söndag 30 oktober 2011

ETT LIV I HELVETE OCH TORTYR

Detta är en berättelse jag har fått ta del av från en som har drabbats hårt av socialförvaltningens inkompetens. Det går inte att läsa igenom den oberörd och det är med stor sorg i hjärtat jag konstaterar än en gång, att det finns onda människor, som bara är ute efter att sko sig på utsatta barn och familjer. Jag vill varna för att den beskriver en ohygglig tortyr. Det är en skam att samhället inte har kommit längre än såhär! Sådant här borde inte få hända, men det finns en mängd oseriösa människor därute som bara är ute efter att få betald arbetskraft och sko sig på omhändertagna barn. Detta möjliggörs av socialförvaltningar, brott begås med hjälp av myndigheterna och deras luddiga lagar som går att tolka precis hur som helst.



Ett liv i helvete och tortyr! 

Här kommer en förklaring på olika problem som gör mej till den jag är och den som folk ser mej som.
Det började 1985 placering på ett skolhem i Växjö åren går hand i hand men olika problem. Dom stora problemen börjar när jag placerades på första fosterhemmet som låg beläget utanför Ljungby i Småland, de första månaderna gick lugnt till men sen började helvetet, det första var en örfil för att jag inte ville hugga ved Ca kl 11 på kvällen, det va ungefär –12 grader ute, rädslan efter örfilen fick mej att gå ut och hugga ved, efter en timme kom mannen i huset ut och säger att jag ska ta av mej jackan, jag frågar varför, då greppar han en trä påk och slår mej över armarna och skriker hugg ved din djävel och ifråga sätt inte mina order. Jag börjar med smärtan i armarna och hugga igen, åter igen skriker han ta av dej jackan och hugg ved ditt as, åter igen tar rädslan över och jag gör som han säger med en obeskrivlig smärta och gråten i ögonen, detta märker han och frågar om jag är en idiot, livrädd tittar jag på honom och svarar nej, åter igen slår han mej med påken fast över bröstet och avslutar med att slänga mej i backen och spottar på mej och säger detta är bara början. Under flera timmar så får jag stå med en t-shirt och hugga ved, när jag väl kommer in går jag till toaletten för att tvätta mej och ser att jag har blöt från näsan och att min t-shirt va ner blodad, jag frågade dom vart jag skulle lägga tröjan då den är smutsig, mannen i huset säger att han ska visa vart jag ska lägga den, med en rädsla börjar jag gå mot trappan ner till källaren och går sakta ner åt, men plötsligt känner jag en spark i ryggen och jag faller ner för trappan, där slutar mitt första minne. Morgonen därpå vaknar jag på golvet i tvättstugan i källaren av att kvinnan i huset står och spolar kallvatten över mej och frågar om jag har druckit, nej svarar jag och förklarar vad som hänt, då skriker hon att jag ljuger och börjar att dunka mitt huvud i golvet, av smärta försöker jag skydda mitt huvud med händerna och känner att det svider när jag rör vid huvudet, försiktigt reser jag mej upp för att lämna tvättstugan och märker att det är blod på golvet och jag sköljer bort det från golvet för att jag inte längre vågade säga nåt. Efter en tid märker jag att dom andra som är placerade där blev slagna och förtryckta på olika vis genom att dom blev slagna och kallade för olika saker. Vi var 12 st placerade varav att några fick flytta till kvinnans syster som va av den goda typen. Jag började skolan och det blev en chock att gå ut bland andra människor och när mina klass kamrater skoj brottades satt jag och kall svettas av en dold rädsla, dom frågade mej om jag va en fegis, nejdå jag börjar nog bli dålig och jag äter en medicin som får mej att svettas blev mitt svar, jag vågade inte berätta om vad som har hänt för att jag trodde jag skulle bli mobbad och rädslan för att bli mobbad va stor då jag trodde att jag skulle få mer stryk. Ingen i skolan lade märke till vad som händer i hemmet där jag bodde, när det va dags för allmän undersökning hos skol systern så gömde jag mej och skyllde på allt mellan himmel och jord. Skol dagarna gick och jag gång på gång kom hem och fick min dagliga dos av slag och förtryck på olika nivåer, en dag kunde jag inte bädda sängen för att jag hade ont i armar, ben, rygg och mage efter behandlingen dagen innan, när jag kom hem skrek Sylvia som hon i hemmet heter att jag är ett jävla svin och att jag ska få ett straff jobb för att jag inte hade bäddat min säng, jag kände en kall ilning genom kroppen och började svettas av rädsla, då kommer Mannen i huset som heter Bernt och flinar och säger att då va det dags igen då, tårarna började rinna och jag bad om förlåtelse för att jag varit dum, han börjar skratta och plötsligt får jag flertal knytnäve slag i ansiktet och jag faller mot marken sen känner jag flertal sparkar över kroppen och hör han skriker sluta gråt ditt svin sluta gråt innan jag slår ihjäl dej ditt jävla as, han sparkar mej över gården och avslutar med att spotta och pissar mej i ansiktet. Jag låg kvar på marken och kämpade för att inte visa att jag grät av smärta, men det kunde jag inte dölja utan han lyfte upp mitt huvud och skrattade och spottade mej i ansiktet igen, sen tar han tag i mina ben och släpar mej in i en jord källare väl där säger han, här ska du få vara tills du lärt dej att inte gråta som en liten flicka sen stängs dörren och jag hör att ett hänglås prasslar i dörren och klickar igen. Mörkret och tystnaden fick mej att bli rädd om vad som skulle hända. Fyra dagar senare hör jag att någon kommer ner i jord källaren och dörren öppnas igen, jag säger om och om igen förlåt för att jag har varit dum, hållkäften ditt as och lyssna på vad jag säger, om du öppnar din käft så är det kört för dej och om du överlever då ska du vara glad för imorgon kommer socialen och då gäller det att du kan hålla käften. Dagen kom och soc kom men jag hade kläder som täckte mina armar och ben och soc misstänkte inget utan dom åkte efter en stund. Efter ett tag så råkade jag att försova mej för att hinna bädda min säng för då hade jag missat skolbussen. Åter va jag rädd för att åka hem och bestämde mej för att rymma vilket jag också gjorde, oerfaren som jag va så började jag att gå utmed vägen som ledde mot Halmstad i hopp om att inte behöva komma tillbaka igen, men det tog några timmar sen va det mörkt ute och jag började lifta för att snabbt komma till värme nånstans, det tog en stund och plötsligt så stannar en bil med en tvärnit och ur bilen kommer mannen i huset ut och springer mot mej och sparkar mej över benen och jag faller mot marken, han drar ner mej i diket och börjar att slå mej i ansiktet och magen om och om igen, sen går han upp och öppnar bagageluckan sen greppar han tag i mej och slänger ner mej där bak och smäller igen luckan. Bilen kör iväg med en rivstart och jag kastas runt i bagageutrymmet och känner att jag håller på att svimma av smärtor från slagen. När vi kom hem stannade bilen och jag hör att en dörr öppnas, jag kände igen ljudet från tidigare, sen öppnas bagageluckan och jag känner att han tar tag i mej och sliter ur mej ur bilen och släpar mej ner i jord källaren igen, men denna gången satt jag kvar i den i ca 6 månader och fick höra att dom sa till soc och mina föräldrar att jag va med en släckting till dom i Tyskland och denne inte hade en telefon utan att dom höll kontakten genom brev med mej. Samma story körde dom med skolan. Sex månader senare släpps jag ur källaren med en örfil för att jag inte orkade att gå själv då jag inte fick mat mer än 2 gånger i veckan och en hink med vatten i veckan förutom en dag i veckan då jag fick tvätta mej. Ca en månad senare så började jag skolan igen och rädslan för vad andra i skolan skulle säga va stor och jag viste inte vad jag skulle säga till dom, men det gick bra för att många av mina skador hade läkt och jag kände att det va ett problem mindre. Efter ca 2 månader när jag satt och läste mina läxor kommer mannen in och säger att han behövde träna och undrade om jag kunde hjälpa honom med hantlarna, jag trodde att det va lugnt och följde med ner till hans gym, när vi kom dit sa han att han bara skulle värma upp lite lätt och att jag kunde sätta mej på bänken som han har för skivstången, jag gjorde som han sa och plötsligt så känner jag att han tar tag i min handled och vrider min arm nedåt och knyter fast den först med snöre och sen lindar han en kedja runt och sätter fast den i skivstången sen tar han den andre armen och gör samma sak, han lyfter upp rygg stödet så att jag inte kan röra mina armar. Han går ut ur gymmet och kommer tillbaka med hund kopplet och hundens halsband som var av metall, han står och tittar med ett leende och frågar om jag förstår vad som ska hända och sen slår han kättingen över bröstet på mej några gånger med stor kraft, sen sätter han sej och tittar mej in i ögonen och frågar om vad det värsta jag sett, jag svarar med gråten i min hals att jag inte vet, han svarar vänta du ska få se. Han försvinner ut ur rummet och kommer tillbaka efter en stund med en av de små pojkarna jag kallar han för P. P är då snart i 5 års ålder, han klär av den lille pojken alla hans kläder och börjar att kleta in pojken med någon jävla salva eller dyl, sen börjar han att peta honom i baken med sitt finger, efter en stund börjar han att penetrera pojken i baken med sitt könsorgan, jag hör pojken skrika och gråta av smärta och jag tittar bort för att jag mår skit av synen och det jag ser, då tar mannen tag i kopplet och rappar mej över ansiktet flera gånger och säger att jag ska titta men jag klarar inte av det utan tittar bort igen och plågas av att höra pojkens förtvivlade skrik och gråt av smärta, tillslut tog gubben ett rep och band fast mitt huvud så jag inte kunde vrida bort från det han gjorde mot pojken, sen fortsatte han med sitt vidriga beteende och under ca 2 timmar våldtog han honom och tvingade mej att se skiten. När svinet va klar med sitt började han igen att rappa mej med koppel och kedjan över ansikte och bröst, tillslut tog han bort kedjorna och snörena från mej och sparkade men över ryggen och tvingade mej att stå med ryggen mot honom, sen gjorde han samma sak igen fast över ryggen med bara kedjan, han avslutade allt med att slå mej med knytnävar över ryggen och jag åter igen föll mot marken och tårarna rann och jag kände att jag blödde på olika ställen och det roade honom, han hämtade salt och strödde på såren och det sved, jag bad honom att sluta och att det räcker med det jag sett mm. Han ilsknade till och släpade mej ut i trädgården och började igen med slag och att spotta mej i ansiktet, åter igen kom tårarna och denna gång kunde jag inte hålla tillbaka gråten utan allt bara brast efter flera månaders tortyr, jag hoppades på att någon skulle höra mej men det va långt till närmsta granne ingen hörde eller såg vad som hände, mannen i huset tog åter igen tag i mej och slängde mej med ryggen före mot flagg stången och sen började han att sparka mej igen, med ruggen mot stången snurrade jag runt varv efter varv runt flaggstången av hans sparkar över bröstet, han skrek att om jag inte slutar att gråta så slutar han inte att sparka, jag kämpade för att inte gråta och det va svårt då jag trodde att min rygg var av men tillslut så lyckades jag att inte gråta, och han slutade då för den gången. Han vände och gick in i huset och kvar på gräsmattan blev jag, rädd för att gråta men idag kan jag erkänna att jag grät inombords.

I denna berättelse berättar jag från en sann händelse som jag själv har upplevt, detta och mycket mer plågas jag av varje dag och varje natt. Problemet är inte hur jag ska handskas med problemet utan hur jag ska dölja såren i mitt hjärta. Man tar mej för att vara en konstig och nojig person som har tappat fot fästet helt, jo jag tackar för det. Men det som inte många vet om är att jag trotts allt har ett hjärta, och när jag säger vad jag känner för en person så är det djupt från mitt hjärta och att det har en tung betydelse för att jag har svårt för att lita på någon, sveken är många genom tiden jag har eller hade i livet.
Livet kunde ha varit bra men blev ett helvete.
Efter år med olika händelser på olika ställen kom jag till ett nytt familjehem som jag trodde skulle vara ett bra ställe, men vist fanns rädslan efter det första, bilderna och ljuden som va på det första hemmet. När jag hörde ett litet barn gråta så kom paniken och bilderna spelades upp igen som om det hade hänt igen, jag började åter igen att få ångest. Även detta stället var bra till en början men urartade sej ganska snart, jag blev ett arbetsredskap och fick jobba från kl 6 på morgonen tills långt in på natten ute som inne. Dom kallade mej för die saou som betyder ditt svin, om jag inte svarade på det till talet så blev mitt huvud dunkat i väggen tills jag svarade, men jag var redan ganska härdad för smärta, en dag blev jag riktigt arg och spottade gubben i ansiktet och sa att han kunde kalla sina egna ungar för det men inte mej, då fick han ett frispel och slet tag i en utav köks knivarna och tryckte den mot min hals och skrek säg så en gång till så ska jag skära av din fula jävla hals och grilla ditt svin huvud till grisarna. Åter igen kom rädslan att jag kanske skulle dö innan jag fyllt 16 år.  Tiden gick och dom köpte ett gammalt hus utanför lammhult i småland som låg 3,5 km från byn, detta stället skulle hel renoveras och givetvis så blev vi som var placerade där tvungna att jobba där alla dagar efter skolan. Efter en tid orkade jag inte med både skolan och att jobba så jag började att skolka för att kunna sova någonstans i skolans lokaler. Skolan ringde till familjehemmet  och berättade om min frånvaro och att jag somnade under lektions tid, detta gjorde familjehems gubben rasande så han gjorde upp med skolan att jag skulle studera hemma alla grund ämnen men så blev det inte.
Tiden gick och jag och familjehems gubben jobbade endast med huset och studierna blev inget av, jag klagade flera gånger över att jag inte orkade mer men det enda jag fick höra va att jag skulle bara göra som han sa och så fick jag ett fler tal smällar över ansiktet och kallad die alter saou. En dag så vägrade jag till en början att följa med till stugan det va en kall vinterdag, jag förklarade att jag hade ont i händer, rygg och armar efter allt arbete, då blev han fullständigt hysterisk och började skrika att jag inte skulle få mat innan jag började jobba igen. Han tvingade mej ut till huset för att jobba och jag va rädd för att säga emot honom så jag följde med dit, när vi kom så sa han att jag skulle få sova där så jag inte kunde fly från jobbet, det finns ju ingen värme här säger jag till han, nej det vet jag men du får jobba för att hålla värmen då. Åter igen kände jag att mitt liv var på väg mot ett helvete igen och rädslan för att dö som ung va ett faktum.
Jag bad om att få riktiga kläder att jobba i för det va så kallt, till svar fick jag igen att jag skulle jobba mej varm, det var ca -12 grader ute denna dagen och jag fick ont i mina händer av kölden och det sa jag till han, då tog han tag i mina händer och tvingade mej att slå dom i väggen för att få upp cirkulationen och värmen trodde han, men istället så svullnade mina händer upp och jag kunde inte röra på fingrarna och även detta klagade jag på, då började han att dunka mitt huvud i en vägg och skrika att jag va en jävla idiot som bara klagar när han försöker att lära mej ett hantverk. Jag kände att jag blev illamående av all smärta och minnena  från det gamla hemmet flödade genom mitt huvud, minnena om inlåsningen i jordkällaren slagen och sparkarna som jag fick där och skriken från den lilla pojken som blev våldtagen av gubben på det stället, åter igen kände jag att mitt liv va slut och att döden stod mej nära.
Jag fick under flera nätter sova ute i stugan som vi jobbade med utan värme eller något jag kunde värma mej med, jag blev ganska snart undernärd och va nära på att förfrysa då det va ca – 8 grader inne i det huset. En natt fick jag mer eller mindre en döds ångest  och beslutade mej för att gå från stugan för att fly från stället. Jag hade lyckats att gömma lite pengar som jag hade fått från farmor, jag kom till Lammhult och tog bussen till Växjö för att gömma mej  och be om hjälp på socialkontoret. När jag kom till soc för att berätta vad som hänt så menade dom att jag ljög och att det är en bra familj som jag är hos och att dom inte tänker flytta på mej igen. Efter ca 1.5 time så kom fosterföräldrarna till soc och givetvis så va dom fint klädda och uppträdde lugnt och trevligt där så mina ord togs givetvis inte på allvar trotts en heldel synliga skador som jag hade berättat om hur dom hade uppstått. Jag blev tvungen att följa med fosterföräldrarna igen och soc drag blev att sätta LVU på mej som betyder lagen om vård av unga. Detta gjorde det lättare för familjehemmet att kunna agera mer utan att behöva blanda in soc om jag skulle avvika igen. Under resan hem så stannade gubben bilen vid en skogs dunge för att han skulle prata med mej och det gjorde han både muntligt och fysiskt och det blev brutalt. Han slog mej länge med ett hammarskaft, knytnävar och han dunkade mitt huvud i gruset och jag började blöda i huvudet sen slet han mej i håret och gav mej flertal örfilar. Jag kände att jag ville dö då jag kände ensamhet och övergiven av dom goda, jag kände att ingen ville hjälpa mej från skiten och detta sa jag till dom när vi fortsatte att åka, jag bröt ihop och tyvärr kom tårarna igen och detta roade gubben och då fortsatte han med sin psykiska tortyr.
Vi åkte ut till stugan igen och jag vägrade att jobba igen, då säger gubben du ville ju dö ska jag hjälpa dej med det? Ja svarade jag jag orkar inte mer nu. Kom då ditt svin jag ska hjälpa dej, så tog han tag i mej och började gå mot ladan, han tar fram ett rep och slänger det på mej och skriker häng dej då ditt svin man brukar ju hänga upp grisar. Jag tittade på honom och säger inget då blir han ännu mer förbannad och sliter tag i repet och knyter det runt min hals och frågar om det känns bra, ja det gör det svarar jag gör det som skall göras säger jag, jag är inte rädd längre för att dö ditt tyska lilla svin, då blev han så tokig och började att slå mej i ansiktet så jag blöder från näsa och läppar, sen tar han tag i repet och slänger det över en tak balk och drar så jag hänger ca en meter från golvet, där passar du ditt svin jag borde låta dej hänga där men då åker jag ju fast för mord, jag började att rycka i kroppen och kände att jag tappade krafterna men då släppte han tyvärr ner mej, han böjer sej fram och säger att det finns många hålor som man kan slänga ner mej i och få det att se ut som en olycka sen skrattade han och gick ut ur ladan, han skriker arbete om 5 minuter annars ska du fåsmaka på andra bullar.
Månaderna gick och sommaren kom, han gillade att övningsskjuta och ute vid stugan och detta gjorde han lite då och då, en dag när han hade druckit några öl så säger han till mej att gå ner med några burkar mot skogen där han hade det stora tavlan för övningsskjutningen, plötsligt hör jag att ett skott som går av och träffar tavlan och jag hade inte hunnit ställa upp burkarna ännu sen kom ett skott till, jag blev rädd och vänta jag är snart klar, då skriker han tillbaka att jag inte ska vara uppkäftig  utan bara göra det han säger till mej, när jag va på väg tillbaka att jag ska ställa en burk på mitt huvudet och hålla en i varje hand, jag svarar tillbaka aldrig i livet då kom han emot mej ilsken som en tjur och riktar geväret mot mitt huvud och säger att det är bäst för mej att göra som han säger annars så kan en olycka ske.  Med tårarna i halsen går jag ner igen och gör som han säger, jag ställer en burk på huvudet och håller en i varje hand och blundar för att dölja min rädsla, det går av ett skott som träffar tavlan och jag känner att jag börjar att skaka av rädsla, jag vet att han är full och aggressiv, han skriker lever du ditt svin sen hör jag ett nytt skott som går av och träffar burken på mitt huvud, då började jag att skaka mycket mer och svettas av paniken. Jag set att han laddar om geväret och tar sikte mot mitt håll igen sen hör jag ett skott igen som stryker mitt hår sen sveper han ytterligare en öl igen och fortsätter, detta upprepades vid flera tillfällen under min tid där. 
Tiden gick och huset stod klart för dom att använda. Jag började på komvux i Alvesta för att läsa in det jag hade missat i skolan, så en dag fick jag chansen att rymma igen och tog kontakt med soc i Alvesta, till min förvåning så jobbade en som jag känt i många år, jag sa till han att jag kommer att ta mitt liv om jag måste åka tillbaka till hemmet, jag satt med en kniv i min hand och hade nog så gjort om jag inte fick hjälp, han såg mina skador jag hade och sa att jag kunde känna mej lugn ingen kommer att komma åt mej här. Han va lugn och saklig och bad mej att berätta om vad som hade hänt, han blev likblek i ansiktet och mycket förbannad. På något vis så lyckades fosterföräldrarna få veta vart jag fanns och kom dit och skulle hämta mej men då blev det stopp och dom avvisades från socialkontoret av alla som jobbade där, då fick jag mitt första hopp om att få hjälp av de goda. Jag kände en frihet jag blev placerad på ett ställe en kort tid på ett såkallat skydds boende.  Och friheten va för mej en sanning. 
Dessa berättelser är en mycket liten del om vad som hände, antagligen så kan dom förklara mej som person och min syn på livet mm.
Jag står för: Arbete, lojalitet och respekt. Jag sviker inte mina vänner, behöver dom hjälp så är det min skyldighet att stå upp och jag respekterar det som är och andra människor. 
OBS! Dessa händelser förnekas av socialtjänsten på Araby/dalbo i Växjö, det måste vara pinsamt att erkänna fel för dom…

lördag 29 oktober 2011

”Hundratals skattemiljarder omsätts utan granskning”



Här en oerhört bra beskrivande och tankeväckande artikel, som jag här lägger ut i sin helhet.

Det behövs krafttag mot de oegentligheter som sker inom socialförvaltningarna i Sverige, för att detta möjliggör för oseriösa aktörer att profilera sig på människor som utsätts för myndighetsövergrepp.


Staten och kapitalet är mer sammanflätade än någonsin. Politikerna vet dock inte hur många miljarder som dagligen byter händer när det offentliga gör affärer med det privata näringslivet. Det finns heller ingen som har ett samlat grepp om omfattningen, och resultatet, av alla transaktioner på den offentliga marknaden.

Frågan om vem som gör välfärdsjobbet bäst är en ständig källa till träta. Är myndigheter, privata företag eller ideella organisationer skickligast på skola, vård, omsorg och infrastruktur? Eftersom ingen vet säkert blandas ideologiska äpplen och päron friskt i debatten i brist på statistik och forskning.

Laura Hartman, tidigare forskningschef för Studieförbundet Näringsliv och samhälle, SNS, fick mycket skäll när hon i september uttolkade forskarrapporten ”Konkurrensens konsekvenser” (DN Debatt 7/9). Rapportens viktigaste budskap, att det saknas vetenskapligt underlag för att utvärdera de tjugo senaste årens valfrihetsreformer, försvann i den infekterade debatten efteråt.

Men kritiken – att samhället inte tillräckligt utvärderar offentliga investeringar och konsumtion – måste diskuteras vidare. Det är ett systemfel när hundratals miljarder rullar genom våra offentliga förvaltningar utan att man kan mäta produktivitet, kvalitet och effekter. Alla som vill utvärdera den offentliga sektorns verksamheter möter enorma svårigheter.

”Vi saknar samlade och jämförbara data”, konstaterar även Statskontoret i en aktuell årsrapport med rubriken ”Den offentliga sektorns utveckling”. I den råder ingen brist på tabeller och diagram, men det är en stor utmaning för Statskontoret att bedöma om skattebetalarnas pengar används effektivt. Statskontoret har svårt att ge regeringen relevanta beslutsunderlag när det gäller den offentliga sektorn.

Ett gravt eftersatt område när det gäller uppföljning är definitivt den offentliga marknaden. Varje år köper myndigheter och offentligt ägda företag varor och tjänster från företag i alla tänkbara branscher. Marknaden spänner över vitt skilda verksamheter som bygg, vägar, sjukvård, friskolor, mat, kollektivtrafik, tvätt, avfall och it.

Värdet av den offentliga marknaden är bara delvis känd. Den mest ambitiösa studien publicerades av Konkurrensverket 2008, men deras siffror är nu fem år gamla och omfattar bara offentlig upphandling. ”Den statistik som finns kan inte användas för att bedöma om upphandlingar leder till konkurrens, vilka effekterna är, inte ens hur mycket som upphandlas eller inom vilka branscher upphandling sker”, skrev Konkurrensverket i en rapport våras.

Enligt en färsk kartläggning som tidningen Dagens Samhälle gjort är den offentliga marknaden värd 820 miljarder kronor. Det motsvarar ungefär en fjärdedel av BNP och är mer än vad kommuner och landsting omsätter totalt. Och näringslivets vinst på alla affärer med offentliga kunder kan uppskattas till 75–85 miljarder per år.

Dagens Samhälle, som bevakar dessa frågor, har även listat de 100 största privata företagen på den offentliga marknaden. Vi har dessutom kartlagt det offentliga näringslivets omkring 2 000 aktiebolag som oftast drivs i vinstsyfte. Det finns ett 90-tal ganska okända statliga och kommunala storföretag som omsätter miljardbelopp på den privata marknaden. Staten är för övrigt landets största företagsägare.

I rapporten ”Den offentliga marknaden 2011” från Dagens Samhälle framgår hur djupt ”staten och kapitalet sitter i samma båt”.

• Stat, kommun och landsting köper varor och tjänster från näringslivet för 520 miljarder per år. De offentliga bolagen handlar för ytterligare 300 miljarder. Totalt 820 miljarder.
• Hälften av statens, kommunernas och landstingens budgetar används till affärer med näringslivet. Den andra halvan av budgeten går till de offentliganställdas löner.
• De privata branscher som drar in mest pengar är bygg (90 miljarder), fastighetsägare (35), skola/barnomsorg (34), läkemedel (33) och kollektivtrafik (30).

Aktiviteten på den offentliga marknaden ger jobb åt uppskattningsvis 500 000 människor i näringslivet, vilket förstås är positivt. I realiteten har vi här en skattefinansierad, konjunkturstabil inhemsk marknad som är tillgänglig för privata företagare landet runt. Ändå är den dåligt genomlyst och frodas i medieskugga.
I gengäld har vi en infekterad diskussion om friskolor, privat sjukvård och olika former av omsorg.

Välfärdsbranscherna utgör bara toppen av ett isberg. Nio tiondelar av affärerna hittar man under debattens yta. Ungefär lika många miljarder som till exempel välfärdsbranscherna omsätter används exempelvis för inköp av relaterade varor och tjänster som bland annat skolskjuts, läromedel, färdtjänst, ambulans, läkemedel, tandvård och medicinsk teknik.

Helt klart tjänar företagen på den offentliga marknaden pengar. Annars skulle de inte vilja vara där. Vinst är för dem en existentiell fråga om utveckling och överlevnad.

• Enligt SCB uppgick den genomsnittliga rörelsevinsten (före skatt, exklusive avskrivningar) i näringslivet 2007–2009 till cirka 10 procent av omsättningen.
• Dagens Samhälle uppskattar därför att den offentliga marknaden ger vinster i näringslivet på sammanlagt 75–85 miljarder om året (9–10 procent av 820 miljarder).

I framtiden måste politikerna engagera sig i upphandling, inköp och finansiering av olika valfrihetssystem. Ju mer som läggs ut på entreprenad, desto viktigare att utvärdera hur effektivt det blir. Det kan vara värt att veta om en leverantör har 5, 10 eller 25 procents vinstmarginal, i synnerhet när vinsten ställs i relation till kvaliteten.

Det behövs en avsevärd uppryckning när det gäller statistik för den offentliga marknaden. I dag finns fyra aktuella rapporter som pekar på att kvalitetskontrollen haltar:
1. Det saknas underlag för att utvärdera resultaten av offentliga sektorns verksamhet (enligt Statskontoret).
2. Det saknas data för att utvärdera konsekvenserna av reformerna inom välfärden (enligt SNS-forskare).
3. Det saknas statistik för att bedöma om offentlig upphandling leder till konkurrens (enligt Konkurrensverket).
4. Det saknas fakta för att utvärdera affärerna på den offentliga marknaden (enligt Dagens Samhälle).

Mycket fattas innan till exempel infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd liksom skol- och forskningsminister Jan Björklund kan säga att de kan bedöma effekterna av sina beslut. Regeringen måste ta kritiken på större allvar. Varför ska myndigheterna annars samla spridda siffror på hög om statistiken inte duger till kontroll och utvärdering?

Mats Edman,
chefredaktör/vd Dagens Samhälle


Share |

MARDRÖMMEN

Ytterligare en familj som har drabbats av socialförvaltningens myndighetsövergrepp. Men man skall komma ihåg, att för varje drabbad som kommer ut i offentlighetens ljus, finns en mängd familjer och framför allt barn och ungdomar som aldrig får upprättelse för det de blivit utsatta för. Socialförvaltningar gör FRISKA familjer och barn till offer, för det är socialförvaltningen som skapar situationer som blir ohanterliga för familjer, vilket i förlängningen skadar familjer något oerhört och som dessutom ofta ruinerar familjerna och försätter ungdomar i situationer där de tidigt hamnar i skuld hos kronofogden (vilket skedde i min sons fall). Med detta finns ju en oerhört stor risk att det skapar en nedåtgående spiral för barn och ungdomar.  Dessutom finns det de som vinner ekonomiskt på att detta pågår. Något är grymt fel i systemet.
Klicka på länken för att komma till inslaget: http://svt.se/ug/#20111027162315/2_11_mardrommen?&_suid=388

Ur SVT, Uppdrag granskning:
2/11: Mardrömmen

Ett telefonsamtal. Det var allt som krävdes för att socialtjänsten skulle omhänderta Thomas och Jennies två små barn med omedelbar verkan. Själva blev de oskyldigt anklagade för det mest skamfyllda brott en förälder kan begå.

För Thomas och Jennie i Sandviken förändrades livet brutalt en vanlig fredag i september förra året. Socialtjänsten berättade att deras barn, två små flickor, redan hämtats på förskolan och att barnen var omhändertagna med omedelbar verkan.
Uppdrag gransknings reportrar Nicke Nordmark och Hasse Johansson har gått till botten med de misstankar Thomas och Jennie ställdes inför – och de dramatiska följder det fick för en hel familj.
- Alltså vad har vi blivit utsatta för? Vad har egentligen hänt här? säger Thomas.
För Uppdrag granskning berättar han om vanmakten, frustrationen och förtvivlan över att bli oskyldigt anklagad för ett allvarligt och skamfyllt brott.
- De som kränkt oss, och suttit öga mot öga med oss, nu är det deras tur att svara på frågor. Sen ska ingen annan frisk familj behöva drabbas av detta igen. Det måste vara fel om det kan gå så här långt, säger han.

Programmet sänds i SVT1 och i SVT Play, onsdag kl 20.

måndag 24 oktober 2011

EN MÄNNISKA JAG BEUNDRAR!


Skrivet av min dotter innan socialförvaltningen drog in henne i deras träsk och alienerade henne från mig, vid denna tidpunkten hade socialförvaltningen i över två års tid alienerat min son från mig efter att jag bett om hjälp med de konflikter som hade uppstått på grund av hans dataspelsmissbruk, och detta sker i Sverige, idag. Jag hade gått igenom cancerbehandlingar och operationer, blivit arbetslös i bilkrisens spår. Mina barn hade redan gått igenom traumat att kanske förlora sin mor och vad gör socialförvaltningen, ju spär på med ett nytt trauma genom att omhänderta min dotter på lösa grunder, när jag återigen ber om stöd i en besvärlig situation (big mistake). Socialförvaltningen är fullständigt oberäkneliga och krossar familjer som om inget har hänt.




Share |

söndag 23 oktober 2011

Videoklipp - Daniel Hammarberg - Natalia Petrova

Daniel Hammarberg, http://danielhammarberg.blogspot.com/2011/02/kortfattad-guide-till-svensk.html:



Natalia Petrova, hennes tvillingdöttrar har blivit omhändertagna av svenska myndigheter på lösa grunder:


Share |

SKRIV PÅ NAMNINSAMLINGEN - Släpp våra barn fria! För en grundläggande reform av svensk familjepolitik

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5719

http://namninsamling.se/index.php Referensnummer: Klicka i Id och skriv 5719 i sökfunktionen.

Varje år omhändertas över 20 000 barn i Sverige, eller drygt 1 på 80, av den totala omyndiga befolkningen på strax under två miljoner. I ett land som anser sig ha kommit så långt med sin välfärdsutveckling, ska detta verkligen vara nödvändigt? Medelbeläggningen i samhällsvården brukar vara strax över 15 000. Varför en så hög siffra?

Vi vet att förhållandena i samhällsvården är mycket dåliga, och trots att man förskönar dessa interventioner med fraser såsom "barnets bästa i centrum", så far barn ofta illa när de blir placerade. Ibland är missförhållandena så grava att barnen begår självmord; år 2009 fick vi läsa i nyheterna om hur två unga flickor, Sophie Lohede och "Elin", hade tagit sina liv efter helt onödiga institutionsplaceringar. I Sophies fall för att hon halkat efter i skolan, i "Elins" fall för att modern ett antal år tidigare hade gått med på frivillig placering som både mor och dotter nu ville avsluta - socialtjänsten placerade dock den 13-åriga flickan tillsammans med ungdomsbrottslingar på ett HVB-hem, och hon tog sitt liv efter 18 dagar av misshandel och sexuella övergrepp.

Situationen i svensk samhällsvård är mycket allvarlig, och man kan inte förlita sig på socialtjänsten och vårt politiska etablissemang att själva hitta rätt riktning ut ur denna. Från systemets sida söker man bara efter lösningar som möjliggör fler arbetstillfällen inom denna verksamhet, man talar om att man måste bli bättre på att utreda missförhållanden, på att låta barnen få egna socialhandläggare och dylikt. Man vill dock inte släppa tillbaka barnen till deras egna hem, eftersom dessa vårdplaceringar är själva nyckeln till verksamheten. Inga barn att omhänderta - inga barn för familjehem som vill ha dem; inga barn att omhänderta - ingen inkomst för institutionerna. Vad som behövs är att ifrågasätta själva systemet, och se att det stora flertalet placeringar är helt onödiga, att de har ytterst lite att göra med vad som faktiskt är barnens bästa.

Detta upprop är menat att få till stånd ett systemskifte inom samhällsvården, med fokus på det lidande onödiga omhändertaganden inneburit för biologiska familjer i Sverige. Europadomstolen i Strasbourg har vid ett flertal tillfällen fällt Sverige för att ha kränkt dess medborgares privat- och familjeliv, men staten har aldrig ålagt något straff på de ansvariga myndighetspersonerna.

Se denna länk för mer utförlig information om svensk samhällsvård: http://danielhammarberg.blogspot.com/2011/02/kortfattad-guide-till-svensk.html

Vi kräver:

* Ett förtydligande av generalklausulerna i LVU §2 och §3, ange specifikt vilka grunder på vilka man kan ta in barn och unga i samhällsvård, både för miljö- och beteendefallen. Den stora makt socialnämnderna besitter och den godtycklighet med vilken den används måste bli ett minne blott.

* Avskaffande av möjligheterna för socialtjänsten att samla in uppgifter om familjer där inga faktiska missförhållanden uppdagats. Som exempel finns det faktiskt socialsekreterare i vårt land som går fram och pratar med barn på dagis för att hitta skäl på vilka man kan fälla deras föräldrar och ta in barnen i samhällsvård.

* En grundlig utredning av procedurerna som tillämpas när man skriver journaler och utreder ärenden. Hur mycket blir fakta och hur mycket blir skröna? Rätt ofta tycks socialsekreterarna ägna sig åt kreativt författarskap och skriva in sina fördomar om klienterna som fakta, se professor Bo Edvardssons forskning. Och när de vittnar i förvaltningsrätten är det långt ifrån sällsynt för dem att göra sig skyldiga till faktisk mened, utan att rättsväsendet bemödar sig åtala dem för detta. Detta måste åtgärdas, och mened i förvaltningsrätten måste betraktas som lika allvarligt som hade det ägt rum i allmän domstol.

* Avskaffande av omedelbara omhändertaganden (LVU §6), dessa ska endast kunna göras när faktiska brott begåtts mot barnen och då underställas polisärendena ifråga. Om de anklagelser som låg till grund för ingripandet faller, så ska även samhällsvården upphöra.

* En grundlig utredning om just hur mycket trycket att skaffa barn åt familjehem och institutioner betytt för omhändertagandet av barn. Är det för barnens skull eller för familjehemmen och institutionerna man gör dessa interventioner?

* Ett erkännande att de storslagna mål man satt upp för samhällsvården under det senaste seklet mest bara lett till lidande, och att denna utopiska strävan inte går att uppnå. Barnavården kan inte uträtta mirakel, och dessa orealistiska förväntningar är antagligen en del av förklaringen till socialtjänstemännens synbara antipati mot biologiska föräldrar. Socialtjänsten borde inte sträcka sig längre än till att försäkra sig om att barn har mat att äta, tak över huvudet och är skyddade från faktisk fara.

* En offentlig diskussion om huruvida staten ska ha rätt att sätta upp mål för barns utveckling, såsom den gör i Socialtjänstlagens femte kapitel. Denna makt är särskilt oroväckande i dag, när man bedriver så omfattande sociala experiment med könsroller, sexuell läggning och dylikt. Medan man förr i tiden uppfostrade barn till dygdiga människor tycks staten i dag medvetet försöka utradera kärnfamiljen i samhället och normalisera annat beteende. Familjer riskerar att låta sina barn utsättas för besynnerlig indoktrinering när de möter de offentliganställda som på något sätt berörs av denna roll för staten.

* En offentlig utredning om vilken roll vuxnas sexuella behov har haft för den svenska samhällsvården och utbildningsväsendet under det senaste halvseklet. Vi har haft Geijeraffären med omhändertagna barn som använts som prostituerade; åtskilliga fall av pedofiler som fått barn placerade hos sig; skolungdomar som tvingats skriva dikter och andra uppgifter om sexualitet, som lärare sedan läst (och möjligen förnöjt sig över att få ta del utav). Har det allmänna i Sverige varit en lekstuga för pedofiler som förgriper sig på barn?

* Återinförandet av tjänstemannaansvar för socialnämnder, deras anställda och andra myndighetspersoner, så att dessa kan åtalas om de kränker medborgares mänskliga rättigheter eller utsätter dem för förtryck eller övergrepp. Offentliganställda som fälls för detta ska kunna dömas till fängelse, och ska också förlora sin anställning.

Retorisk fråga: Har svenska socialarbetare egentligen någon aning om vad de gör, eller överlåter de allt tänkande åt högre myndighet, i tron att dessa har hedervärt syfte bakom sina direktiv? Underlåter man att ta på sig moraliskt ansvar för sitt agerande genom att man "bara följer order"? Med dessa vidsträckta generalklausuler hade man kunnat vänta sig ett större eget ansvarstagande.

När Moses försökte få sitt folk fria ur faraos hand i det gamla Egypten så krävdes det paddor ur vattnet, myggsvärmar från himlen och gräshoppor som täckte marken. Förhoppningsvis kommer de inte krävas något mirakel för dagens förtryckare att ge med sig, och låta svenska familjers barn att återvända till sina föräldrar.

Share |

fredag 21 oktober 2011

LÅT JURISTERNA GÖRA DET DE ÄR UTBILDADE TILL - INGA POLITIKER I VÅRT RÄTTSSYSTEM

Hela maktapparaten i Marks kommun har kantrat, detta orsakar stort mänskligt lidande för många familjer. Det krävs stora förändringar. Framför allt behövs det en kompetenshöjning bland politikerna. Jag delar socialliberalernas åsikter i många frågor, en oerhört viktig sådan är nedanstående och jag kan bara hålla med om att det är fullständigt galet att politiker utan utbildning skall sitta och döma - nämndemän som oftast dömer efter sitt eget egenintresse - när vi har utbildade jurister som borde få göra detta.

Något mycket märkligt har skett i Sverige inom socialförvaltningar där barn och familjer har degraderats till objekt. Människor får inte rätt stöd och hjälp i tid. Ekonomiska intressen får styra. Politiker springer tjänstemännens ärenden istället för tvärt om. Man LVU:ar barn på rutin och förvanskar utredningar därefter. Man tolkar socialtjänstlagen lite hur som helst. Många hästgårdar bygger upp sina förmögenheter med hjälp av de medel de får in på varje barn/ungdom de har där och det möjliggör för dem att ha sin verksamhet. Detta har kommit att bli en industri. Det är inte rättsäkert för familjer idag. Familjer blir krossade och splittrade på grund av nämndemän som inte läst på innan och det blir svårt och i många fall omöjligt för familjer att återgå till ett normalt familjeliv efter ett myndighetsövergrepp. Det går politik i nämndemännens beslut. Många nämndemän ingår själva i kretsar där det förekommer att man använder sig av LVU:ade barn. Det behövs stora förändringar i hela systemet för att det skall bli mera rättsäkert. Politikermakten måste tas tillbaka av folket. Därför är det viktigt att få in objektiva jurister med rätt kunskaper som besitter nuvarande nämndemäns poster. För det är vanliga föräldrar utan missbruksproblem som skött sig exemplariskt och som tillgodosett sina barns behov på alla plan som drabbas, och det är deras barn som vilseleds av självaste socialförvaltningen. Ofta är det föräldrarna själva som kontaktar socialförvaltningen för att de vill ha stöd i sin föräldraroll, för att deras barn/tonåring har hamnat lite snett och det hela slutar med långdragna utredningar där denna går ut på att smutskasta föräldrarna (oftast mamman) så mycket som möjligt, en förvanskad utredning som i sin tur skapar total kaos i familjerelationerna. Detta med splittrade familjer i många år framöver som följd.

Detta kostar enormt, både samhällsekonomiskt och i mänskligt lidande.

Nedanstående citerat ur http://blogg.aftonbladet.se/socialliberalerna/2011/04/inga-politiker-i-vart-rattssystem

"Ett påstående som gör sig ständigt påmint är att vi ofta i Sverige säger att vi blir alla lika behandlade inför lagen! Ändå sitter det politiker som nämndemän och avgör andra människors framtid.
Man kan med andra ord bli 'stämplad' både för sin politiska åsikt, som för sitt etniska ursprung, eller för att man är man eller kvinna, beroende på vem som sitter som nämndeman i rätten. Exempelvis kan man som vänster- eller högersympatisör bli orättvist dömd om det sitter nämndemän från motsatta partier i rätten. Man kan även bli hårdare dömd om man har utländsk bakgrund trots att man är född i Sverige och har svenskt medborgarskap bara på grund av att det kan sitta främlingsfientliga nämndemän i rätten.
Är detta demokratiskt? Är detta lika behandling inför lagen? 

Vi på Socialliberalerna anser att det är respektlöst mot alla de jurister med många års universitetsstudier genom att tillåta, i vissa fall, totalt icke-utbildade personer vara med och döma i rättsalen? Ska vi avskaffa juristutbildningen eftersom det verkar som att icke-juristers personliga åsikter väger lika tungt som utbildade juristers?

Politiker har inget i rättsväsendet att göra. Därför bör vi avskaffa vårt nämndemanna-system som vi har idag!"

Share |

söndag 16 oktober 2011

MISSTANKEN FÖRSTÖRDE DERAS LIV

Ännu en familj som har blivit utsatta för socialförvaltningens övergrepp i myndighetsutövning och detta har - precis som för många andra drabbade familjer - lett till oerhörda konsekvenser för familjens framtid. Titta gärna på nyhetsinslaget nedan:

http://embed.tv4play.se/tv4play/v0/popout.html?vid=2079638&starttime=0


Share |

Social services threaten homeschooling parents


WND Exclusive

THEIR GOVERNMENT AT WORK

Hearing to target family whose son taken by police



Posted: October 07, 2011
8:57 pm EasternBy Bob Unruh
© 2011 WND



Annie and Domenic Johansson
Social services workers who had police snatch a 7-year-old boy from his parents while they were aboard a jetliner preparing to move to the mother's home country of India because he was being homeschooled have called for a court hearing where they apparently will seek to terminate the parents' rights completely.
That word has come from officials with the Home School Legal Defense Association, which along with the Alliance Defense Fund already has elevated the dispute involving Christer and Annie Johannson and their son, Domenic, of Sweden to the Europe Court of Human rights.
Find out why classes seem so different these days, in "The Harsh Truth About Public Schools"
Christer Johannson told WND by email this week that he got a letter from the court explaining social workers wished "to move custody of Domenic to the foster family."
Domenic, now 9, has been in the custody of social services, and in foster homes, in Sweden ever since 2009 when he was snatched from a jetliner he and his parents had boarded in order to move to India.
(Story continues below)


Michael Donnelly, director of international relations for the HSLDA, told WND, "The only way I can think of describing the way the Swedish social and judicial systems have treated the Johansson family is barbaric – the harm done to them is beyond comprehension.
"Their most basic of human rights have been violated and no civilized country should permit this kind of treatment," he continued. "If the Swedish judicial system permits the termination of the Johansson's parental rights because of homeschooling, missed vaccinations and a few cavities it will have become the darkest of regimes for families in Western Europe."


Christer and Domenic Johansson

That would be an accomplishment, as homeschoolers who fled persecution in Germany already have been granted asylum in the United States because of that persecution.
"It is deplorable that the European Court of Human Rights has not acted on the petitions before it in this case and that other governments and human rights organizations have not called on Swedish authorities to investigate and correct this gross miscarriage of justice," said Donnelly.
"We are asking our members and friends to beg with Swedish authorities for this family's immediate reunification. The lives of this child and his parents depend on it."
Officials with the American groups working on behalf of the Johannsons have assembled a petition webpage for those interested in expressing their alarm over the situation to the Swedish government.
"It is an outrage that a 'free' country would rip apart this family simply because they do not conform with the government's mold," the petition states. "The egregious human rights violation needs to be rectified IMMEDIATELY. The social workers who made this decision ought to be dismissed and Domenic restored to his parents with an official apology."
"Abducting Domenic and imprisoning him from the loving family he has known all his life is not helping him. Rather, it has most likely caused irreparable harm to him in all aspects of his being, the results of which he will have to suffer with for the rest of his life," wrote Linda Long as she signed the petition.
Others on the site accused the government of child abuse and described the situation as an outrage.
The issue also has been raised before the Organization for Security and Co-Operation in Europe at its annual human rights meeting.
WND has reported that several other cases where children were taken by authorities in Sweden were resolved over recent months when parents had a private detective literally abduct their own children from social services and reunite the families in another country.
That work drew the qualified praise of Ruby Harrold-Claeson, president of the Nordic Committee for Human Rights, which was founded in Copenhagen in 1996. The group aims to "increase the rights and freedoms of private individuals and their families and strengthen respect for basic human rights and fundamental freedoms in the Nordic countries."
Harrold-Claeson has been involved in some of the most notorious child-custody cases, including the Johansson case. In fact, her involvement so alarmed local judicial officials that they ordered the Johansson family to be represented by an attorney of the court's choosing instead of Harrold-Claeson.
WND also reported that the father, Christer Johansson, was jailed for two months for taking Domenic home from court-ordered foster care for a visit last Thanksgiving.
The case developed in mid-2009 when social services and police forcibly took custody of Domenic, then 7, because they worried he was homeschooled. The local courts later denied the parents the legal representation they sought from Harrold-Claeson, demanding instead they be represented by a government-approved attorney. The courts ultimately ruled the state must keep custody of Domenic.

Harrold-Claeson said it was strange that social service agents don't realize that their interventions in families by removing the children and placing them in foster homes among total strangers are more traumatizing than the eventual problems of the parents.
She also said Swedish authorities believe "children are the property of the state to be bought and sold as commodities. Taking children into care and placing them in foster homes is an … industry in which children's and the parents and relatives and their health – both physical and mental – is destroyed beyond repair."
She told WND that the state "has decided to usurp the powers of the parents and replace parental authority over children by delivering them into the hands of the civil servants, who per definition should be servants, not masters."
She called on Americans to condemn such practices and watch their own backs, since she's seen similar practices developing in the U.S.
The case also is being followed by a blog called FriendsofDomenic.
Gustaf Hofstedt, president of the local social services board in Gotland, Sweden, where the family lives, earlier told WND by telephone from Sweden that there is more to the dispute than homeschooling, but he refused to explain.
"I understand the public debate has been that is a case that is only concerning the fact of homeschooling," he told WND. "But that is not the case."
Asked to explain, he said, "I can't answer that question because of secrecy."



Read more: Social services threaten homeschooling parents http://www.wnd.com/?pageId=352733#ixzz1awokKwPw

Social services threaten homeschooling parents


Share |

PLACERA INTE VÅRA BARN I FOSTERHEM


Mycket står skrivet om barns rättigheter nu. Artiklar och politiska utfästelser om tidi­gare placerade eller tvångsomhändertagna barn. De är nu vuxna och ställer krav på ersättning för sitt lidande. Jag önskar dem all lycka med den upprättelse de förtjänar. Det behöver de säkerligen. Tyvärr fortsätter eländet än i dag. Det är inte historia.

Samhällets misshandel av familjer, det vill säga barn och föräldrar och eventuellt andra släktingar, fortsätter som tidigare, men nu i namnet av barns rättigheter.

Barn tas ju ofta ifrån föräldrar därför att de anses ha rätt till en bättre hemmiljö. För äldre barn/ungdomar kan annat gälla.

Till makthavare, politiker, och socialtjänst med flera:
Har ni tänkt på att många barn kanske aldrig hade behövts tas ifrån sitt ursprung och sitt hem om det hade tänkts annorlunda från början. Byt princip! Ta inte bort barnen! Ta dit hjälp i stället! Kvalificerad hemtjänst av något slag i kombination med stöd­familj kunde vara lämpligt. Varför fortsätter samhället, - via sin socialtjänst, att krossa familjer när det med politikernas egna ord är så att forskning visar att place­rade barn löper större risk än andra barn att senare i livet drab­bas av psykisk ohälsa, missbruk eller kriminalitet.

Om socialtjänsten i stället för att i princip stå bredvid och titta på en familjs undergång i tid skulle sätta in de resurser som behövs och ha till sitt förfogande de verktyg som är nödvändiga, är jag säker på att många tragedier skulle kunna undvikas.
Samhället, i första hand social­tjänsten, måste börja satsa på familjerna på allvar och komma bort från det gamla onda tänkandet från förr som går ut på att skicka bort barn. Förr var det till lägstbjudande. I dag i upphand­lingens tidevarv är det väl fort­farande så.

Säkerligen finns det fall där det allra bästa för barnen är att de inte bor hos sina föräldrar. Men de allra flesta borde rimligtvis vara vanliga kärleksfulla föräldrar som vill ta hand om sina barn men har en nedsatt förmåga till det. Föräldrar och familjer som med rätt stöd kanske kan komma vidare på rätt köl.

Det vet jag som är mormor till två tvångsomhändertagna barn. Det är en tung sorg. Under tiden fostras en generation till av barn - och föräldrar - att se social­tjänsten, inte som hjälpare, men som fiender.

Borde vi inte ha kommit längre än så här? Både barn och föräld­rar och även övrig släkt far illa i den här ålderdomliga och många gånger smutsiga hante­ringen.


Av Eva Andersson, Stockholm

 



Inlägget publicerat som insändare i Svenska Dagbladet, den 5 oktober 2011.


Share |

ÄNNU EN DRABBAD FAMILJ

När detta kom ut i media, så kände jag genast, att här är ytterligare en familj som utsätts för socialförvaltningens komplott, mina farhågor besannades. Hur är socialförvaltningarnas tjänstemän funtade. Naturligtvis skall man ta sådana uppgifter på allvar, men man måste ha starka skäl och bevis innan man gör ett så allvarligt ingrepp i en familj. Bara det familjen har fått utstå är ett trauma i sig och det barnen blivit utsatta av på grund av de sociala myndigheten är ett övergrepp i sig, men detta tycks de sociala inte vilja eller ha förmåga att förstå. Barn är oerhört lättpåverkade och kan lätt komma att anpassa sig till dem som med avsikt vill manipulera dem, barnen kanske förstår långt senare vad det egentligen var som hände. Medierna här gör ett stort misstag som också vill förstärka anklagelserna. Jag skulle väldigt gärna vilja ta del av föräldrarnas egna berättelse. Varför kan de inte bara nöja sig med att föräldrarna frikändes, så att de så fort som möjligt kan gå vidare i sin vardag med all det stöd de kan behöva efter ett sådant trauma. Ska detta bli ytterligare en familj som blir offer för myndighetsövergrepp och detta med oanade långtgående konsekvenser för familjen.

Med det jag vet idag, hur sociala myndigheter agerar, så är jag övertygad om att sannolikheten att föräldrarna är oskyldiga är mycket större än tvärt om. Det är ytterst ovanligt att biologiska föräldrar förgriper sig på sina egna barn. Jag har en hel uppsjö med vanliga familjer att berätta om som har fått sina liv krossade på grund av socialförvaltningarnas agerande och förvanskade utredningar, eller jag skulle vilja kalla det överutnyttjande av sin befogenheter att använda sig av verktyget myndighetsutövning.

Det var som tipsaren till länken i HN uttryckte sig: "Snarare biten att i ett brottmål krävs det STARKA beviskrav för att fällas/dömas. Dessa sattes på fri fot omgående. I LVU-förhandlingar kan vilken skräp-utredning som helst utan verkliga fakta förstöra familjer. Detta är fel."


Ur Dagens Nyheter 20111010:

Ur Hallands Nyheter 20111014:



lördag 15 oktober 2011

SOCIALFÖRVALTNINGSTRÄSKET

Jag trodde i min naivitet att socialförvaltningen var till för att hjälpa människor, men med det jag har fått uppleva, så gör de allt annat än att hjälpa till. I sin kraft av myndighetsutövning, så ljuger de ihop utredningar med liten sanningshalt, utan objektivitet och saklighet. Sunt förnuft existerar inte, hela proceduren med förvaltningsrätt och kammarrätt är ett spel för gallerierna. De som får betala det högsta priset på grund av oansvariga handläggare är just barnen och familjen, det kan sluta tragiskt med splittrade familjer och att familjens ekonomi hamnar vid ruinens brant. Jag anser att socialförvaltningen i dess nuvarande form borde få upphöra och en annan verksamhet sättas in, där LVU är borttagen (eftersom det missbrukas) och där familjen får stöd på hemmaplan. För idag är det sällan missbrukande familjer som får sina barn omhändertagna, utan det är vanliga familjer som utsätts för myndighetsövergrepp och får sina familjer krossade. Barn- och familjeenheten utför idag den moderna varianten av häxprocesser. Majoriteten av handläggarna är ansvarslösa och utsätter föräldrar och barn för psykisk tortyr. Ett annat förslag är att se till att krav på legitimering av socionomer sätts in. En författningsdomstol borde även det införas. Möjligheten att stämma och åtala tjänstemän och politiker borde finnas. Idag finns inte den möjligheten.

Hur som helst så har vi gått igenom hela harangen med att socialförvaltningen gjorde ett akut omhändertagande på min dotter, det fanns inget akut, skrivelsen till förvaltningsrätten var full av lögner och förtal, det kallas falsk tillvitelse. Min dotter blev vilseledd av självaste socialförvaltningen, de serverade henne med en mängd av lögner om mig. Det tog oss 10 månader och en ny handläggare för att vi ens skulle få en chans att prata med varandra, med hjälp av en familjeterapeut. Min dotter är en helt vanlig tjej utan missbruksproblem och flitig i skolan, jag är en väl etablerad mamma som gjort allt för sina barn. Nyligen har vi varit vid kammarätten och LVU:et upphävdes. Men vi har farit illa av socialförvaltningens myndighetsutövning, de har gjort sitt yttersta för att alienera och spela ut oss mot varandra. Ska det vara såhär så anser jag att socialförvaltningen med sin myndighetsutövning har spelat ut sin roll, för det är dem själva som står för misshandel av hela familjer. Har man tur - kanske en chans på hundra - så får man en bra handläggare som har förmågan att skilja agnarna från vetet, vad jag vill säga med det är att det är ett lotteri, bra handläggare = du får adekvat hjälp versus dålig handläggare = du får ditt familjeliv krossat.

Det skulle vara intressant att veta vad min familj har kostat skattebetalarna och till vilken nytta då!? Hade vi fått rätt och adekvat stöd från första början, hade det spektaklet som sedan skett inte hänt och vi hade varit tillbaka i vår vardag med normala rutiner igen. Det träsk socialförvaltningen har dragit ner vår familj i skulle kunnat sluta riktigt illa för mina barn, de kunnat börja ta dåliga beslut och välja fel vägar i livet. Som förälder måste man vara oerhört stark för att klara en sådan press man blir utsatt för och de kränkningar socialförvaltningen utsätter en för. Det finns hur mycket som helst att säga om detta, men eftersom jag jobbar heltid så blir det i mån om tid. Men jag är fast besluten att kämpa för att det ska bli en förändring, för ingen annan familj skall behöva utstå det vi som familj har fått utstå.



Share |

fredag 7 oktober 2011

INFÖR LEGITIMATION FÖR KURATORER

Idag kan man läsa ett debattinlägg i Borås Tidning, där en av författarna numera är min och min dotters handläggare, utan henne hade vi garanterat inte kommit någon vart med socialförvaltningen i Mark som konsekvent har nekat oss att få rätt typ av samtalshjälp under 10 månader och allt har gått ut på att smutskasta mig som förälder och det med hjälp av lögnaktiga, osakliga och icke objektiv utredning, samt att alienera min dotter ifrån mig. Arian Faily anställning upphörde till slut (orsaken vet jag inte) och vi fick Jenny Ek istället, tack och lov, för först då fick vi den hjälp vi enligt socialtjänstlagen har rätt till. Inte för att jag vågar lita på någon handläggare helt ut, med tanke på vad vi har gått igenom, men hittills har Jenny varit det vi har behövt för att komma ur det låsta läget som uppstått på grund av den inkompetenta socialförvaltningen i Mark.

Även socionomer borde rimligtvis ha legitimering, en sådan som de kan bli av med om de missköter sitt jobb. Många av de som jobbar som handläggare har ingen känsla för eller kunskap i hur en familjedynamik påverkas om en tonåring har depression, en bokstavsdiagnos eller om en familjemedlem drabbas av sjukdom. I Marks kommun har man som regel att familjehemsplacera eller institutionsplacera barn innan eller så snart en utredning inleds, bara detta sätter en oerhörd press på en redan pressad situation, familjen kan totalt krossas när det sedan dessutom skriv en starkt vinklad utredning för att socialförvaltningen skall rättfärdiga sin handling i att omhändertaga barn/ungdomar. Konsekvensera av ett sådant agerande kan bli enorma för familjen. Det jag har upplevt, sett och hört gör mig mörkrädd, jag trodde inte i min vildaste fantasi att det kunde vara så illa som det är vid socialförvaltningarna. Förvaltningsrätten och kammarrätten är bara deras förlängda arm. Man tror att socialförvaltningen är till för att hjälpa till, men det gör de inte, genom att de gör det enkelt för sig stjälper de familjer istället. I Marks kommun hoppar de över flera steg och gör omhändertaganden på lösa grunder, istället för att sätta in rätt resurser, en omhändertagande bör bara ske när alla andra möjligheter är uttömda, men i Mark gör man precis tvärt om. Här får de som verkligen behöver stöd ingen stöd, utan man skickar bort "problemet" hur litet de än må vara. Man lyssnar inte till föräldrarna utan man slår dövörat till och skapar sina egna sagoberättelser om föräldrern. Detta är rättsvidrigt ur ett mänskligt och samhällsekonomiskt perspektiv.

2008 så genomdrev Berlusconi ”Alfano-lagen” som ger åtalsfrihet för landets sittande premiärminister, president och talmännen i parlamentets båda kamrar. Det var en av de första lagarna som Berlusconi fick igenom när han tillträdde som premiärminister för tredje gången. Detta var en stor skandal i Europa. Men här i Sverige så har vi haft en lag som ger åtalsfrihet för politiker och tjänstemän sedan länge, men detta har det inte blivit någon skandal om, utan svenska folket står vackert och bugar och tackar för det med hatten i hand. Jag anser att det är nödvändigt att en författningsdomstol införs i landet, för som det är nu lever vi i en skendemokrati.



Ur debatt i dagens BT:

Läs mer på:
http://www.bt.se/debatt/infor-legitimation-for-kuratorer(2975397).gm


Share |