HAR STOREBROR BORÅS TAGIT LÄRDOM AV LILLEBROR MARK

Har Borås kommun tagit lärdom av sin förljugna granne Marks kommun, man får hoppas det. Det som sker i Sverige idag och framför allt inom Marks kommun är en skrämmande utveckling. Där man omhändertager barn på lösa grunder och sedan utför icke tillförlitliga utredningar, som bara krossar familjer och deras grundplåt för trygghet, samt alienerar barn från deras föräldrar, det borde vara precis tvärt om, dvs att man först gör en utredning innan man omhändertager något barn och ser främst till att hjälpa och stötta familjen efter adekvat behov på hemmaplan. Att omhänderta barn/ungdom är ett allvarligt ingrepp i ett barns och en familjs liv, det skall bara göras i extrem fall. Om det blir nödvändigt att göra en placering, skall en släktplacering göras, en fosterhems- eller instutionsplacering skall enbart göras om inga släktingar finns att tillgå, men såhär fungerar det inte idag, utan man gör släktplaceringar i undantagsfall, trots att det står det rakt motsatta i socialtjänstlagen. Om man gör ett sådant allvarligt ingrepp på lösa grunder, så är det barnmisshandel i sig. Men detta sker på daglig basis av socialförvaltningar runt om i landet och i synnerhet i Mark. Det kan bero på att:

• socionomer inte har grundläggande kunskaper i källkritik och hur man använder sig av vetenskapliga studier. Utredningsmetodiken som är grundläggande i utredningar, saknas det kunskap i.
• evidensbaserad praktik används i alltför liten omfattning eller inte alls, frånvaro av sunt förnuft.
• nyutexaminerade socionomer utan livs- eller yrkeserfarenhet får utreda familjer och individer.
• det ligger ett ekonomiskt intresse hos institutioner och familjehem där socialförvaltningen fungerar/agerar som en bulvan. Många socialtjänstemän/politiker är själva delägare i institutioner som har ett vinstintresse. Vinst som hamnar rakt ner i fickan hos ägarna, medans barnen får sina behov minimalt tillgodosedda.
• det förekommer förtäckta adoptioner.
• myndigheter håller myndigheter bakom ryggen.
• politiker vill inte vara besvärliga eller gå i klinch med tjänstemän för att de vill bli omvalda.
• tjänstemannagruppen har vuxit något ofantligt i motsats till politikergruppen, det har blivit en kultur av tjänstemannastyre/tjänstemannadiktatur.
• att tjänstemännen har immunitet och är därmed ansvarsbefriade.
• socialtjänstlagen ger utrymme för godtycklighet, dvs det finns utrymme för osaklighet och icke objektivitet, tyckande och tänkande. Oviktiga händelser får en allför stor vikt och vinklas till föräldrars nackdel.
• det inte finns något oberoende tillsynsorgan för socialförvaltningen. I jämförelse med skolan där det finns en oberoende tillsynsorgan i skolinspektionen.
• tillförlitliga såväl som icke tillförlitliga utredningar är det enda bevismaterial som förvaltningsrätt och kammarrätt i princip godtar och baserar sina domar på.
• det saknas legitimation hos socionomer, det kommer att införas legitimation på lärare, är det inte hög tid att sätta in det hos socionomer också. Legitimation de kan bli av med om de inte sköter sig.
• det saknas skarpa intagningskrav till socionomutbildningen, exempelvis psykologiska tester av sökande till utbildningen.
• saknas krav på erfarenhet av barn och barnkunskap i olika åldrar för att få jobba inom individ och familjeomsorgen.
• socionomer har lite eller ingen kunskap i relevant juridik.
• mm

Många drabbade familjer och andra berörda (nämndemän, psykologer, jurister m fl) anser med största allvar att det är ren "ondska" som härskar inom socialförvaltningar. Jag deltog igår i ett symposium för NKMR (Nordiska kommitten för mänskliga rättigheter), och det jag slogs av var de samstämmiga berättelserna av socialförvaltningarnas agerande, de ord som jag själv använt när jag uttryckt mig i hur socialförvaltningen agerar mot oss som familj upprepas hos andra, detta är en bekräftelse för mig om att, det är precis så galet som jag själv uppfattar det.

Ur dagens Borås Tidning:

Share |