I nedanstående artikel beskriver Jennifer Hill på ett pricksäkert sätt, det som idag pågår inom socialförvaltningar med hjälp av LVU-lagen.
Mer finns att läsa på: http://megafonendebatt.com/2011/11/riv-upp-lvu-lagen-och-stang-paragraf-12-hemmen/
Rubriken låter möjligtvis drastiskt, men varje år placeras runt 20 000 barn och ungdomar utanför sina hem av Socialtjänsten och ett par tusen av dem på slutna hem. De har fråntagits sin frihet och dragits upp med rötterna från familj och vänner. Målet i vårt samhälle måste väl ändå vara att unga ska få växa upp i frihet? Idag går snarare utvecklingen åt fel håll med hårdare straff, mer inlåsningar och det bedrivs en vinstdrivande verksamhet från privata aktörer på de ökande ekonomiska klassklyftorna som drabbar barn och unga. Det tycker jag är helt fel!
LVU, Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, är en tvångslag. Tillsammans med socialtjänstlagen ger den socialtjänsten, via förvaltningsdomstolen, makten att tvångsomhänderta barn och ungdomar. Lagen lämnar stort utrymme till den enskilde handläggaren på socialtjänsten att tolka ungdomens behov och problematik. Den kan tolkas godtyckligt och lämnar stort utrymme för maktmissbruk och moralism. Socialtjänsten beskyller den enskilde ungdomen för misstag som begåtts, som i ett större perspektiv handlar om en klassproblematik och om hur resursstarkt området är som du kommer ifrån. Visst finns det de ungdomar som själva väljer att flyttas ett tag, som behöver andrum och en paus, men ska det då ske inom slutenvård och privata vårdaktörers händer? Privata aktörer vars hela vinst går ut på att de unga blir inlåsta.
Jag vill att den unge tillfrågas vad den vill och behöver, innan den låses in och tas bort från familj och vänner. Om en ungdoms vårdnadshavare missbrukar eller begår övergrepp, varför ska då ungdomen byta bostadsort och på så viss bestraffas för en förälders beteende? Jag ser behovet av att instifta en ny lag som tvingar socialtjänsten att först pröva alla de lösningar som finns tillhanda för att ungdomen ska få stanna kvar i det man kallar hem. Finns möjligtvis en jourfamilj eller kontaktperson i området?
Idag pågår ett omfattande maktmissbruk bakom stängda dörrar, det kan organisationen för omhändertagna barn och ungdomar ”Agera Med Flera” vittna om. De skriver på sin hemsida om att flera av de slutna vårdhemmen använder sig av olagliga ”pausrum” där man sätter barn och ungdomar i total isolering från flera dygn upp till veckor ibland. Något som är olagligt i Sverige. Denna organisation sätter press på Socialstyrelsen att agera men arbetet går mycket långsamt.
Jag har själv som ungdomsledare inom öppen behandling och som kontaktperson via socialtjänsten mött ungdomar som berättar om hur de i åratal slussats runt mellan olika slutna vårdhem, paragraf12-hem och jourfamiljer. Aldrig finner de en trygghet eller kan de slå sig till ro och berättar om förlorat framtidshopp, en obefintlig tillit till vuxna eller det etablerade samhället. I min egen uppväxt i Botkyrka kommun kom socialtjänsten och hämtade mina skolkompisar utan förvarning för att köra iväg dem till så kallade Hassela- hem på Gotland eller i Norrland. Slutna vårdhem som präglas av en pedagogik som innefattar förändring genom hårt arbete och en beskyllning av den egna ungdomens individuella fel. Man ska bryta ner för att bygga upp en ny ”bättre” människa. Luktar det fascism någon?
Inom socialtjänst, behandling och skola pågår även en diagnoshysteri. Vuxna är mer benägna att sätta en diagnos för att problematisera ungdomens beteende, än att se till ungdomens faktiska behov här och nu. Diagnoser sätts godtycklig efter bara en-timmas möten med psykologer och läkare. Numera är det även vanligt att tillsätta bedömningen att ungdomen har en ”trotsdiagnos” . Jag tycker det är sunt och visar på intelligens att som tonåring frigöra sig och ifrågasätta maktstrukturer i ens vardag. I slutändan handlar det om att skapa demokratiska och engagerade medborgare, inte fogliga zombies. Forskning visar på att de ungdomar som tvångsplaceras fortsätter att återfalla i brottslighet och drogmissbruk. De så kallade paragraf-12 hemmen befäster och cementerar bara ungdomens kriminella identitet. De vuxna beslutar över ditt huvud när du anses vara ”frisk”. Är det rätt miljö att förändras i fångenskap?
Jag vill se lösningar i det egna området, ingen ungdom ska behöva slitas från familj, vänner och skola i ung ålder. I Tensta provar man nu projekt med att anställa unga vuxna från området som blir som en stödperson åt ungdomen. Det är ju trots allt hemma man ska finna sin plats i livet och samhället. Jag vill se att LVU-lagen används i ytterst begränsad omfattning, till exempel vid missbruk i familjen eller vid övergrepp såsom misshandel eller sexuella övergrepp. Jag vill riva upp LVU-lagen och begränsa socialtjänsten möjlighet till tvångsomhändertagande.
De som skulle kritisera mig skulle säga att vi alla är ansvariga för våra egna handlingar. Så är självklart fallet, men om barn och ungdomar inte ges rättvisa förutsättningar att klara sig bra i livet i balansen mellan skola och fritid så kan vem som helst i en utsatt situation hamna snett. I slutändan är frågan en klassfråga och handlar om hur stark välfärden är i Sverige. Om politiker skulle förstå att man måste satsa på ett främjande och inte förebyggande ungdomsarbete skulle vi kunna lyfta våra områden. Det måste satsas miljoner och åter miljoner på jobb för vuxna och unga, utbildningar, kreativ verksamhet såsom musik och kultur samt mer och åter mer personal i förskola, skola och i öppen ungdomsverksamhet. När får vi se dessa satsningar? Jag orkar inte vänta längre!
Jag vill avsluta med att säga att om alla vuxna såg andras barn som sina egna, så skulle solidariteten och empatin tillslut vinna.
LVU, Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, är en tvångslag. Tillsammans med socialtjänstlagen ger den socialtjänsten, via förvaltningsdomstolen, makten att tvångsomhänderta barn och ungdomar. Lagen lämnar stort utrymme till den enskilde handläggaren på socialtjänsten att tolka ungdomens behov och problematik. Den kan tolkas godtyckligt och lämnar stort utrymme för maktmissbruk och moralism. Socialtjänsten beskyller den enskilde ungdomen för misstag som begåtts, som i ett större perspektiv handlar om en klassproblematik och om hur resursstarkt området är som du kommer ifrån. Visst finns det de ungdomar som själva väljer att flyttas ett tag, som behöver andrum och en paus, men ska det då ske inom slutenvård och privata vårdaktörers händer? Privata aktörer vars hela vinst går ut på att de unga blir inlåsta.
Jag vill att den unge tillfrågas vad den vill och behöver, innan den låses in och tas bort från familj och vänner. Om en ungdoms vårdnadshavare missbrukar eller begår övergrepp, varför ska då ungdomen byta bostadsort och på så viss bestraffas för en förälders beteende? Jag ser behovet av att instifta en ny lag som tvingar socialtjänsten att först pröva alla de lösningar som finns tillhanda för att ungdomen ska få stanna kvar i det man kallar hem. Finns möjligtvis en jourfamilj eller kontaktperson i området?
Idag pågår ett omfattande maktmissbruk bakom stängda dörrar, det kan organisationen för omhändertagna barn och ungdomar ”Agera Med Flera” vittna om. De skriver på sin hemsida om att flera av de slutna vårdhemmen använder sig av olagliga ”pausrum” där man sätter barn och ungdomar i total isolering från flera dygn upp till veckor ibland. Något som är olagligt i Sverige. Denna organisation sätter press på Socialstyrelsen att agera men arbetet går mycket långsamt.
Jag har själv som ungdomsledare inom öppen behandling och som kontaktperson via socialtjänsten mött ungdomar som berättar om hur de i åratal slussats runt mellan olika slutna vårdhem, paragraf12-hem och jourfamiljer. Aldrig finner de en trygghet eller kan de slå sig till ro och berättar om förlorat framtidshopp, en obefintlig tillit till vuxna eller det etablerade samhället. I min egen uppväxt i Botkyrka kommun kom socialtjänsten och hämtade mina skolkompisar utan förvarning för att köra iväg dem till så kallade Hassela- hem på Gotland eller i Norrland. Slutna vårdhem som präglas av en pedagogik som innefattar förändring genom hårt arbete och en beskyllning av den egna ungdomens individuella fel. Man ska bryta ner för att bygga upp en ny ”bättre” människa. Luktar det fascism någon?
Inom socialtjänst, behandling och skola pågår även en diagnoshysteri. Vuxna är mer benägna att sätta en diagnos för att problematisera ungdomens beteende, än att se till ungdomens faktiska behov här och nu. Diagnoser sätts godtycklig efter bara en-timmas möten med psykologer och läkare. Numera är det även vanligt att tillsätta bedömningen att ungdomen har en ”trotsdiagnos” . Jag tycker det är sunt och visar på intelligens att som tonåring frigöra sig och ifrågasätta maktstrukturer i ens vardag. I slutändan handlar det om att skapa demokratiska och engagerade medborgare, inte fogliga zombies. Forskning visar på att de ungdomar som tvångsplaceras fortsätter att återfalla i brottslighet och drogmissbruk. De så kallade paragraf-12 hemmen befäster och cementerar bara ungdomens kriminella identitet. De vuxna beslutar över ditt huvud när du anses vara ”frisk”. Är det rätt miljö att förändras i fångenskap?
Jag vill se lösningar i det egna området, ingen ungdom ska behöva slitas från familj, vänner och skola i ung ålder. I Tensta provar man nu projekt med att anställa unga vuxna från området som blir som en stödperson åt ungdomen. Det är ju trots allt hemma man ska finna sin plats i livet och samhället. Jag vill se att LVU-lagen används i ytterst begränsad omfattning, till exempel vid missbruk i familjen eller vid övergrepp såsom misshandel eller sexuella övergrepp. Jag vill riva upp LVU-lagen och begränsa socialtjänsten möjlighet till tvångsomhändertagande.
De som skulle kritisera mig skulle säga att vi alla är ansvariga för våra egna handlingar. Så är självklart fallet, men om barn och ungdomar inte ges rättvisa förutsättningar att klara sig bra i livet i balansen mellan skola och fritid så kan vem som helst i en utsatt situation hamna snett. I slutändan är frågan en klassfråga och handlar om hur stark välfärden är i Sverige. Om politiker skulle förstå att man måste satsa på ett främjande och inte förebyggande ungdomsarbete skulle vi kunna lyfta våra områden. Det måste satsas miljoner och åter miljoner på jobb för vuxna och unga, utbildningar, kreativ verksamhet såsom musik och kultur samt mer och åter mer personal i förskola, skola och i öppen ungdomsverksamhet. När får vi se dessa satsningar? Jag orkar inte vänta längre!
Jag vill avsluta med att säga att om alla vuxna såg andras barn som sina egna, så skulle solidariteten och empatin tillslut vinna.
Share |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar