torsdag 1 december 2011

Nu höjs rösterna för lagändring efter Markskandalen

Igår var det Uppdrag Granskning, Marks kommun var på tapeten igen. Det är mycket tack vare fostermamman som kämpar för att fosterbarnen skall få bo hos dem - vilket de gjort under större delen av sina liv - som det har kommit upp till ytan hur illa socialförvaltningen i Mark hanterar ärenden. Jag tycker att barn och biologiska föräldrar skall ha rätt till varandra före allt annat, men i de fall föräldrarna PÅ RIKTIGT inte klarar att ta hand om barnen, så skall de barnen få ha rätt till sin trygghet. Bevisligen klarar inte socialförvaltningar att leverera trygghet, de klarar bara av att leverera otrygghet. Om det beror på lathet, okunskap eller olämpliga handläggare, kan man ju fundera på. Jag var så naiv som trodde att man skulle kunna få samtalshjälp för att lösa problem med tonåringar genom socialförvaltningen (iofs var det den informationen jag fick av BUP och senare skolkuratorn), ack vad jag bedrog mig, jag lärde mig inte av det första gången, och så bad jag (och min dotter) om hjälp en andra gång, då satte de in fullt artilleri, utan att egentligen ta reda på vad som faktiskt hänt och hjälpa oss med att lösa situationen. Istället för att fokusera på att ge oss rätt stöd så fokuserades det på att alienera min dotter ifrån mig och socialförvaltningen tvingade oss gå igenom förvaltnings- och senare kammarrätt och detta genom att spela ut min dotter mot mig. Så istället för att lägga energin på att lösa situationen, gick energin till att annat elände som i sin tur har fött sorg, frustration, ilska och förtvivlan i en salig blandning. Det som var en svår situation har kommit att bli till en fullständigt omöjlig situation och plågan tar inte slut, utan den har cementerats och förlängts på obestämd tid. Nu har det gått ett år som min dotter inte bott hemma, och vi som familj är längre ifrån varandra än någonsin, typiskt PAS-syndrom, förutom att här är det socialförvaltningen som är den alienerande "föräldern". Hur dessa barn har hanterats är ett praktexempel på hur illa de hanterar ärenden i Marks kommun. Vår nya handläggare säger själv att vi aldrig hade varit i denna situation nu, om vårt ärende hade hanterats rätt från första början. Men jag har en föraning om att de snart kommer plocka bort henne från oss, bara av denna anledning. Det återstår att se om min föraning stämmer.

Det har kommit till min kännedom om att myndighetsmissbruk har pågått i minst 20 år i Mark, redan då var det uppmärksamhet kring att socialförvaltningen i Mark grundlöst anklagade föräldrar för bl a övergrepp, Marks kommun var då överrepresenterad av sådana ärenden, och 20 år senare är det precis lika illa. Det är en kultur som har rotat sig så starkt, att tjänstemännen har blivit helt avtrubbade från vad de utsätter familjer och framför allt barn för (eller är det en viss typ av människor - skadade sådana - som söker sig till dessa yrken). Socialförvaltningen flyttar på barn som om de är någon slags möbler, den känslomässiga kaos och tortyr socialen utsätter individer för har de ingen som helst känsla för. Men det värsta är lögnerna de levererar i utredningarna, för att de skall ha ett underlag till förvaltnings- och kammarrätt. De tänjer på sanningen som ett gummiband, jag vet inte om någon kan förstå hur det känns att att bli utsatt för förtal som kommer att ha en så stor påverkan på hur ens familjs framtid kommer att se ut, jag kan meddela att det är ren och skär tortyr man utsätts för. De drar ner familjer i träsk. Att ta kontakt med socialförvaltningen kan bli det största misstag man gjort i sitt liv. När man väl har gjort det finns det inget återvändo om det går snett, och sannolikheten att det kommer gå snett är större än tvärt om. Det är min familj och många andras familjer ett levande bevis på, vi kanske överlever det, men frågan är till vilket pris!



 


Share |

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar