Vännäs sociala myndigheter

Inledning

Denna anmälan görs mot bakgrund av den behandling som jag utsatts för av Vännäs sociala myndigheter i samband med att jag uttryckte oro för mina barn. Jag har lidit mycket psykiskt av behandlingen - som kommer att beskrivas i detalj nedan - och jag har förlorat allt förtroende för myndigheterna. Jag har känt mig misstrodd, nonchalerad och utlämnad med mina frågor och min oro och jag blev dessutom utsatt för kränkning som ytterligare ökade den ångest och utsatthet som jag då levde i. Socialtjänsten kränkte även en nära vän som stöttat mig i den traumatiska process som jag gått igenom. Kränkningarnas art framgår av anmälan nedan. Vi har båda lidit av behandlingen och har haft långvariga men i form av sömnsvårigheter, oro och depression, ätstörningar och psykisk utmattning som i mitt fall försvårat min terapi och förlängt sjukskrivningen.

Bakgrund

Jag gifte mig den 30/12 2000 med en man som utgav sig för att vara en god och ordentlig person. Han framhöll hela tiden sina ”andliga upplevelser” och sin ”kallelse” vilket utmynnade i att han blev anställd som Pastor i en frikyrka på orten. Under äktenskapet visade det sig emellertid att han missbrukade grov pornografi via Internet och med psykisk press tilltvingade han sig sexuella handlingar som var både förnedrande och smärtsamma och som han förbjöd mig att någonsin tala med någon om. Uppskattningsvis ett par gånger i veckan i nio år utsattes jag för övergrepp som bröt ner mig psykiskt. Tårar och böner hjälpte inte. Med tiden stängde jag av alla känslor så att jag tappade begreppen om vad jag egentligen levde i.

Samtidigt tömde han mitt sparkonto bakom min rygg och han gjorde kontinuerligt av med våra gemensamma pengar så att jag inte hade något att handla mat för. Jag gömde pengar i hemmet för att ha till mat, men han hittade dem alltid förr eller senare och skrattade åt mig när jag bad om att få tillbaka dem. Han lyckades även komma över min inloggning till Internet banken och på det sättet lyckades han utan min vetskap tömma mina fondkonton som innehöll sparpengar som jag sparat sen jag var liten. Jag var tvungen att jobba dubbla jobb periodvis, utöver universitetsstudier. Ändå räckte inte pengarna mer än en vecka efter utbetalning. Jag var tvungen att leta i ICAs sopcontainer efter bortslängd mat… Efter separationen försökte jag via advokat få honom att betala tillbaka en liten del av pengarna, men han påstod då att jag gett honom inloggningen för att han skulle kunna ta pengarna. Varför jag skulle ha gjort något sådant kunde han inte förklara. Efter ett och ett halvt års processande gick han till sist med på att betala en viss summa. Förutom inloggningen till banken kom han också över mitt lösenord till min mejl vilket betydde att han under en längre tid kontrollerade vilka jag hade kontakt med och vad jag skrev till dem. Han öppnade även mina brev och tjuvläste sms. Periodvis så gömde jag min telefon för att få ha mina vänkontakter för mig själv. Han hotade vid några tillfällen att slå sönder min telefon, eftersom jag hade kontakt med vänner som han inte hade ”godkänt”.

Tre barn föddes under äktenskapets gång. Någonstans inom mig, i det undermedvetna, fanns hela tiden oron för att han skulle göra dem något. Oron grundade sig dels på hur han behandlade mig men också på hans berättelser om hur han själv som barn, under en period av två år, brukat besöka en ”pedofil” och där fått sexuella upplevelser som han å ena sidan fördömde men å andra sidan sa sig ha njutit av. Besöken upphörde i o m att pedofilen flyttade från orten. Jag hade hört att många av dem som utsätts för sexuella övergrepp som barn själv förgriper sig på barn när de blir äldre om de inte får behandling.

Jag uppmanade honom att söka hjälp, men det tyckte han sig inte behöva eftersom Gud hade ”helat” honom. Hans porrmissbruk och stölder menade han sig inte heller behöva någon hjälp med eftersom han inte menade sig ha några riktiga problem.

Vid några tillfällen såg jag honom slå min näst äldste son. Vid två tillfällen på grund av att de hade krockat av en olyckshändelse.

Efter nio år sprack fasaden och jag klarade inte av att tiga längre, varken för mig själv eller för min omgivning. Jag berättade det som han sagt att jag aldrig fick prata om och en vän (Nalle) tog kontakt med sociala myndigheter och de gjorde en polisanmälan. Under tiden som förundersökningen pågick fick jag hjälp att hitta en lägenhet (Dock inte av vännäs socialtjänst), via kvinnojouren och från ett par goda vänner fick jag möbler och husgeråd och på Centrum mot Våld fick jag stödsamtal i väntan på psykoterapi och behandling på ASTA-teamet (Som jobbar specifikt med kvinnor som utsatts för Sexuella övergrepp/Våldtäkt)

.

I den processen, då jag mer och mer vaknade upp över vad jag själv varit med om, blev jag också mer och mer observant på hur mina barn betedde sig. Min äldste son hade länge haft problem med mörkerrädsla, mardrömmar och oprovocerad aggressivitet. Jag hade också tidigare observerat hur min f d man brukat ”leka” med pojkarnas könsorgan i samband med blöjbyte vilket jag tyckte var mycket obehagligt.

Efter separationen, då barnen bodde varannan vecka hos mig och varannan vecka hos deras far, sa min äldste son vid flera tillfällen att han hellre ville sova hos mig eftersom hos mig drömde han inte mardrömmar. Vid ett visst tillfälle, då Nalle var på besök, poserade barn 1 för honom, bredbent på sängen på ett mycket märkligt sätt. Nalle berättade för mig om detta, bestämde jag mig för att göra en sammanställning på alla iakttagelser och jag gjorde i samband med det en del sökningar på Internet om övergrepp och hittade listor på symtom som normalt uppträder hos barn som utsatts för övergrepp eller misshandel. Jag kände igen delar av symtomen och gjorde en egen sammanställning som jag visade för min kontakt på socialkontoret i Vännäs. Min avsikt var att få en bedömning på om min oro var berättigad.

Sammanställning om Barn 1 född 2002

Mamma  har misstankar om att något inte står rätt till med Barn 1! Och vill därför ha en utredning om det förekommer någon form av övergrepp på honom!

Han har under åren 2006-2009 uppvisat ett flertal tendenser till att något är fel!

Dom beteenden som uppvisats är:

Lättkränkthet

Aggresivitet (Han slår på handdockor, och har vid tillfälle kastat saker på Mamma  när hon sa hej till honom)

Pillar sig på snoppen (Mamma brukar fråga om han är kissnödig, men hon har vid ett tillfälle fått svaret ”Jag måste hålla fast den”)

Mardrömmar

Vill inte vara ensam på kvällen (Mamma har frågat om detta och fått svaret ”Det är farligt”)

Vill inte ha stängd dörr på toa

Vill inte ha hjälp vid toalettbesöken (Pappa  har enligt Barn 1 ”Dragit i min snopp” Denna händelse gjorde att barn 1 ej ville ha hjälp mer av pappa vid toalettbesöken!) Däremot så får Mamma hjälpa Barn 1 på toaletten men han ber inte om det.

Säger märkliga saker som tex en händelse år 2007 ang om varför han skulle ha nattblöja! Mamma  får frågan ”Vet du varför jag har nattblöja?” Mamma  svarar ”Nej!” ”Det är för att det röda på snoppen inte ska försvinna!”

Det har förekommit upprepade tillfällen när Pappan har slagit till både Barn 1 och hans yngre bror Barn 2!

Detta lämnades till min handläggare och hon verkade ta det hela på stort allvar. Hon gjorde en polisanmälan och därefter förhördes jag och min f d man av polis och barnen utfrågades på Centrum mot Våld vid ett tillfälle. Därefter lades både den förundersökningen och förundersökningen om misstankar om övergrepp på mig ner i mitten av juni 2009. Brist på bevis angavs som skäl.

Jag fick emellertid besked om att en barnskyddsutredning skulle göras som uppföljning till polisutredningen, vilket jag välkomnade eftersom jag ville vara helt säker på om de beteenden som jag sett berodde på övergrepp eller på andra faktorer, och dessa faktorer ville jag naturligtvis då i så fall veta vilka de var så att jag kunde motverka dem.

Under de följande månaderna efter att jag fått detta besked ringde jag flera gånger till socialkontoret för att höra efter när utredningen skulle börja men fick aldrig något besked. Vem som skulle hålla i den var inte klart och ingen visste något.

Livet var tillräckligt mardrömslikt som det var, med rädsla för Pastorn och påringningar och besök av hans vänner som försökte skuldbelägga mig, samt oron för barnen och ångesten över alla minnen som började komma tillbaka. Allt snurrade inom mig samtidigt som det kändes som att leva i ett vakuum i väntan på utredningen. Min önskan om att min äldste son skulle få gå i samtal på Barnahus nekades med motiveringen att utredningen måste göras först för att socialen skulle stötta en samtalsterapi. Det gjorde att jag kände mig bakbunden och jag led av att inte kunna ge honom den hjälp som jag var övertygad om att han behövde, oavsett vilket slags trauma han varit med om.

Under väntetiden, så som det senare visade sig, besökte Pastorn flitigt socialkontoret och förekom utredningen genom att lämna falska uppgifter om mig och Nalle och därigenom framställa hela anmälan som en komplott mot honom dikterad av otrohet. Han sa sig även ha blivit utsatt för kränkningar via sms.

Samtidigt slarvades underlaget för anmälan, dvs. den lista på iakttagelser som jag lämnat in, bort.

Barnskyddsutredningen

Barnskyddsutredningen kom igång i mitten av november - nästan fem månader efter att polisutredningen lagts ner. Utredningen, som jag trott skulle svara på min oro om min äldste son blivit utsatt för övergrepp, vändes istället till att granska min vänkrets och mina eventuella sexuella relationer med andra och ifall jag ägnade mig åt barnen då de var hos mig eller bara umgicks med mina vänner.

Carina Renberg, socialhandläggaren som ledde utredningen, tog för givet att de uppgifter om min otrohet som hon fått av Pastorn stämde. Hon såg inte ens på mig då hon sa ”Jag har förstått att du har en ny relation, hur ofta sover han över” varvid hon direkt fortsatte med fler frågor om hur detta praktiskt tog sig uttryck i min och i barnens vardag utan att ge mig tid att besvara hennes ursprungliga påstående. Jag blev överrumplad av hennes sätt att fråga och förvirrad av att hon verkade utgå från omständigheter som inte var sanna och som jag vid detta tillfälle inte hade en aning om varifrån hon hade fått. Hennes överlägsna attityd sa mig med all önskvärd tydlighet att hon inte trodde på mig när jag förnekade att jag inte hade något annat än vänner. Redan då kände jag mig stressad och otrygg. Det jag aldrig fick tid att fundera över då var vilken relevans detta hade. Om jag skulle ha valt att ha en relation med en annan man efter att jag separerat från Pastorn och inlett skilsmässa vore det ändå inget brott som jag skulle behöva sitta och bli förhörd för.

Då jag ur minnet återgav delar av de iakttagelser som jag skrivit ner och lämnat till socialkontoret visade det sig att hon inte hört talas om varken dessa händelser eller det papper där de fanns nedskrivna. I den pressade situationen mindes jag inte allt som jag hade skrivit och jag kände mig misstrodd och nonchalerad då jag försökte återge händelserna. Carina Renbergs attityd gjorde att jag blev nervös och kom av mig.

Jag minns att jag berättade om Barn nr 1s aggressioner och om hur han sagt att hans pappa inte fick röra vid hans könsorgan eftersom han dragit i det. Jag berättade också om hur Barn 1 poserat inför en manlig vän till mig och om hur det påmint om hur Pastorn brukat ligga när han tilltvingat sig orala övergrepp. Det berörde mig väldigt illa och jag var rädd att han antingen tvingats till något själv eller sett något övergrepp.

Det enda som Carina Renberg frågade i samband med detta var om denna manliga vän brukade vara barnvakt. Jag svarade att han aldrig varit barnvakt mer än korta stunder då jag behövt springa iväg i något ärende. Eftersom han var dagledig så brukade han komma förbi och se om jag behövde hjälp med något. För längre stunder brukade jag anlita andra vänner. Hon frågade varför jag gjorde så och då förklarade jag att den aktuella vännen brukade hjälpa mig med så mycket annat och ställde upp så mycket för mig att jag inte ville belasta honom med att också vara barnvakt en hel kväll. Under hela samtalet satt en praktikant vid namn Maria med (efternamnet uppfattade jag inte) och ställde också frågor men jag kan inte minnas att jag blev tillfrågad om det var OK för mig att hon var med och deltog i utfrågningen. Många frågor upplevde jag som helt irrelevanta, men jag fick ingen information om att jag hade rätt att avstå från att svara. Stämningen i rummet och Carinas sätt att ställa sina frågor påminde om hur polisförhören hade gått till. Men när jag förhördes av polisen kände jag mig inte alls lika pressad och ifrågasatt som vid dessa två tillfällen då jag utfrågades av Carina Renberg.

Andra gången som jag träffade Carina Renberg och praktikanten som hon hade med sig fick jag se ett papper med punkter som skulle ligga till grund för barnskyddsutredningen. På papperet märkte hon för de punkter som hon gått igenom och det finns med som bilaga 2. De punkter som hon ägnade nästan all tid åt var ”nuvarande situation” och ”nätverk” där naturligtvis mina manliga kontakter bl a utreddes. Nio punkter behandlades aldrig och av dem var ”känslomässig beteendemässig utveckling”, ”identitet” och ”socialt uppträdande” punkter som borde ha mycket stor relevans i en utredning av detta slag.

Den listan såg ut såhär:

Familjens bakgrund

Nuvarande situation

Nätverk

Boende

Arbete

Ekonomi

Social integrering

Barnet resurser problem

Hälsa

Utbildning

Känslomässig beteendemässig utveckling

Identitet

Familj och sociala relationer

Socialt uppträdande

Förmåga att klara sig själv

Under samtalets gång kritiserade Carina Renberg det växelvisa boendet och, vänd mot praktikanten, började hon bolla frågan om hur ett umgänge skulle kunna utformas men förkastade alla tänkbara modeller vilket var mycket stressande och nedslående för mig som satt där och tvingades höra. Jag ville ju det bästa för mina barn men i hennes värld verkade det inte fanns något bra alternativ och alltså inget sätt på vilket jag kunde ge mina barn ett bra umgänge utan att tvingas konfronteras med Pastorn. Det var mycket obehagligt att höra henne gång på gång säga ”…men det blir ju inte bra… och det blir ju inte bra det heller” och dessutom höra praktikanten instämma och se henne skaka på huvudet. När Carina Renberg sedan vände sig mot mig och granskade mig överlägset utan att alls förklara eller motivera sitt sätt att resonera över mitt huvud mådde jag väldigt dåligt.

När de bad mig berätta om barnen nämnde jag att min näst äldste son har blivit diagnostiserad med autism men utan utvecklingsstörning. Då invände Carina Renberg att det var ju klart att han var utvecklingsstörd, för han kunde ju inte vara autistisk utan att vara utvecklingsstörd! När jag svarade att han inte fått den diagnosen på BUP svarade hon att det var omöjligt. Man kunde inte ha autism utan att vara utvecklingsstörd. Det kändes väldigt kränkande att hon på ett sådant överlägset sätt avfärdade både mig och BUP. Sen fortsatte hon men en utläggning om att det speciella med att min son var autistisk var att han hade långt tidsperspektiv, vilket är helt motsatt mot det jag lärt mig och vad jag upplevt av hans beteende. Det förvånade mig väldigt mycket att hon verkade vara totalt okunnig om vad ett sådant handikapp innebar trots hon jobbat med LSS ärenden och själv påstod sig ha stor erfarenhet.

De undrade om jag hade någon person i min närhet som kunde vara min referent i utredningen. Jag hade flera förslag, men det var endast en av dessa personer som bodde i Vännäsby då och som dessutom umgåtts med mig och barnen både före och efter separationen. Jag tyckte själv att den nära vännen som bevittnat en del av barnens beteende, (jag väljer att kalla honom för Nalle) var en bra referent av den anledningen. Jag hade då ingen aning om vilken behandling som väntade honom. Om jag hade vetat det skulle jag aldrig ha tillfrågat varken honom eller någon annan.

Hur han behandlades och vad som sades vid det tillfälle då han träffade Carina Renberg och praktikanten finns i bilaga 1 under punkt 1:5:2-3. Då Nalle återvände från samtalet och chockad och djupt upprörd berättade om vad som hänt kändes det som om Carina slagit mig rakt i magen. Jag förstod då för första gången varför hon varit så påstridig om att jag skulle ha en ny sexuell relation och jag förstod också varför hon var så nonchalerande mot min oro.

Hon hade alltså låtit Pastorn föregripa hela undersökningen genom att lyssna på hans beskyllningar mot mig och mot Nalle och genom att ta emot de utskrifter av ett enda sms - som troligen var utklippta bitar, möjligen omskrivna, - av det enda sms som skickats med innehåll som skulle kunna vara kränkande om det inte hade varit sant. Nu var det sant, men hon hade förutsatt att det inte var det, vilket betydde att hon utgått från att jag inte alls hade blivit våldtagen. Detta hade färgat hennes inställning till både mig och Nalle långt innan utredningen kommit igång. Det var en fruktansvärd insikt!

En sak som skrämde mig väldigt mycket var hennes utfrågningar om vilka affärer jag handlade på. Jag hade ju valt de affärerna för att det där var minst risk att stöta på Pastorn och hans vänner. Frågorna var därför inte bara irrelevanta och integritetskränkande utan om svaren kom med i utredningsmaterialet skulle jag ju aldrig mer kunna handla i relativ trygghet.

Det kändes som att den lilla stabilitet och ordning som jag lyckats bygga upp under de kaotiska månaderna efter separationen vändes upp och ner och skakades sönder. Jag minns att jag körde bilen av någon anledning genom Vännäsby och över järnvägsövergången och jag kände då starkt hur jag ville stanna bilen på övergången och invänta tåget. Men jag gjorde det inte. När jag kom hem insåg jag istället att jag måste kämpa.

Jag ringde upp Carina Renberg men kom bara till hennes telefonsvarare. Där lämnade jag två meddelanden, strax efter varandra, där jag sa henne precis vad jag tyckte om hennes sätt att hantera undersökningen. Jag kunde inte låta bli att gråta av ilska när jag påtalade alla grymma övergrepp som jag tvingats utstå och den oro jag känt över att något av mina barn kanske hade måstat utstå något liknande och hur det kändes att bli avfärdad, nonchalerad och misstrodd från första början. Jag krävde att hon omedelbart klev av undersökningen och att allt skulle göras om från början. Nalle krävde å sin sida att allt material om honom skulle strykas och att jag skulle få en annan referent. Jag föreslog dels en tjejkompis i Umeå och dels min stödkontakt på Centrum mot Våld, Astrid Karlsson, som dessutom vid två tillfällen erbjudit sig att medverka. Ingen av dem blev emellertid tillfrågade.

Veckan efter blev jag uppringd av Carina som var väldigt oförstående, men jag ville inte prata med henne så jag ringde till Ifo-chefen (Monika Wahlström) och bad om hjälp. Hon var emellertid varken villig att tro på mig eller hjälpa mig. Det gjorde mig ännu mer förtvivlad. Efter många om och men blev jag uppringd av Carina Renbergs chef, Linda Berg. Hon beslutade att hon skulle ta över utredningen och hon lovade att Nalle skulle strykas ur materialet, men hon ville inte göra om utredningen för hon påstod att det inte gick (av någon anledning som jag inte fick klart för mig). Det dröjde då ett par veckor innan jag fick träffa Linda Berg och då hon till slut kom till min lägenhet menade hon att det inte var särskilt mycket som behövde läggas till det material som redan fanns. Hon var inte intresserad av att träffa barnen, för de var ju så små så det skulle inte ge något. Däremot så var hon mycket trevligare än Carina Renberg och hon skötte frågorna på ett sätt som inte gjorde mig otrygg och illa till mods som Carina hade gjort. Hon pressade mig inte kring huruvida jag hade någon ny relation utan konstaterade bara att det var fint att jag hade vänner som ställde upp för mig.

Jag minns inte hur lång tid det tog från detta avslutande samtal till dess utredningen var färdig för att granskas, men det tog minst en månad. Därefter träffade jag Linda Berg på hennes kontor i Socialkontoret där jag fick läsa igenom och kommentera utredningen.

Det som mest chockade mig i materialet var en bilaga där Pastorns bror uttalat sig. Där skriver han att jag är psykiskt instabil och har visat en obegriplig aggressivitet mot honom. Han menar också att jag umgås med någon ”person” som han anser påverkar mig och barnen negativt. Han ifrågasätter utifrån detta om jag är lämplig som vårdnadshavare.

Bakgrunden till min dåliga relation till Pastorns bror,  utgjordes av en konflikt som uppstod i samband med separationen. Han och hans fru hade ställt upp som barnvakt och då jag kom hem till dem satt pojkarna vid varsin dator i varsitt rum. Jag gick först till Barn 1 och såg hur han ritade i Paint. Sen gick jag in till Barn nr 2 (då fyra år) och såg till min fasa hur han satt och tittade på ett grovt porrklipp i Windows Media Player… Känslan att på film se den förnedring man själv utsatts för går inte att i ord uttrycka… Att dessutom se sin egen son se på det och ställas inför frågorna om hur detta skadar honom är obeskrivligt. Jag slet honom från datorn och stängde den. Pastorns bror var inte närvarande just då och hans fru förnekade att hon kände till att han hade sådana klipp på sin dator.

När jag åkte därifrån skrev jag ett mycket upprört sms till brodern där jag berättade vad som hänt, vad jag tyckte om att han samlat så förnedrande filmklipp i sin dator och hur oansvarigt jag ansåg det vara att han, trots detta, tillåtit ett barn att obevakad använda hans dator. Jag fastslog dessutom att jag aldrig mer skulle anlita honom som barnvakt.

Han skrev tillbaka och menade att de klipp som Barn 2 hade sett hade blivit raderade för två år sedan. Sen menade han att oavsett så kunde inte Barn 2 ha tagit någon skada av att se dem, vilket jag upplevde som en otrolig nonchalans. Jag försökte med ett sista sms förklara hur fruktansvärt det varit att se detta hända mot bakgrund av de övergrepp jag själv varit med om, men han visade ingen förståelse för det utan anklagade mig istället för att vara oförsonlig och orättvis mot honom.

Efter denna incident valde jag att inte ha kontakt med Pastorns bror. Jag kontaktade emellertid BUP och där jag fick stöd och råd om hur jag skulle se om Barn 2 påverkats och hur jag skulle förhålla mig till det.

Att Pastorns bror ingick som referent i undersökningen och dessutom hade utformat sitt uttalande som en anmälan gjorde mig väldigt illa. Linda Berg förklarade att de inte gjort någon separat undersökning angående hans uttalanden utan låtit detta ingå i barnskyddsutredningen. De kontrollerade alltså om jag var psykiskt störd, detta valde man att göra bakom min rygg helt utan att informera mig. Detta var väldigt dåligt anser jag eftersom jag inte blev informerad om hans medverkan och inte fick någon möjlighet att besvara hans anklagelser. Att jag riktat ilska mot honom hade ju en orsak och den orsaken fick jag aldrig, under undersökningens gång, möjlighet att förklara utan hans uttalanden om mig låg istället till grund för deras allmänna bedömning om min psykiska hälsa vilket kändes mycket kränkande.

Det som också var illa var att Pastorns brors hänvisning till ”personen” som enligt honom hade negativ inverkan på mig fanns med i undersökningsmaterialet, trots att den person som uttalandet riktar sig mot, Nalle, hade strukits från utredningen. Jag anser att hela bilagan med broderns anklagelser mot mig och mot Nalle ska strykas!

I den färdiga utredningen framkommer inte ifall Pastorn helt avskrivits från misstankar om övergrepp. De fakta som kom fram om hans sätt att hantera barnen, sin ekonomi och sin vardag utmynnade i beslutat att han skulle få en insats i hemmet under tre månader, men detta hade ingenting med ursprungsfrågan att göra. Det fastslås dock att han slagit Barn 2, men hans erkännande ledde inte till någon åtgärd och ej heller någon Polisanmälan för barnmisshandel.

Jag fick, då jag satt på Linda Bergs kontor och läste igenom utredningen, möjlighet att kommentera det jag tyckte var felaktigt, men eftersom jag inte har fått se någon reviderad version efter detta tillfälle så vet jag inte vad som gjorts av mina kommentarer. Jag har inte fått något exemplar alls av undersökningen vilket är högst anmärkningsvärt. Slutligen så fick Barn 1 samtal via Centrum mot våld, på det sk barnahus i Umeå. Astrid Karlsson hade i flera månader väntat på att få ta emot honom, men hindrats av att Vännäs socialtjänst inte var villiga att låta honom komma dit. Orsaken verkade vara att det fanns ovilja att bekosta samtalen.

1:1 Specifikation

Vännäs socialtjänst har brustit på ett antal punkter som vi presenterar i följande bilaga

Detta dokument berör:

Annelie Eriksson – Dåvarande Socionom Vännäs Socialtjänst Behandlingshandläggare

Carina Renberg – Dåvarande Socionom Vännäs Socialtjänst (LSS-ärenden) + Behandlingsteamet & Eriksgården Vännäsby. Biståndshandläggare.

Linda Berg – Dåvarande Sektionschef för Socialtjänsten i Vännäs

1:2 Försening av Barnskyddsutredning

Mamma lämnade in ett papper under juni månad (v. 25) 2009, papperet beskrev ett flertal händelser där barnen förekommer. Papperet lämnades till socialtjänsteman Annelie Eriksson. Annelie menade att Socialtjänsten såg mycket allvarligt på detta, eftersom pappret beskrev händelser som skulle kunna tyda på att sexuella övergrepp begåtts. Annelie Eriksson och Vännäs Socialtjänst anmälde (med papprets uppgifter som utgångspunkt) barnens far för misstanke om sexuella övergrepp på barn. Detta är givetvis en allvarlig anmälan men trots det så kom inte själva barnskyddsutredningen igång förrän V.46 2009, nästan fem månader efter att ärendet blev aktualiserat hos socialtjänsten. Att vänta i över fyra månader är slarvigt och uselt då man ändå haft som anledning att tro att barnen for illa. Enligt socialtjänstlagen ska en utredning påbörjas inom tre månader efter att anmälan kommit in. Annelie Eriksson bör inte jobba med utredningar då hon inte kan skilja på ”Akut” och ”Inte så viktigt”

1:3 Slarv med utredningsmaterial

I samband med Barnskyddsutredningen som Vännäs Socialtjänst startade i november 2009 så framkom det vid två tillfällen att Carina Rehnberg inte visste om de omständigheter som utgjorde grund för anmälan, dvs hon sa sig vara ovetandes om de papper som lämnats till Annelie Eriksson. Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att hon inte, under utredningens gång gjorde någon som helst ansats att återfinna papperet och inte heller lade någon tid under utfrågningarna på att återskapa den sammanställning som fanns på papperet. Detta hanterande av ärendet visar på total omdömeslöshet och inkompetens.

1:4 Jäv

Förutom sin position som socialhandläggare jobbar Carina Rehnberg även på Eriksgården i Vännäsby och hon utgör dessutom en del av det dåvarande Behandlingsteamet som jobbar med människor som har stöd via LSS. Det innebär att hon har fungerat som ”boendestödjare” för personer med olika typer av handikapp. Nalle var berättigad till stöd via LSS och Carina Renberg har vid ett flertal tillfällen under 2007 och fram till 2009 träffat Nalle i rollen som boendestödjare. Detta innebär bl a att hon haft tillgång till hans journalhandlingar sedan hösten 2006 och att hon var väl insatt i hans problematik bl a med lättkränkthet. Av denna anledning borde hon inte valt att sköta samtalet med Nalle eftersom det är omöjligt för en person med hennes ställning att vara objektiv. I utskriften av hennes utfrågning av Nalle som finns under punkt 1:5:3 så kan man se hur hon återfaller i sin roll som behandlingsassistent då hon ”tillrättavisar” honom och med olika värderande uttryck påbördar honom sina åsikter. Det blir också uppenbart att hon försöker provocera honom att tappa sin psykiska balans och därmed göra bort sig genom att bli arg. Carina Renberg skulle mot denna bakgrund ha avstått helt från att delta vid samtalet med Nalle.

1:5 Kränkning

1:5:1 Kränkning av Mamma

Mamman blev kränkt vid båda de tillfällen som hon mötte Carina Renberg. Den första och mest grundläggande kränkningen bestod av att Carina förutsatte att Mamman på något sätt skulle ha varit otrogen och med sin attityd tydligt visade att hon inte trodde henne när hon förnekade detta. Att hon inte trodde henne visar sig även i att frågan om ”typ av relation” återkommer i samtalet med Nalle, trots att denna fråga borde ha varit avklarad och utagerad långt tidigare. Vad frågan om Mammans eventuella sexuella relation efter separation och påbörjad skilsmässa skulle ha med utredningen att göra blir aldrig klart, men klart är i alla fall att Carina Renberg verkar starkt påverkad av de beskyllningar som Mammans X (Pastorn) framfört innan utredningen startades.

Det andra tillfället, då Carina Renberg och praktikanten Maria besökte Mamma i hennes lägenhet, bestod kränkningsmomentet i att Carina och Maria sitter och diskuterar ”möjliga lösningar på umgänge” över mammans huvud och inte alls verkar bry sig att Hon sitter vid bordet. Att dessutom döma ut dessa ”lösningar” inför henne är kränkande eftersom det säger henne att oavsett hur mycket hon försöker så kommer hon aldrig att lyckas ordna ett tillräckligt bra umgänge. Detta beteende, tillsammans med andra irrelevanta frågeställningar, tog dessutom en stor del av samtalstiden vilket betyder att huvudfrågan, vad som kan ha orsakat ett av barnen visat ett avvikande beteende, blev lidande.

1:5:2 Kränkning av Nalle

Carina Rehnberg och Maria (Praktikant) träffade mig, Nalle, på Vännäs Socialkontor fredagen den 13/11 2009 kl. 11:04:27. Samtalet finns inspelat och där kan man höra flera gånger hur Carina tar rollen som ”förhörsledare”. Det som skulle kallas samtal blev mer likt ett polisförhör, Carina kör över mig och anser sig ha rätt att ställa frågor om min privata vänskap med. Frågor som ”Vad har du för relation till Mamman?” och jag svarar ”Vänner” och både Carina och Maria ser tveksamma ut och tillägger ”Bara vänner”? Det ställs frågor om arbetstider för mig som inte alls berör själva utredningen, Carina märker ord ett flertal gånger för att utveckla frågor som EJ berör anmälan i sig själv. Man undrar även om jag misstänker att Barnen blivit utsatta för övergrepp, inte att det är Vännäs socialtjänst som skall utreda detta, och jag påtalar detta vid två tillfällen men det hörsammas inte märkbart. Här kommer det även in på pappret igen och nu ser både Carina och Maria ut som frågetecken, dom känner inte till något papper som skulle ha ”Startat utredningen” utan verkar ha fått för sig att det är jag som har kommit in med anmälan.

Mamman har tidigare i samtal med Carina Rehnberg och Maria medgett att jag sovit över på soffan, Detta är något som återkommer i samtalet där Carina undrar hur Ofta jag sover på soffan?, en fråga som bör anses som helt irrelevant för utredningen då det inte är Jag som står under anmälan ”Misstanke om sexuella övergrepp på barn” Man återkommer i ämnet ”sova över” i form av att fråga vad barnen anser om detta. Sedermera följer frågor om vars Jag handlar dvs på Ica eller konsum. Frågor som rör Mammans känsloliv förekommer några gånger och Carina Rehnberg Bedömer att jag både kan och ska svara på hur Mamman känner inför att tex gå på Ica eller någon annan situation. Hon pressar mig att svara. Carina går in på frågor kring min bil och slänger sig med frasen: ”Är det den här Volvon som jag har sett”? Det är så att jag har ingen Volvo. Men ursprunget till frågan är OM jag skulle ha kört alla barnen samtidigt i min bil, vilket även detta förefaller som märkligt i detta sammanhang som liknar mer polisutredning än en barnskyddsutredning.

Till sist börjar Carina att gå in på min relation till barnens far Pastorn och ställer frågor som ”Försöker du skrämma honom eller hota”? Det handlar om en ”massa” sms som jag enl. Carina skulle ha skickat till Pastorn. Hon går in på ett spår som skulle kunna klassas som ”Föregripande i rättssak” eftersom hon säger till mig att ”han kan anmäla dig för ärekränkning”. Det är inte hennes sak att bedöma huruvida vad det klassas som och om han skulle välja att göra en sån anmälan så är det inte hon som ska meddela detta till mig. Hon säger sig dessutom ha sett många sms vilket inte är sant.  Jag ber att få se dessa s k kopior för att verifiera om det stämmer, eftersom jag har kvar det aktuella sms:et i min mobiltelefon och därför kan jämföra om någon av dessa kopior stämmer eller inte. Men Carina vill inte visa kopiorna för mig, utan hänvisar till Utredningen de enligt henne det kommer att presenteras. Det blir en otäck stämning i rummet och Carina yppar ord som ”jag tycker inte att du skött det här bra” ”Han kan anmäla dig” Den här frasen yppades när jag påtalade att jag själv blivit kränkt ”Jag hör att du säger det, men hör DU vad jag säger”?

På alla dessa påhopp svarar jag att jag själv kan anmäla Pastorn för förtal men Carina har bestämt sig för att det är jag som är ”boven” och menar att Förtal inte går att bevisa utan det kallas hörsägen. Detta sms verkade väldigt intressant för Carina att diskutera, trots att det INTE stod någonting om barnen i det. Min upplevelse av just den här biten av samtalet är att Carina Rehnström försökte få mig ur balans och gör en hel del olika försök i olika tappningar att ”trigga” upp min ilska. Samtalet finns utskrivet här nedan. Anledningen till att jag spelade in samtalet med Socialtjänsten ville vara säker på att jag skulle minnas rätt. Jag dessutom har svårt att lita på folk i största allmänhet, och synnerhet myndigheter. Jag ville därför vara helt säker på vilka frågor som skulle tas upp, och ville även ha inspelningen som minnesanteckning för min egen del.

1:5:3 Samtal med Vännäs Socialtjänst, inspelat via Mobiltelefon 2009-11-13 Kl 11:04:27

Total Tid: 53 min 40 sek

Närvarande: Nalle, Carina Rehnberg och Maria (Praktikant)

Carina Rehnberg (CR)

Nalle (N)

Samtal inleds med att presentera varandra, och anledning för samtalet.

CR/M - Har du nån aning om varför du är här?

N - Ja, jo, jag vet mycket väl varför jag är här.

CR/M - Det är för att du har kontakt med Mamman och barnen.

N - Ja jag träffar ju henne och barnen lite då och då.

CR – Vad har du för relation till Mamman?

N – Nära vän.

CR – Ni har ingen annan typ av relation, ni är bara vänner?

N – Ja

CR – Hur länge har ni känt varann?

N – Sen 2003.

CR – Vad har du för relation till barnen nu?

N – Ja, alltså du menar nuvarande? Jag träffar dom i stort sett dagligen. Det är väl allt ifrån att hämta och skjutsa Barn 1 till bussen, och det är av praktiska skäl för att hon inte ska behöva slita upp dom små ur sängarna eftersom han åker så mycket tidigare. Han åker redan med sju-bussen och de andra åker till dagis vid halv nio.

CR – Alltså du brukar skjutsa Barn 1 till bussen?

N - Ja

CR - Och så hämta?

N - Ja, jag har hämtat ett antal gånger vid bussen för den går ju bara till Vännäs, den går inte till orten (Där mamman bor).

CR - Precis.

N - och det har varit både av det skälet att hon inte vill riskera att stöta på sin före detta med tanke på vad som har hänt, och det är klart att har hon haft barnen hemma, Barn 2 och Barn 3, då är det ju så att bussen kommer vid fyratiden och då börjar det ju va middagsdags och dom kan ju bli lite griniga så hon har väl tyckt att det har varit jättebra, annars har hon ju brukat hämta upp dom från dagis först, om dom har varit där, och så sen då via bussen. Men dom dagar hon har haft dom hemma då har jag åkt iväg med hennes bil och plockat upp Barn 1.

CR - Vad gör du på dagarna?

N – Jag jobbar på spölands däck.

CR – Hur fungerar det med att hjälpa till med Barn 1?

N – Det funkar jättebra.

CR - Det är inte så att det hindrar…

N - Nej, jag är ju inte anställd på Spölands Däck utan jag är där som resurs så jag har väldigt fria tider, jag jobbar när jag vill och hur jag vill och det gör att jag blir väldigt anpassningsbar.

CR – Brukar du vara barnvakt?

N – Det har hänt ett antal gånger att jag har varit barnvakt. Men det har oftast varit om hon har haft dom hemma och, jag menar, man kan ju inte lämna så små barn, det går inte, utan då har jag kommit, om hon t ex ska hämta Barn 1. ( Nalle förklarar busstider och dagistider)

CR – Har det varit mest korta stunder på dagtid?

N – Ja, alltså det har aldrig varit några längre stunder. Jag har en god kontakt till alla barnen. Annars så hjälper jag till med praktiska saker, som att diska och städa och det är för att jag tänker att det kan vara skönt att hon får mer tid med barnen. Jag kan ju bara tänka mig att det är nog inte så lätt att stå och diska samtidigt som små barn vill ha uppmärksamhet.

CR – Sen vet ju vi att du har berättat vissa saker för Mamman, tror du fortfarande att barnen utsätts övergrepp?

N – Alltså jag antar att du utgår från det papper som hon lämnade?

CR – Ja

N – Jag skulle vilja säga såhär att eftersom jag skrev det papperet utifrån det hon berättade.

CR – Något sånt papper har vi inte sett? (Mumlar med praktikanten om denna har sett det aktuella pappret)

N – Hon har lämnat ett informationsblad…

CR - Inte till mig, har hon lämnat det till socialtjänsten?

N - Ja.

CR - Ok, för nåt sånt har vi inte sett. Och det är du som har skrivit det?

N – Jag skrev det utifrån det som hon berättade. Hon satt bredvid hela tiden

CR - Vi tänkte på den där händelsen då Barn 1 la sig på sängen.

N - Ja, men hur menar du frågan?

CR - Ja, som vi har uppfattat det så har Mamman berättat att du hade uppfattat att…

Nalle hänvisar till sammanställningen som lämnats till socialtjänsten, men återberättar igen en händelse när Barn 1 poserar på sängen bredbent och när han vill att Nalle ska leta efter en enkrona i hans byxor, händelser som Nalle tyckte var både obehagliga och konstiga.

N – Vad vet ni om bakgrunden till den här polisanmälan?

CR – Vi vet nog det mesta!!

N - Ok, ja, då sa ju hon att det var den ställningen (som Barn 1 poserat i) som han hade använt då han tilltvingat sig oralsex. Och då skrev vi ner den händelsen på det där papperet. Så det är dom två saker som jag har reagerat på.

CR – Du tror att han blivit utsatt tidigare?

N – Om man ser till hur Mamman har blivit behandlad så… ja jag vet inte, jag kan inte säga för jag vet inte.

CR - Nej, vi kan ju inte veta.

N - Men menar du i nuläget eller då?

CR - Då

N - Jag tror, utan att vara den som bedömer, för det är ni som ska göra det, så tror jag att han har blivit utsatt för nån form av kränkning eller nåt. Alltså nånting måste ha varit konstigt.

CR – Utifrån det som du har sett? Eller det som Mamman berättat?

N - Det är svaret på den frågan.

N – Men huruvida det är sexuellt eller psykisk kränkning eller vad det nu kan vara. Därför så vill jag inte spekulera. Men det jag vet om det där papperet som hon har lämnat det är ju att där tog hon ju upp flera situationer från äktenskapstiden så vad hon har för misstankar det kan ju inte jag svara på.

CR – Du sa tidigare att du träffar barnen i princip dagligen.

N – Ja, eftersom jag hjälper till med disken och med räkningar eftersom hon inte har någon dator och Internet. Jag brukar säga till henne att ’strunta i disken så tar jag den’.

CR – Hur ofta sover du över där?

N – Det har hänt några gånger, tex om jag kommer vid nio kvällen, diskar och vi sitter och pratar en stund så kan det hända att jag lägger mig på soffan och somnar. Och sen väcker hon mig där på morgonkvisten så skjutsar jag in Barn 1.

CR – Men du brukar vara kvar där då när barnen vaknar?

N - När de andra barnen vaknar? Nej.

CR - Vet barnen om att du sover där?

N – Ja, jo ibland har dom vaknat när jag kommer med bilen och lämnar tillbaka nycklarna, så då brukar det hända att jag säger hej till dom också.

CR – Men Barn 1, han vet om att du sover där?

N – Ja

CR – Har han sagt något om det?

N – Nej, alltså han har sagt vid ett tillfälle att”har du sovit här”?, och Mamman svarade ”Det blev sent han orkade inte gå hem” Men han skrattade bara och tyckte det var roligt. Och hon har berättat att de ibland har frågat efter mig när jag inte har varit där. Dom frågar ofta när jag kommer och om jag ska äta middag med dom.

CR – Är du med barnen när du är där?

N – Ja ibland, mellan disk och städ så brukar jag försöka prata lite med dom också. Vi leker lite med lego och bilar och ser ibland på film, t ex om Barn 2 vill att jag ska se nån enstaka scen som han tycker är rolig. Vi for till en lekpark på senhösten och där hade dom en linbana med däck och då for jag och drog den där och det hade dom jätteroligt åt. Det var kul, så jag försöker engagera mig litegrann. Innan hon skaffade egen bil hände det att hon lånade min bil. Barnen är fascinerade av den. Men jag brukar inte köra den om jag inte ska handla något, för eftersom situationen har varit som den har varit så har jag brukat handla åt henne ibland. Det finns olika skäl för det, för det första för att hon ska slippa dra med sig alla barnen, men framför allt är det ju för att hon är rädd att träffa honom. Och då är det ju bättre att jag åker.

CR – Vänta nu, nu hänger jag inte riktigt med. Brukar du åka till Vännäs? till konsum då?

N – Ibland, det beror ju på de där reklambladen, om det är nåt specialpris på nåt. Ibland har hon gått till konsum här i vännäsby

CR – Jag frågar dig om du handlar på Ica eller konsum?

N – Ja på båda

CR – Känner du att Mamman blir hindrad i sitt vardagsliv av rädsla för sin fd man?

N – ja det tycker jag, det är ju fruktansvärt det som har hänt, och det är illa att hon inte ska kunna våga gå på Ica. Den största rädslan finns ju för honom men rädsla finns ju även för andra i församlingen. Det har varit olika människor som i olika drag och sätt har trakasserat henne via telefon och sms. Och jag kan tänka mig att det har varit en väldig press att fejsa allt det och samtidigt orka fokusera på nuet.

CR – Har du märkt att hon valt att avstå från någonting pga den här rädslan, någon aktivitet som hon velat gå på?

N – Något speciellt då eller bara att hon missar ett extrapris?

CR - Vad som helst.

N - Inhandling avstår hon ju alltid från att handla i Vännäs, det händer att hon går till konsum i vännäsby. Annars åker hon till stan och handlar, och eftersom jag själv brukar handla i stan så händer det att vi åker till stan tillsammans och då tar vi min bil eftersom den är lastbilsreggad. Där brukar hon månadshandla. En specifik situation som hon avstod från var sin egen brors bröllop, i somras. Pastorn var då också bjuden därför valde hon att inte åka. Så det är klart att det han har gjort har färgat hennes tillvaro

CR – Hur kändes det för Mamman då?

N – Ja det är en fråga du inte kan ställa till mig

CR – Men vad sa hon?

N – Hon sa att det var tråkigt, att det han har gjort ska drabba henne. Hon var ju ledsen. Men det är ju hennes upplevelse

CR – Har du märkt skillnad på barnen före och efter separationen?

N – Absolut! Bara positiva skillnader, Barn 2 var tidigare inte kontaktbar. Ni vet väl att han är autistisk? Barn 1 var lite kontaktsökande, men också lite avvisande. Han ville att man skulle titta på vad han gjorde, och så ville han busa men han var samtidigt rädd. Jämfört med idag så är skillnaden otrolig. Barn 1 är mycket lugnare och mer stabil, ibland är han uppstressad och har svårt att koncentrera sig på flera moment. Barn 2 är kontaktsökande, han blir glad när jag kommer. Han är ju speciell pga sitt funktionshinder, han växlar humör fort, kan vara glad när han vaknar och blir grinig ibland när han ska på dagis och fråga ’varför ska vi alltid på dagis’. Han har ju inte alla gånger någon tidsuppfattning. Men de verkar helt tillfreds med det växelvisa boendet.

CR – Har du märkt någon skillnad på Barn 3?

N – Jag har märkt att hon blir lite ur balans när hon inte är med pojkarna, hon är mera go och glad när hon är med dom. Barn 1 vill gärna att Barn 3 skall vara med, och Barn 2 frågar ibland efter henne.

CR – Nu måste jag fråga om din bil, är det en lastbil?

N – Ja

CR – Är det den här Volvon som jag har sett?

N – Nej

CR – Men den har inget baksäte då?

N – Nej

CR – Hur många bälten finns det fram?

N – Två

CR – Så det blir bara ett barn åt gången som kan åka?

N – Ja

CR – När du är där och diskar, är hon med barnen då eller är hon med dig?

N – Ibland så brukar hon skicka ett sms om att det finns middag om jag vill ha, och efter middagen så brukar jag säga till henne ”Gå och lek med barnen du så diskar jag” Hon brukar göra skattjakt, och så har hon köpt pysselböcker till barnen. Pojkarna är ju mycket för att rita, och Barn 1 är väldigt duktig på att berätta i bilder.

CR – Vad har du haft för relation till Pastorn tidigare?

N – Jag var kompis med hela familjen. Jag åkte och bastade med honom ibland och ibland såg vi film tillsammans alla tre. Jag följde med och firade jul 2007 hos hans föräldrar. Men sen sanningen som hon berättade för mig kom fram om vad som hade hänt och då tog jag starkt avstånd från honom och det har jag meddelat, att jag inte vill ha något med honom att göra.

CR - Via sms?

N - Mm

CR - Vad har du skrivit i dom?

N -  Ja, jag kan ärligt säga att jag skrev ordagrant VAD han gjort. Att han både har våldtagit och stulit hennes pengar. Och då skrev jag att om han trakasserar henne så kommer jag att göra en polisanmälan mot honom. Men den konflikten hör ju inte till barnen, det är ju en konflikt mellan honom och mig. Så han vet ju mycket väl var jag står och han har inte gjort några försök att ta kontakt med mig. Och, ja, jag har inget med honom att göra och skulle han ringa skulle jag inte svara.

CR – Du säger att du inte har något med honom att göra, ändå så har du skickat ganska många sms till honom

KL – Nej det har jag inte, jag skickade bara ett och det var under en period när han sa till Mamman att han var arg och besviken på mig för att jag skulle ha svikit honom som vän i och med att jag har ställt upp och hjälpt henne. Det har också krupit fram andra saker som han har sagt till henne som han inte vågat säga till mig och då kände jag att en gång för alla visa var jag står.

CR – Försökte du skrämma honom? Har du hotat honom?

N – NEJ

CR – Vi har fått kopior på vissa sms, som inte är så trevliga och som inte är okej att skriva till en annan person

N – Som skickats från mig alltså?

CR – Det är faktiskt så att han skulle kunna åtala dig för ärekränkning

N – För VAD?

CR – För det du har skrivit

N – Ja då kan ju jag anmäla honom för förtal, han har ju sprungit runt och sagt saker om mig, och kallat mig Idiot, Sjuk och livsfarlig osv. Bl a till Mammans bror och hennes föräldrar

CR – Det är ju allvarligare när man riktar det direkt som du har gjort

N – Det jag har hotat med polisanmälan, ingenting annat

CR – De sms som vi har läst, och jag vet ju inte om vi har alla? (Vänder sig till Praktikant) Men det är ju ärekränkning, du har kränkt honom.

N – Men han har ju kränkt mig!

CR – Ja jag hör att du säger det, men hörde du vad jag sa?? Det du har gjort har du riktat mot honom direkt. Du säger att han pratat med andra, men det kan man ju kalla hörsägen, det du har gjort kan man inte kalla hörsägen

N – Nej, men det är ju förtal! det går under förtal, det är en åtalspunkt. Om han går runt och säger saker om mig som inte är sant så är det förtalsåtalspunkt.

CR – Ja, han har ju i alla fall inte polisanmält dig

N – Nej jag har inga problem om han skulle ha gjort det

CR – Under vilken period skickade du sms:en?

N – Eftersom ni har sms:et så…

CR – Jag sa att jag vet inte om jag har alla sms. Har du någon koll? (Vänder sig till praktikanten igen)

N - Vad är det senaste du har läst då?

CR - Ja… jag vet inte… Har du nån koll? (Riktar frågan till praktikanten).

CR – När slutade du sms:a?

N – Alltså, när du säger ’slutat sms:a’, jag har inte skickat många sms, så jag tycker inte att man kan uttrycka det på det sättet. Jag har inte haft kontakt med honom på snart två månader, och har inte alls några planer på att ta kontakt.

CR – Det låter sunt

N – Ja, alltså, upprinnelsen till sms:et som jag skrev var att jag ville visa att jag visste vad han hade gjort och jag står för vad jag sagt. Det han sa om mig, att jag är sjuk i huvudet sa han om mig medan vi fortfarande var vänner. Jag tycker att han kunde ha sagt det till mig istället. Av det så reagerade jag och jag ville visa var jag stod och jag ville säga att det är ingen mening att du drar din version för mig för jag tror inte på den. Och eftersom jag anser att våldtäkt ska anmälas så gjorde jag en separat polisanmälan utöver den som sociala gjorde. Jag har ingen tanke på att lägga mig i en ny konflikt med honom, utan jag lever mitt liv och ställer upp för Mamman. Tycker han illa om mig eller säger saker om mig till er som han inte kan bevisa så får det stå för honom. Men det är klart att ni måste förstå själva att får man höra saker som sagts bakom ens rygg så är det inte roligt.

CR - Men det beror ju också, Nalle, på hur man hanterar det.

N - Absolut.

CR – Jag tycker inte det verkar som att Du hanterat detta särskilt bra

N – Sett ur din synvinkel ja! Men du har inte du blivit kränkt på det sätt som jag blivit.

CR – Mm

N – Jag har ingen agenda att ta kontakt med Pastorn

CR – Det låter bra

N – Det viktiga är ju att barnen mår bra och att det funkar för Mamman att leva sitt liv.

CR – Jag måste fråga igen, har du sett någon skillnad på Barn 3?

N – Den skillnaden som jag har sett är ju på den tiden Mamman hade Barn 3 själv tills det växelvisa boendet började. Hon verkar gladare när hon är med pojkarna.

CR – Ja visst ja, det sa du ju.

N – Sen är inte hon så gammal, och det är inte så länge sen dom flyttade isär, så jag kan ju inte säga nåt om skillnaden från då de bodde tillsammans, då var hon ju så liten att hon inte ens kunde gå.

CR – Brukar du och Mamman prata om Pastorn när barnen är med?

N – Nej. Och OM vi har pratat, om hon har frågat mig något eller påtalat något om det som har hänt, om det har blivit nån sån diskussion så har vi pratat på engelska. Barnen ska ju inte dras in i den här konflikten. Sen vill jag tillägga att i början av separationen då besvarade jag Pastorns samtal och då ringde han från skyddat nummer till både henne och mig och det var väldigt obehagligt när han höll på så. Jag vet inte vad ni har tagit del av för något men ni måste ju lyssna på mig också

CR – Det är ju därför du är här

N – Jag tycker det som hänt är hemskt och tragiskt, och jag tycker det är illa att han svartmålar mig för att jag ställer upp för henne, om det nu är det det handlar om. Men om det är därför tycker jag att det är illa att han gör det. Men man har ju olika upplevelser, man blir kränkt för olika saker. Men han har ju aldrig besvarat nånting.

CR - Vad bra!

N - Jag kände bara att jag ville visa att jag tar ställning och att jag tar ställning för henne. Men som sagt så är jag ju inte här för min egen skulle utan för barnen, så nu försöker jag mest vara neutral, för Pastorn är deras pappa.

CR -  Hur viktig är barnens pappa?

N – Hur menar du då?

CR - För barnen.

N - Jag tycker att det är jätteviktigt - att dom vet vem som är deras pappa. Det han gjort mot Mamman står vid sidan om men för den skull ska ju inte barnen drabbas.

CR – Har du sett något tecken? Eller känt någon oro när dom är hos Mamman eller hos Pastorn? Nåt som dom inte får som dom behöver?

N – Det kan inte jag svara på, för jag är inte hos Pastorn när han har barnen. Jag måste utgå ifrån att eftersom han är pappa så tar han ansvar för deras behov. Jag tänker inte sitta här och svartmåla honom. Jag kan ju inte göra en sån bedömning, det är ju ni som skall göra det!!

CR – Men du tycker att Mamman tillgodoser barnens behov?

N – ABSOLUT! Absolut! Jag ser ju hur hon hanterar barnen, och jag utgår från det.

CR – Finns det något mer som du känner att vi borde veta?

N – Nej jag har som ingenting att säga, jag har inriktat mig på att besvara dom frågor jag har fått. Växlingen av barnens boende fungerar, och jag har inte märkt någonting så. Det enda jag har lagt märke till är att barnen pratar nästan aldrig om honom. Men jag tror att det är för att när dom är hos henne då fokuserar väl på de, och när dom är hos han så fokuserar väl dom på det. Dom är glada när hon hämtar dom.

CR - Ja då är vi väl färdiga här.

N – Nu vill jag ställa en fråga, Har han tänkt anmäla mig?

CR – Nej det har han inte sagt till oss, det tror jag inte.

N – Okej, jag tänkte att ni har fått del av sms?, Vill han anmäla mig så får han väl göra det. Då kommer jag att tala om vad han har sagt. Och då står ord mot ord. Jag har vittnen på vad han har sagt om mig.

N – Får jag ställa frågan hur det kommer sig att ni har fått ta del av sms:et?

CR – Han gav oss dom.

N – För att?

CR – De vet vi inte - vi har inte bett om dom.

N – Min intuition säger mig att det låter som svartmålning

CR – Ja vi kan ju inte säga något om vad han har sagt, du kan få reda på det om Mamman låter dig läsa utredningen. Det är helt upp till henne eftersom det handlar om hennes barn. Där kan du få reda på de du funderar på.

N – Jag vill understryka att jag inte har någon intention att ta kontakt med Pastorn och på något sätt lägga mig i hans liv. Utan jag känner såhär att jag lever mitt liv och hjälper henne och han lever sitt liv, och sen hur han lever det och vad han gör lägger jag mig inte i. Om jag däremot skulle se, om man ska ta en grov sak. Som tex att han slår ett barn, så skulle jag ringa er direkt. Och säga: Jag har sett att han har klappat till barnen. Det är det jag skulle göra, men det skulle väl vilken samhällsmedborgare som helst göra. Det viktigaste är att barnen mår bra och att det funkar. Det där pappret som jag berättat om, det kan ni ju fråga Annelie eller Anna-Maria om.

CR -  Jag skulle tro att det finns inskrivet i journalanteckningarna.

N – Ja för hon lämnade det papperet och som jag förstått det så var utifrån det som utredningen startade

CR –mm, vi får undersöka det närmare

N – Det är en sammanställning som jag har skrivit men som jag skrivit exakt som hon har berättat. Hon har suttit brevid och berättat och jag har knapprat på skrivbordet. Och det är det enda ansvar jag kan ta för pappret, och sen det jag har berättat står mer detaljerat och hade jag vetat att ni inte hade pappret så hade jag skrivit ut ett exemplar till.

Samtalet Avslutas med att Praktikant Maria meddelar att dom kommer att höra av sig och skriva ihop ett dokument som Nalle ska godkänna. Detta skall ske under V. 47. Samma dag när Mamman fått reda på hur allt gått till så kräver hon att Carina omedelbart skall kopplas bort och att utredningen skall göras om. Linda Berg tar därmed över utredningen. Det är uppenbart att Carina Rehnberg har kallat Nalle till detta samtal endast pga ett sms, och uppgifter lämnade från barnens far, inte pga att han ska styrka hur barnen har det när de är hos Mamman så som hon gav sken av.

1:6 Partiskhet

Att Carina Renberg, innan utredningen inletts, tagit emot ett sönderklippt sms och lyssnat till Pastorns insinuationer om otrohet har uppenbart lett till att hon utgått från felaktiga premisser och därigenom nonchalerat den ursprungliga frågeställningen om huruvida barnen utsatts för någon form av övergrepp. Detta blir tydligt inte minst genom att de punkter på hennes checklista som berörde barnens känslomässiga utveckling och sociala beteendemönster helt ignorerades. Hon fann det alltså inte intressant eller motiverat att utreda och det kan endast tyda på att hon redan bestämt sig för att Pastorn inte utsatt barnen för någonting förutom några örfilar, och dessa berörde hon inte heller med några frågor.

1:7 Övriga upplysningar

1. Det är anmärkningsvärt att en praktikant fått så stort utrymme i en utredning av känslig natur. Mamman blev ej tillfrågad om detta var okej. Carina Renström skulle inte ha diskuterat möjliga umgängeslösningar med praktikanten inför Mamman. Detta dels för att det upplevdes som kränkande och pressande och saknade relevans, dels för att det gav praktikanten ett utrymme att uttala sig värderande i en situation där hon inte hade behörigheten att göra det. Hennes åsikter får inte vävas in i något som skulle kunna ligga till grund för ett beslut.

2. När Mamman fick läsa igenom Utredningen i sin helhet och även kommentera enskilda händelser, så blev hon lovad att få utredningen reviderad och tillsänd till sin adress. Detta har fortfarande inte (till dags dato) blivit gjort och Linda Berg går inte att få tag på. Linda har ej heller sökt Mamman i detta ärende.

3. Endast 4 punkter av 13 på checklistan över vad som normalt tas upp i en barnskyddsutredning berördes av Carina (se bilaga 2)

4. Utredningen togs över av Linda Berg (dåvarande Sektionschef för Socialtjänsten i Vännäs) men innehållet i utredningen förändrades inte, dvs man tog inte om frågeställningarna med nya personer utan använde det material som Carina Rehnberg hade färdigställt fram till att  Rehnberg blev bortkopplad. Linda Berg bär således ansvar för att den del som Carina Rehnberg har sammanställt överhuvudtaget togs med.

5. När det gäller Mammans referent, Nalle, som via henne meddelade att han ej ville berätta något mer eftersom Rehnbergs agerande gjort att han tappat tilltron till socialtjänsten och därmed backade ur. Det som är intressant här är att Mamman både tidigare och i samband med att hon meddelade att Nalle hoppat av, föreslog andra referenter, men socialtjänsten tog inte kontakt med någon av dessa. En föreslagen referent jobbar på Centrum mot våld i Umeå, och bör absolut anses som trovärdig i en barnskyddsutredning. Detta styrker misstanken om att Nalle inte var intressant som referent för Mamman utan bara pga de anklagelser som Pastorn framfört. Speciellt märkbart är det att Rehnberg inte klarar av att vara objektiv och inte kan hålla reda på utredningsmaterial.

6. Det framfördes inte någon ”symptomlista”, liknande de man kan hitta på Internet, över hur barn som utsätts för våld eller övergrepp brukar bete sig. En sådan lista hade kunnat vara en hjälp i försöken att fastställa vilka delar av Barn 1:s avvikande beteende som skulle kunna tyda på övergrepp. Carina Renberg visade inget påtagligt intresse för detaljer kring sådana symptom.

1:8 Sammanfattning:

När Mamman mötte Linda Berg på socialtjänsten i Vännäs (ca en månad efter att utredning avslutats), för att få chans att kommentera och läsa igenom samt godkänna utredningen så upptäckte hon att Nalle förekommer i utredningen trots att Linda Berg lovat att allt som hade med honom att göra skulle plockas bort. Han omnämns som en ”PERSON som kan ha dåligt inflytande på Mamman och barnen”. Det är uppenbart att det är Nalle som åsyftas och det är märkligt att detta fått stå kvar och att det talas om ”inflytande på Mamman” när utredningen handlar om ”Misstanke om Sexuella övergrepp på barn”. Den person (Bror till Pastorn) som skrivit dessa rader i utredningsbilagan känner inte Nalle och har aldrig pratat med honom. Det finns alltså inget fog för detta uttalande och detta framkom under utredningens gång vilket gör det än mer anmärkningsvärt att bilagan alls fått vara kvar. Den framställer Mammans referent i felaktig dager och innehåller dessutom ett grovt personligt påhopp på Mamman i form av anklagelsen om att hon skulle vara ”psykiskt instabil”, och inte ”bör ha vårdnad om sina barn”. Förvisso så fick Mamman kommentera, men att uttalandena överhuvudtaget fanns kvar påvisar ännu en gång graden av både Carina Rehnbergs och Linda Bergs inkompetens då det borde ha blivit uppenbart även för dem att detta skrivits av en högst partisk person som hämnd för att Pastorn blivit anmäld för misstanke om övergrepp.

Mamman och Nalle ifrågasätter om en Barnskyddsutredning får gå till på detta sätt. Vi vill att granskningsnämnden undersöker om berörda parter inom Vännäs Socialtjänst har begått tjänstefel.

Efter detta Helvete så flyttade mamman till annan ort, men innan flytten så försökte hon få hjälp med hämtning/lämning av barnen eftersom hon inte ville träffa Pastorn mera. Detta negligerades från socialtjänsten och när Nalle påtalade att ”Ni kan ju inte bara lova saker, det måste ju hända något också” Så blev han utkastad från socialkontoret. Än idag 2012-03-18 så är denna fråga inte behandlad och ej heller löst. Sv kyrkan har gått in och sköter tillsvidare hämtning och lämning av barnen, trots att denna fråga ÄR en sak som socialtjänsten borde kunna hjälpa till med. Mamman sökte hjälp på den nya orten och förklarade sitt fasansfulla förflutna men fick även där kalla handen med frasen ”Barnen står inte skrivna här så det går inte”.

Pastorn hotade till sig barnens boende, han hotade mamman med att förfölja henne och menade sig ha rätt att få ”full insyn i hennes bostad samt vilka hon umgicks med”. Detta trots att skilsmässan var klar och att han inte hade någon som helst rättighet att lägga sig i hennes liv.

Det sista mamman gjorde innan hon lämnade Vännäs var att försöka (för sin egen säkerhet) få besöksförbud mot Pastorn. Polisen var inte alls villiga att göra detta då ”Det finns ingen pågående utredning mot honom”. Vännäs socialtjänst ville inte heller hjälpa mamman att få ta med sig sina barn utan valde hellre att hjälpa Pastorn att behålla dom.

Sommaren 2011 så anmälde Pastorn en bekant till Mamman till socialtjänsten i Vännäs, denna gång med en stor lögn till grund. Han tvingade barn 1 att ljuga för socialtjänsten. Barn 1 berättade efteråt att ”Pappa försökte få mig att säga saker om dig som inte var sant, jag ville inte men han tvingade mig och sa: det här blir våran lilla hemlighet”. Mamman blev rasande på socialtjänsten och skrev ett långt brev och ifrågasatte dessa lögner. Då menade de att socialtjänsten hade tvivlat på Pastorns berättelse och hade under våren 2011 fått ett antal besök från honom där han försökte anmäla mamman, allt för att hon vägrar att tala med honom i telefonen och vägrar att träffa honom. Den enda kontakt de har är via sms. Socialtjänsten hade då en inhyrd person från Malmö vilket var tur i oturen eftersom denna inte var ”köpt” av Pastorn. Hon hade ifrågasatt anmälan och valde tillslut att köra den i papperstuggen. Mamman krävde av Pastorn att han skulle erkänna att han ljugit ihop alltsammans vilket han lovade att göra men valde sedan istället den enkla vägen för sin egen del genom att för socialtjänsten uppge att han ”missuppfattat situationen” och inte hade några misstankar längre.

Senare så kom det fram att den inhyrda socialsekreteraren valde att vända utredningen mot Pastorn för det fanns mer att plocka där än i en lögn. Socialsekreteraren sade efter hon träffat Pastorn att ”Han är sjuk, hal och farlig”.

Idag hålls barnen mer eller mindre fångna i hans järngrepp, socialtjänsten i Vännäs har sammanlagt fått in 4 anmälningar mot Pastorn men väljer att inget göra. Pastorn fick insats i hemmet en period men detta hjälpte inte för han var inte samarbetsvillig. Därefter ringde Socialtjänsten och frågade mamman om Pastorn borde få mer insats i hemmet eller om barnen borde få en kontaktfamilj. Mamman svarade att detta inte var hennes sak att avgöra, utan de själva borde fundera över vad som skulle vara bäst för barnen. Socialtjänsten valde att ta beslutet att barnen skulle få kontaktfamilj, men detta beslut har ännu inte verkställts, både för att Pastorn motsatt sig beslutet och för att den enda kontaktfamilj Socialtjänsten lyckades kontakta inte ville ha med Pastorn att göra när dom fick veta vem han var. Nedan följer en ny ansökan som gjordes 2010-11-23 med anledning av problemet med hämtning och lämning av barnen:

Hej, jag skriver det här brevet för att (än en gång) be om hjälp när det gäller kontakten med min f d man. Vi har varit gifta i nio år och under de nio åren utsatte han mig för regelbundna övergrepp som jag nu går i behandling på psykoterapi och hos sjukgymnast för och för den skull är jag sjukskriven. Vi har tre barn som fötts under äktenskapet och de bor hos honom. De kommer till mig varannan helg och under lov och då ska de skjutsas från honom till mig och tillbaka. Det innebär ett problem eftersom jag, i det skede jag är i min behandling, inte klarar av att möta honom. Det skulle innebära en påfrestande konfrontation och det är inte en situation som barnen ska behöva uppleva. De har just och jämt landat i skilsmässan och att utsätta dem för situationer där de får se sina föräldrar konfronteras vore direkt skadligt för dem. Jag har fått hjälp av släkt och vänner hittills, men det är inte enkelt och det är slitsamt att hela tiden fråga och be om hjälp hos privatpersoner som inte alls självklart har tid att hjälpa mig. Det innebär en osäkerhet för mig och indirekt för barnen eftersom det kan hända att de inte kan komma till mig då det är planerat om det kör ihop sig för den som ska skjutsa.

När jag hade kontakt med er 2009, genom Anneli Eriksson, i samband med separationen, polisanmälan gällande övergreppen och barnskyddsutredningen, så lovades det att ni skulle hjälpa mig med detta problem, men senare, när jag ville ha denna hjälp blev jag nekad av samma person. Det gäller fredagar, omkring halv ett eller två, hämtning hos min fd man, eller direkt från skola och dagis. Jag har möjlighet att möta upp i Umeå, förslagsvis på busstationen. Tillbakaresan sker på söndag så det måste jag fortsättningsvis be släkt och vänner om hjälp för barnens bästa.

Jag medsänder intyg från min terapeut på psykoterapienheten. Om ni vill ha fler uppgifter, fler referenter (t ex min stödkontakt på Centrum mot Våld i Umeå) eller har andra frågor kan ni mejla mig på:

xxxxxxxxxxxxx

Om ni avslår ansökan så vill jag ha det skriftligt!

Ingenting hände efter detta, inget avslag och inget mail från någon berörd inom Socialtjänsten, mamman fick nog och anmälde IFO-Chefen till Tillsynsenheten i Umeå.

Tillsynsanmälan                                                                                                                   2011-04-13

Jag vill göra en anmälan mot IFO-chef Monica Wahlström på Vännäs socialtjänst. Jag hade kontakt med socialtjänsten under sommaren och hösten 2009 på grund av övergrepp som min f d man utsatt mig för under nio år. Efter en mycket turbulent separation med polisutredning och trakasserier från min f d man och hans vänner sökte jag socialtjänstens hjälp via dåvarande handläggaren Anneli Eriksson. Hon lovade att jag skulle få hjälp av socialtjänsten vid hämtningar och lämningar av barnen eftersom jag, p.g.a. min utsatthet och mitt psykiska mående, inte klarade av att träffa min f d man. Den konfrontation som skulle uppstå vid ett sådant överlämnande skulle även vara traumatiskt för barnen.

När jag senare bad att få denna hjälp blev jag nekad av samma person som gett löftet. Motiveringen var att det inte fanns resurser för detta. Vid detta besök, som vid alla tidigare besök på socialtjänsten, hade jag med mig en vän som stöd. Denna vän ifrågasatte hennes sätt att ta tillbaka sitt löfte på detta sätt och blev därmed utkörd ur rummet och fick inte mer följa med in när jag skulle träffa handläggaren. Jag blev uttryckligen beordrad att komma ensam.

Under den tid som har gått har jag hankat mig fram med hjälp av släktingar och vänner som ställt upp på ett mycket osjälviskt sätt. Men det har varit svårt att få tiderna att stämma och att från gång till gång hitta personer som haft möjlighet att hjälpa mig och det är och har varit mycket påfrestande att leva med denna osäkerhet så länge.

Den 23/11 2010 gjorde jag en ny förfrågan (Denna gången skriftligt) direkt till IFO-chefen Monica Wahlström. Förfrågan finns bifogad. Tillsammans med denna förfrågan medsändes även ett intyg i original skrivet av min terapeut som intygar att en konfrontation med Pastorn skulle vara destruktiv för mig.

Monica Wahlström svarade inte på min ansökan och har därför visat att hon har nonchalerat mig totalt. Jag har sökt henne via växeln men hon har inte ringt upp.

Bråket är inte slut än, vännäs socialtjänst står fortfarande på Pastorns sida och mamman har idag sagt ifrån sig all kontakt med socialtjänsten. Hon har hemligt telefonnr och vägrar att föra en dialog med Vännäs. Barnen far illa men man har tydligen viktigare saker att göra än att ta tag i detta.  Vännäs Socialtjänst hade hösten 2011 mer än 20 Tillsynsanmälningar mot sig. Man har heller inte så vitt vi vet vidtagit åtgärder mot de inblandade i denna Tillsynsanmälan utan de är kvar på sina platser.

Till alla er som läser detta…

Lita ALDRIG på att socialtjänsten hjälper er. Dom använder gärna frasen ”För barnens bästa” men det är bara en fras. Socialtjänsten är som ett större mentalsjukhus där inget fungerar, som hånar, trycker ner dom svaga och är fruktansvärt korrupta.

Det bästa ni kan göra är att försöka söka andra vägar att få hjälp eller lösa problem. Att kontakta socialtjänsten är som att ”ingå avtal med djävulen” – det kan se ut som att de har svaret på dina problem, men istället för att få hjälp dras du ner i en djupare skit än du kan föreställa dig!

Om Du eller Ni ändå kommer i kontakt med Socialtjänsten:

1. Spela in allt antingen med en videokamera eller Telefonen, både samtal och besök skall alltid bandas, för annars påstår dom att Du/Ni sagt saker som inte är sant.

2. Se till att ha vittnen, minst 2 eller 3 nära släktingar eller vänner eller föräldrar, som verkligen kan gå i God för att Ni gör ert bästa och även gör allt för att ni/du ska bli trodda.

3. Du/Ni HAR rättigheter, även om socialtjänsten beter sig som att Du/Ni inte har det

4. Var medveten om att man inte måste svara på de frågor som de ställer och att man när som helst kan kräva att få byta handläggare. Man har heller ingen skyldighet att medverka i en utredning eller ens släppa in dem i sitt hem.

5. Se till att dom är helt Opartiska, dvs inte nämner den andra föräldern på ett sånt ”fördelaktigt” sätt som kan tyda på att de redan har gått på dennes ev lögner.

Share |