En dialog om LVU-systemet

Postat av Ove Svidén på Filosofens blogg den 2012/05/14 kl. 13:37

Tack Ann, för din tankeväckande kommentar nedan. Alla föräldrar bör få veta detta.

I det totalitära Sverige är det staten som har makten och skyddar sin egen maktutövning. 

I en rättsstat är individen skyddad emot felaktig maktutövning.

Men i svensk socionomutbildning får den nyutexaminerade veta att det är hon som har makten över landets barn. 

Varje Kommun vet att den kan ‘tjäna’ ca 40.000 kr per månad och barn från stadskassan, när det kan sätta etiketten LVU på barnet (Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga). Det gör att nitiska socialsekreterare tvingas jaga efter inkomstbringande barn, från sina ‘smarta’ kommunala högre chefer utan samvete.

Det är därför en ärlig socialsekreterare endast håller i 2-3 år. Tyvärr är det vissa som härdar ut och som samvetskösa ‘social-kärringar’ går vidare i karriären.

Men de verkligt korrupta cheferna finns ovanför socialchefen. De är de som kan beordra ett avgångsvederlag i miljonklassen, till den mellanchef som väljer att ta på sig chefens korrupta agerande och genom att lämna sin position vilseleda media och allmänhet till slutsatsen att man hittat den skyldige!

Din dotter har verkligen blivit misshandlad dubbelt upp.

Ann skrev:

En såkallad överklasstjej utbildade sig som vuxen och gift till socionom.

Och vi båda byggde villor på samma gata.

Det skulle bli mitt livs störta sorg.

På några få år hade hon splittrat sönder vår familj..

Den här kvinnan, bearbetade vår dotter totalt och som 12-14 åring blev min dotter mer och mer upprorisk, vilket är både naturligt och bra inom rimlighetens gränser.

Nu hade hade kvinnan bearbetat min dotter så väl att hon var mogen för flytt.

Kvinnan hade utan vår kännedom och bakom vår rygg, ordnat en lägenhet till min dotter.

En dag bara försvann hon. Hon hade en pojkvän, så jag trodde att hon var där, eller hos någon vänninna. Men hon brukade alltid tala om, om hon tänkte stanna och övernatta. Blev inte ens rädd först, trodde att hon hade glömt och ringa. Min dotter var mycket ordentlig, skötsam och ansvarsfull, så jag litade helt och hållet på henne.

När jag inget hörde från henne dagen efter blev jag verkligen rädd. Ringde runt och förhörde mig om om någon hade sett henne, eller visste vart hon var.

Ringde polisen i min rädsla, men där fick jag svaret att det hade gått mindre en två dygn och dom satte inte in någon undersökning så tidigt. ”Tonåringar är ju så här. Hon dyker upp, ta det lugnt.”

Tror att det var tredje dagen jag spåra henne. Allt är så difust från nu och en tid framöver.

Under något år tror jag, fick jag besöka min dotter i sin lägenhet. Men vi klarade inte bygga ny bro, vi nådde inte fram till varandra. Vi ville nog båda två, men för mycket hade trasats sönder på dom åren som den här kvinnan hade manipulerat henne. Min dotter såg bara fel, fel, fel.

En dag slängde min dotter ut mig, och under ett 1½ år, hade vi så gott som ingen kontakt alls.

Till slut stod jag inte ut längre. Jag gjorde något alldeles oförlåtligt något bortom allt som tänkas möjligt av en förälder. Jag skrev ett brev till henne att om det i fortsättningen skulle vara så här, så var det bättre att vi höll oss borta från varandra, för detta var en tortyr. Hur många miljoner gånger har jag inte önskat detta brev oskrivet, men det som är gjort går aldrig göras ogjort.

Hoppades att någon annan kanske ville prata med henne, eller att vi båda tillsammans med någon utanförstående skulle klara av att lösa detta på något vis.

Det ända råd jag fick var. ” Låt det hela få vila hon kommer tillbaka om inte så när hon själv får barn.”

Jag pratade med en präst, en diakonissa och en väninna, som ville hjälpa, men blev avrådd, av prästen och diakonissan, med att det skulle kanske försämra det hela.

Det bästa var att låta det hela få ta sin tid.

Klart att prästen och diakonissan ville förhindra någon kontakt, Socionomen var ju invald i kyrkorådet och bundsförvant.

Tror det var i två år som det var helt tyst. En dag uthärdade jag inte längre och ringde henne, hon svarade men gav besked om att vi hade inget att tala med varandra om och hon la på luren.

Nu har det gått över trettio år.

Man flyttar till ett villasamhälle och är så lycklig och glad. Det visade sig bli vår mardröm.

I dag är min dotter själv socionom. Tala om ironi.

Share |