Hjälp oss härifrån!

Ett rop på hjälp från två kidnappade tvillingsystrar, 14 år gamla.

"Ungefär för ett och ett halvt år sedan så har socialtjänsten kidnappat mig och min syster Maria fån skolan och lämnade oss hos familjen Brånäng. Vi fick inte ha någon kontakt med mamma och andra familjemedlemmar för att de var rädda att mamma hittar oss.  Vi fick ringa till mamma på Skype bara en gång i tjugo minuter förra sommaren, men då avbröt de samtalet och vi fick aldrig prata färdigt… Det var för djävligt! Vi som inte sett henne på ett år, fick bara prata i tjugo minuter!

Inger Brånäng som skulle ta hand om oss gjorde ingenting! Hon har aldrig köpt den mat som vi tycker om . På vinter när vi  fick rida så var vi tvungna att ta hand om de ponnyn som vi red på. De tvingade oss att jobba i stallet och ta hand om hästarna. Jag fick sår på fingrar och sedan infektion, men fick ingen hjälp och nu har det blivit värre. Dessutom både jag och Maria har problem med fötterna, men Inger ville inte gå med oss till ortopeden och säger till Maria: att om hon inte lyssnar på henne så kommer hon att hamna på sjukhuset. Inger förbjuder oss att prata ryska (vilket är vårt modersmål) ”Prata Svenska” säger hon hela tiden och vi är trötta på henne, men hon säger att det är hon som är trött på oss. Nu så har hon sagt att Maria ska åka till en annan  familj för att hon har blivit jobbig (hon ska alltså dela på oss ) och jag ska stanna hos henne. Vilket helvete!  De tvingar oss att jobba och Inger är hela tiden arg på oss. Några dagar sen så var hon jätte arg på Maria. Hon skrek på henne och nästan slog stackars Maria som blev jätterädd och ledsen och därför sprang iväg. Inger blir arg varje gång när jag skyddar Maria och säger att hon har rätt och nu så vet jag inte vad jag ska göra… Hon skriker typ hela tiden på oss om hon inte tycker om någonting och vi tror inte riktigt att hon är normal och kan ta hand om någon överhuvudtaget om hon inte kan ens sköta sig själv. Vi vet att hon har varit med om i en trafik olycka, men hon har ändå ingen rätt att skrika på oss!

Både jag och Maria har problem med fötterna. Vi har jätteont att gå och så var det hela tiden och Inger ville inte gå till ortopeden och köpa speciella skor åt oss. De skorna som vi måste ha kostar alldeles för  mycket, och det är därför hon inte vill  köpa dem.

I Stockholm så gick vi på en musik skola där vi lärde oss spela på piano, men nu så har vi ingen möjlighet att fortsätta med det för att Inger vill inte leta efter musiklärare och vi glömmer allt vi redan kunde.

I skolan var det inte bättre. Vi gick i olika klasser och hur mycket jag ens bad Inger att prata med lärarna så brydde hon ändå inte ett dugg. Jag bad både lärarna och henne och till och med rektorn men ingenting hjälpte…

Killar mobbade Maria genom att slå och kalla henne för en hora . De slog henne, puttade och var väldigt rasistiska och aggressiva mot Maria, och de gjorde detta varje gång när jag var borta så jag kunde inte ställa upp för henne. En gång när Maria var ensam i korridoren och hämtade böcker, så kom Emil och sparkade på skåpsdörren så att Maria fick en ordentlig smäll. Resten av dagen var hon liggande i sängen med fruktansvärt huvudvärk. Mig behandlade de inte bättre – efter idrotten så kom några killar  från 7y och en av dem kallade mig för rysk hora och andra började kasta pinnar och kottar på mig, så när jag kom till skolan så hade jag ett enormt stor blåmärke på armen som var jätte svullen och till och med blödde! Och även efter detta så brydde  sig  fortfarande ingen om detta!

Mamma, vi skrev detta för dig för att du skulle veta sanningen och att vi mår fruktansvärt dåligt här. Vi vet inte vad de säger  till dig, men nu vet du i alla fall lite vad som pågår här.

Snälla du! Vi orkar inte mer! Om de inte lämnar oss tillbaka till dig så skolkar vi härifrån.

Snälla rädda oss!

Dina älskade döttrar Maria och Nelly."

Framtidshälsningar Ove   (Infört på Filosofens blogg i dag den 26 juni)


http://www.peace.se/blogg/2012/06/hjalp-oss-harifran/

Share |