BEGRÄNSA SOCIALFÖRVALTNINGENS MAKT

"BEGRÄNSA SOCIALFÖRVALTNINGENS MAKT

Adv. Tryggve Emstedt. Gävle.

Om ett barn far illa är samhället inte sällan snabba att omhänderta barnet med tvång - s k tvångsomhändertagande.

Att denna möjlighet finns är i och för sig bra. Tillämpningen är däremot sällan särskilt bra. Det har jag kunnat konstatera efter att ha hållit på med den här typen av frågor under 20 års tid.

När det felaktiga beteendet har lett till ett ordförandebeslut placeras barnet i ett jourfosterhem och sedan blir det inte sällan en placering i utredningshem. Efter en tid kanske det visar sig att barnet måste omplaceras och det är dags för ett tredje hem inom loppet av några fä månader.

Inte sällan placeras föräldrar och barn långt ifrån varandra som leder till oerhörda praktiska och ekonomiska problem när de biologiska föräldrarna skall försöka upprätthålla ett umgänge.

Socialnämnden skall var sjätte månad se över om vård enligt LVU (tvångsvård) skall fortgå eller ej. Det är man dåliga på och många gånger får inte de biologiska föräldrarna klart för sig att så skall ske och att de har rätt att överklaga socialnämndens beslut var sjätte månad.

Vidare skall socialförvaltningen var tredje månad ompröva umgänget och även ett sådant beslut skall vara skriftligt med besvärshänvisning. Här felar socialförvaltningen regelmässigt och i många fall har det gått flera år utan att de biologiska föräldrarna fått klart för sig att man kunnat överklaga den här typen av beslut.

Barnen är normalt sett placerade i ett familjehem och här uppstår ett ytterligare problem.

Familjehemmet blir ofta så angelägna att behålla barnet - och har naturligtvis stor ekonomisk vinning av placeringen - att man aktivt motarbetar de biologiska föräldrarna vilket i sin tur leder till att relationen mellan omhändertagna barn och deras biologiska föräldrar snabbt försämras.

Socialförvaltningen kan också sätta upp praktiska hinder för ett umgänge genom att vägra utge ersättning till resor om man anser att de biologiska föräldrarna har tillräcklig egen ekonomi för att klara av att betala för umgängesresorna.

Fr om den 1 jan. 1997 skall socialförvaltningen aktivt arbeta för en återförening mellan barn och deras biologiska föräldrar. Jag har hittills sett väldigt lite av detta.

Det är skrämmande att se vilken enorm makt socialförvaltningen har i den här typen av ärenden. Det är av yttersta vikt att det omgående sker en översyn av socialförvaltningens agerande när barn är tvångsomhändertagna. Det måste ex bli nödvändigt för domstol att aktivt kunna gå in och ändra i en vårdplan.

Som det nu är styr socialförvaltningen i principiellt över densamma.

Att hela socialkontor tvingas stänga som i Gävleområdet (Bomhus och Valbo) är en helt given följd av socialförvaltningens utomordentliga förmåga att vägra samarbeta för att nå lösningar som kan vara till gagn inte bara för socialförvaltningen utan också för de placerade barnen och deras föräldrar.
Skapar man ständigt trassel för sina "klienter" så får man också räkna med merarbete.

Vad socialförvaltningen ägnar sig åt just nu är inte sällan aktiv familjesplittring i kombination med att aktivt försämra den psykiska hälsan för de inblandade.

Familjesplittring är något som inte skall vara tillåtet vare sig enligt Barnkonventionen eller europeiska människorättskonventionen.

För att fä till stånd en ändring tror jag att samhället aktivt måste arbeta för att en del socialsekreterare fungerar som advokater för barn och föräldrar tillsammans och gör allt vad som står i deras makt för att hålla ihop den enheten. Nu skall man både vara advokater och åklagare och det klarar man inte av.

Nu är risken stor att familjesplittringspolitiken leder till att barn psykiska hälsa undergrävs och att vissa barn på sikt väljer att ställa sig utanför samhället. Att utbilda den här typen av "värstingar"' kommer att på sikt bli förödande för ett samhälle som snart inte tycks ha råd till annan vård än att låsa in folk och gärna så tidigt som möjligt istället för att aktivt arbeta preventivt för att förhindra utslagning."

Share |