Vi flydde från Sverige utan ytterkläder i all hast

Donia 

Vi flydde från Sverige utan ytterkläder i all hast. Klev över det bruna kuvertet där det var beslutat att barnen skulle tas med LVU, något som var helt otroligt osannolikt för mej. Hade lämnat Sverige tidigare om jag hade trott att utgången skulle bli sådan. Jag trodde att domstolen var rättfärdig. Frågan vart vi skulle resa avgjordes med tanke på att det skulle vara lättare att behålla kontakten med Cecilias far om vi var kvar i Europa. Spanien hade även billigaste biljetten på första bästa flyg. Vi klev på planet utan någon packning. Gång på gång bad socialen om att få söka efter oss. När vi väl kommit ut ur Danmark och lämna flyget i Spanien var man lite mindre stressad. Vi visste ingenting hur vi skulle klara oss eller hur vi skulle lösa skola och boende. Köpte 2 badhanddukar och vi la oss i 2 strandstolar på kvällen och drog badhanddukarna på oss som täcke. Glada spanjorer hade midsommarfest på stranden med eldar och smällare. Stressen gjorde att jag hoppade högt av varje smäll där jag sov medan Cecilia skrattade åt det. Barnen hoppade över eldarna och folk var glada den mörka midsommarnatten vid medelhavet. De sjöng åt och drack. En äldre gammal man lät oss komma och sova hos honom och han bjöd på mat. Han skänkte pengar till en skola någonstans i Sydamerika och berättade att han jobbat på sjön hela sitt liv. På morgonen plockade vi stora vackra snäckskal på den fina stranden. Vi träffade hjälpsamma personer här och där och skaffade oss 2 telefoner ifall vi skulle tappa bort varandra i folkvimlet på dagen och sökte runt efter billigt boende. Med tiden hittade vi en liten bostad och Cecilia kunde börja på spansk skola. Jag var glad att hon var fenomenalt duktig på språk. Konstigt nog gick det bra att börja skolan utan att vara skriven i Spanien. Vågade först inte ändra min adress från Sverige. Hittade en hög frys som jag fick hjälp med att bära hem. Den fyllde jag med mat som de stora varuhusen kastade. Kläder och prylar jag hittade sålde jag på marknaden. Kändes hårt att inte kunna ge Cecilia en slant ibland men kunde i alla fall köpa lite kläder till henne ibland. Det var okej att jag själv gick i sådant som jag hittade. Satte frön i blomjord på terrassen. Tomater och paprika växte bra på den soliga varma verandan. Vi levde i centrum i Fuengirola och hörde bullret från bussar och folk på gatan natt och dag. Satt med en obehagskänsla och såg upp på månen de varma nätterna och tänkte på de barn som jag lämnat i all hast. Önskade att hon skulle förstå. Cecilia riskerade låst anstalt i Sverige. Man hotade henne med det och jag skulle aldrig kunna stanna kvar i Sverige och sitta runt samma bord som de som ljuger och ler fint under lugg. Socialen bedrog mej och lurades. Så som det är nu kan jag inte göra annat än att fortsätta vara tacksam för det goda i livet och inte förvänta mej någonting av alla dem aktörer som sitter i knät på varandra. En sorglig syn. Det bästa i livet är gratis. Tack och lov goda vänner.

När det gått några år och min rymlingsdotter nästan var 18 sa jag att hon skulle kontakta den ansvariga på socialen och begära ett möte med sin lillasyster. Hon reste till Sverige och jag sa hon skulle ha kontakten via mail så det inte skulle bli tomt prat i telefonen. Den ansvariga socialsekreteraren propsa på att de skulle talas vid i telefonen. Jag bad min dotter att hålla sej till mailkontakt för att undvika missförstånd. Det blev månadslång konversation medan Cecilia förklarade att hon var på tillfälligt besök och ville träffa sin syster hon inte sett på 5 år. Den kontakten var väldigt svår att ordna och socialsekreteraren uppmana Cecilia att återkomma till sommaren istället. Jag vet inte varför den ansvariga socialsekreteraren var beordrad att inte lösa tidpunkten för ett möte på en ynka timme som Cecilia lyckades pressa fram genom i stort sett daglig korrespondens med socialsekreteraren. Fostermamman var för upptagen för att svara i telefonen men ringde upp en tidig morgon för hon var ombedd att ringa Cecilia istället. Det var så kort att inte ens signaler gick fram. Telefonen var inställd på högsta volym. Donia ville träffa Cecilia men ansågs inte frisk och glad vilket man krävde att hon skulle vara. Andra bjudningar med middag i huset gick utmärkt och Donia var till och med bjuden att sitta med vid matbordet. Skoldagar klarade hon inte helt men fick vara där med någon stank som satt i både ytterkläder och till och med skolväska. den lukten var det inte tillåtet för Cecilia att känna. Trots skolnärvaro några timmar då och då fick inte heller kamrater komma på besök. Hon togs med på ridlektioner fast hon inte orkade rida eller äta mat. Väcktes på mornarna för att gå upp och duscha och sätta igång med aktiviteter. Socialsekreteraren skriver nu efteråt att hon inte visste hur hon ska arbeta tillsammans med ett vårdbolag. Hon verkar ha varit förbjuden att kontakta fostermodern. Så hon la det ansvaret på Cecilia då 17 år gammal. Donia hade ringt henne innan och frågat om Cecilia kunde komma men svarat att de inte tänkte hjälpa Cecilia som rymt ifrån dem. Tonen var en helt annan i svars mailet från socialsekreteraren några dagar senare till Cecilia. - Det är behjärtansvärt att du vill träffa din syster... Min gamla mor ringde under samma tid frenetiskt till samma socialsekreterare flera veckor och pratade in meddelande efter meddelande till hennes telefonsvarare. Hon var orolig för hur det var med Donia. En dag lyckade Cecilia få kontakt med Donia på hemtelefonen och hon sa då till mej att hon tyckte Donia verkade så ensam så hon tyckte synd om henne för Donia vädjade om att de skulle prata lite längre. Hon hade ingen tillgång till att ringa ut själv och hade dataförbud. Cecilia förvägrades komma för att det krockade med påstådda läkarbesök. Dessa dagar satt hon och hängde i skolan och på ridskolan var ute på skogspromenader, hängde tvätt. Ledsagade andra foster barn till skolbussen. Sorgligt att inte min gamla mor eller Cecilia eller jag blir behandlade med den värdighet och respekt de själva helt säkert vill ha. Donia själv har varit föremål för andra intressen än sina egna där ingen följde upp hennes fysiska och psykiska hälsa. Alla aktörer pekar finger åt annat håll medan polisen från första början har underlåtit att sköta sitt jobb. Istället lovar polisen dagen efter Donias död att det hela kommer att förklaras vara naturlig död genom sjukdom. Det ansåg inte läkaren som dödförklarade Donia. Hon skrev att hon ska polisanmäla. Det lämnades utan åtgärd istället skrev polisen att dödsintyget tog tid och man körde Donia till bårhuset från barnkliniken och numrerade henne och skulle hämta dödsbeviset senare. Den ensamma polis som kom till Donias rum sa att fönstret stog öppet och det hade regnat in. Blöta kläder låg på det blöta golvet men inga foton togs. Hade Cecilia kommit fredagen den 27 April som Donia och Cecilia ville, kunde de ha gått tillsammans på den där skogspromenaden Donia var ute på. För hon ville inte gå ensam. Hon var inte behandlad som en människa. Och jag undrar vad som hänt för hon var rädd att hon var med barn. Jag vet inte när middagsgästerna lämnade huset eller vilka de var och natten var lugn och regntunga skyar fanns inte på himlen.

Mamma Annina

Share |