Även om jag inte skriver så mycket på denna blogg för tillfället, så samlar jag material och det pågår saker, människor håller på att vakna upp ur Törnrosa-sömnen och allt fler inser att allt inte är som det ska i Sverige och omvärlden. Min familj har den sociala myndigheten terroriserat och söndrat, för mina åsikters skull, för att jag har opponerat mig mot hur de som myndighet agerar. Är detta värdigt ett demokratiskt samhälle?! Min son vill inte längre ha med mig att göra, även dottern har de lyckats vända mot mig, med hjälp av de myndighetsövergrepp och ren psykologisk terror som de ägnat sig åt mot oss, som i sin tur plågat och orsakat oss posttraumatisk stress. De har brutit ner min lilla familj och lämnat mina barn i ett utanförskap då de har varit i en känslig ålder. Idag är de vuxna och min yngsta blev nyligen 18 år, och hon är fortfarande i familjehemmets grepp, Anderström och hans nya sambo (läs bimbo) Sjöstedt. Själv har jag inte fått någon påverkansmöjlighet på hur vår situation skulle komma att utvecklas, då socialtjänsten och familjehemmet metodiskt uteslutit (alienerat) mig från all samverkan. Sedan undrar de varför jag är upprörd och de vänder allt mot mig och skruvar till verkligheten så att det passar deras egna agenda, någon hjälp har jag aldrig sett skymten av.
Om jag som vuxen reagerar med att bli vilsen och inte veta hur man skall hantera det som händer, hur kan man då förvänta sig att barn skall kunna hantera situationen, då deras hjärna ännu inte är färdigutvecklad. Det enda positiva i det som skett, är att det öppnat mina ögon för hur korrupt vårt samhälle faktiskt är. Jag kan omöjligt återge och berätta allt här för det är så mycket och så sjukt, men min plan är att med tiden ge ut en bok, framför för att kämpa för att få stopp på eländet så inte fler människor får sina liv och framtiden förstörd. Vi har politiker och tjänstemän som är fullständigt inkompetenta och rent livsfarliga för vårt samhälle, sedan hur det kunnat bli så är ett annat intressant ämne i sig. Jag kan bara hoppas på att mina barn i grunden är såpass starka att de kommer ur detta i någorlunda skick, så att de får ett värdigt vuxenliv, även om det innebär att jag inte kommer vara en är del i deras liv. Fortsättningsvis kommer jag ha ett bra liv såsom jag alltid har haft - även om livet bjuder på ett visst motstånd ibland. Marks kommun har - tillsammans nu med Frölunda-Högsbo-Askims socialtjänst som tog över och kopierade eländet - gjort en nidbild av mig som är allt annat än ok, och då tänker jag i synnerhet på hur flera politikers och tjänstemäns egna privatliv ser ut, dessa har då mandat att gå in och förstöra för oss andra, vars liv är och har varit bra, med de 'ups and downs' som är en naturlig del i normala människors liv.
Naturligtvis bär jag på en sorg över det som gått förlorat, en sorg som aldrig kommer kunna läka, utan jag tvingas försöka leva med det - betänkt då också, att det finns både barn och föräldrar som har valt att avsluta sina liv på grund av den ohyggliga smärta som denna myndighet orsakat dem - och för att inte tala om rättsväsendet som har totalhavererat. Mitt största problem i livet har varit dessa soc-stollar som jag naivt släppte in i vårt liv, vid en livskris där jag trodde de skulle vara till hjälp för oss, istället visade det sig att det enda de klarar av att leverera är stjälp - jag möttes av ett monster som slukade familjen. Kan man egentligen klandra de unga att de är förbannade på mig, när deras liv blev kaiko, vad de inte vet är att min intention var att allt skulle bli bättre, men de känner bara till att allt blev värre och att socialtjänsten skyllde det på mig. Socialtjänsten egna tillkortakommanden och oförmåga som i sin tur ledde till negativa konsekvenser för oss som familj - tar socialtjänstemännen eller politikerna aldrig något ansvar för.
Om man är olycklig och förtvivlad på grund av att familjen går sönder av soc myndighetsövergrepp - är man då psykiskt labil, något som soc så flitigt använder som argument vid förhandlingar i socialnämnd och förvaltningsrätt m fl? Om den som blir torterad mår dåligt - vem är det då som är psykiskt labil - torteraren eller den torterade? Har de någonsin funderat på orsak och verkan?! Vi behöver implementera mänskliga rättigheter i Sverige - något jag trodde var självklart, men idag vet jag att det är lååååångt ifrån självklart.
Det tål att upprepas, att det inte funnits något missbruk, inte övergrepp, inte misshandel, men vi hade en konflikt som urartade för 9 år sedan... som jag ville ha hjälp med att reda ut, med facit i hand var det ett stort misstag, för socialtjänsten kom att slå omkull våra liv helt och belasta familjen än mer. Detta var skäl nog för socialtjänsten att göra situationen omöjlig för mig och mina barn. Därefter har man metodiskt underlåtit mig att regelbundet få träffa den unga, det har heller inte erbjudits stöd eller hjälp så att vi skulle kunna reda ut problemen under TRYGGA förhållanden. Istället så häller man på mer bränsle och genom medveten alienering, permanentat något som borde varit löst för längesedan. Man har behandlat mig som en kriminell och gjort mina barn till offer och mig till förövare. När sanningen är att jag var hårt arbetande mamma, som kämpade med att få vardagen att gå ihop och samtidigt tagit hand om två barn. I början när allt startade drabbades jag även av bröstcancer. Det finns saker som jag önskar att jag gjort annorlunda, men även mina ungdomar behöver rannsaka sig själva. Något som man borde ha löst över köksbordet har hamnat i rätten ett otal gånger - idag kan jag omöjligt ta det på allvar - det är bara ett spel för gallerierna. Dessutom vann jag redan under det första året - då min dotter var omhändertagen - i Kammarrätten men vad hjälpte det, soc hade ju redan avväpnat oss och vi låg skadeskjutna i diket. Marks socialtjänst lät bli att sätta in de resurser som behövdes för att återförena oss och lämna tillbaka min dotter i mitt hem. Men uppenbarligen tycker soc tycker att det är deras uppgift att skända familjer och inbilla alla andra att det kommer något gott ur det.
I vårt fall har man försvårat och förhindrat en försoning - något normalt sunt förnuft existerar inte i soc värld, och är det på det här viset man löser problem i resten av samhället så undra på att samhället ser ut som den gör idag. Man lurar barn och unga att tro att föräldrar inte har rätt att göra misstag eller ens vara sjuka med allt vad det innebär. I proportion vad vi kom i konflikt kring, så har soc hantering av vårt ärende spårat ur fullständigt, med hjälp av påhittade subjektiva fantasiutredningar, som går ut på att smutskasta föräldern så mycket som möjligt. Handläggaren Arian Faily skrev bl a att mina barn inte skall behöva höra att jag har gjort allt för dem, som om det skulle vara något dåligt, resten av sörjan de kokade ihop ska vi inte prata om... eller... jo, jag kommer återkomma till det. Detta har slitit sönder oss - och soc anser att detta är för "Barns Bästa". Eller som den galna socialtjänstchefen Magnus Andersson sa, "Det är inte vår uppgift att uppfostra barn", då sa jag "Är det er uppgift att krossa familjer?", för detta är precis vad socialtjänsten gör. Negativiteten mot mig fullständig pyr på socialkontoren och i familjehemmet. Istället för att stödja mig i mitt föräldraskap, så går man in med full kraft för att bevisa att jag är olämplig förälder, så vad problemets kärna egentligen varifrån början drunknar i alla lögner och vinklade fakta, det finns inget intresse hos dem att göra gott - deras jobb är att skilja barn från föräldrar till varje pris, med hjälp av smutskastnings utredningar. Det har aldrig funnits ett intresse hos socialtjänsten att veta vad för behov vi har, så att de kan sätta in rätt resurser för att hjälpa oss som familj. Den enda resurs de har är att göra skändningsutredningar som subjektivt smutskastar föräldern. Detta är inte vad mina barn behövde, man har gett dom helt fel signaler och de lever nu i en livslögn som de tvingas leva upp till. Vad de hade behövt höra om sin mamma är helt andra saker.
Om vi hade varit trygga i socialtjänstens hantering, så hade detta varit över för längesedan och vi hade varit en hel familj och levt normala liv idag. Men vår situation är allt annat än normalt. Men det intressanta är att ingen annat har samma bild av mig som socialtjänsten och familjehemmet har - åtminstone inte de som känner mig - utan det finns ett gemensamt intresse hos dem att skapa en oriktigt bild av mig. Ur familjesynpunkt är det en katastrof, mina barn har förlorat en trygg uppväxt med den dynamik som är i familjer i olika stadier i livet. Det är nu när de växer upp som de skulle fått lära sig av sina misstag, och byggt upp en plattform för att bli trygga unga vuxna, istället slogs allt som jag byggt upp undan och hela livet blev kaos och smärta när soc satte klorna i oss, efter att jag i ett svagt ögonblick bett dom om hjälp. Allt vi förlorat, det materiella struntar jag i, men banden mellan oss, minnena som vi borde haft gemensamt, det kan aldrig komma tillbaka. En barndom går inte i repris. Tiden bara tickar iväg, för socialtjänsten motarbetar alla mina försök till att få till ett samarbete. Enligt familjehemmet Anderström, så har de blivit tillsagt av socialtjänsten att hålla mig som förälder kort. Däremot påstår hans ex Spjuth att vad de lärt sig att göra var det motsatta, dvs jobba för återförening av barn och förälder. Anderström säger till mig och min dotter att jag inte bryr mig om henne, samtidigt som han inte har låtit mig få träffa min dotter eller få prata med henne, det finns inget har heller aldrig funnits något besöksförbud, den nya sambon får jag inte prata med och socialtjänsten själv har erkänt att de inte medverkar till att lämna ut hennes telefonnummer. Familjehemmet har från dag ett underlåtit att samarbeta med mig. Smärtan som jag kände och fortfarande känner - även om det värsta klingat av en aning, nu när är de är vuxna - för det de utsätter mig för är ohygglig, det syns inte utanpå, men det skär som osynliga knivar i mig, och värst är det om natten, då jag vaknar av mardrömmar flera gånger om natten. Majoriteten av socialtjänstemännen och politikerna är helt empatilösa och har från dag ett ignorerat mina försök att reda ut situationen. Det är sannerligen så att socialtjänsten är i en organisationspsykos, och vi som drabbas av den far oerhört illa.
Ju mer jag kämpade för min och vår familjs rätt, desto mer ströp socialtjänsten åt snaran, så att alla i familjen av ren förtvivlan mådde allt sämre. Socialtjänstens våldsamma hantering av oss, har skruvat till det ordentligt i ungdomarnas huvud, vilket i sin tur har resulterat i att de har stängt av helt och stöter bort mig. Den pålagda stressen och pressen ovanpå en redan existerade kris, kom att bli en oerhörd belastning och helt omänsklig situation, en surrealistiskt sörja där var och en i familjen hamnar i något de enbart försöker överleva... Barnens Bästa var det ju... eller snarare Barnens Värsta... Soc skapar en situation där hela familjen, barn såväl som föräldrar lider och far illa, den stress, frustration och förvirring som är direkt orsakad av socialtjänstemännens fullständigt horribla hantering, använder de sedan mot den drabbade själv och ger denne diverse påhittade diagnoser som de sedan använder i rätten tillsammans med andra lögner. Det spelar heller ingen roll att jag som drabbad - och dessutom dömd i förhand - upprepade gånger påtalar oriktigheten i deras argument. Det hela är bara ett spel för gallerierna och jag tar det inte ens på allvar längre - min syn på världen har radikalt förändrats efter detta - vi lever i en skendemokrati... och jag ser tecken på att det kan komma att bli ett allvarligt hot i framtiden. Det är en tickande bomb de skapar med sin maktfullkomlighet!
Oavsett vad, så kommer jag aldrig sluta älska mina barn och de kommer alltid finnas i mina tankar. De är det första jag tänker på när jag slår upp mina ögon när jag vaknar. Undrar hur ofta den armada av soc människor vi varit utsatta för som gör detsamma, de som påstår sig arbeta utefter "Barnens Bästa"?
Lyssna till denna fantastiska kille Nima och hans kompis som var med vid demonstrationen som jag deltog vid i Stockholm, och fortsätt gärna att googla fram de övriga filmsnuttarna från demonstrationen på Youtube:
Om jag som vuxen reagerar med att bli vilsen och inte veta hur man skall hantera det som händer, hur kan man då förvänta sig att barn skall kunna hantera situationen, då deras hjärna ännu inte är färdigutvecklad. Det enda positiva i det som skett, är att det öppnat mina ögon för hur korrupt vårt samhälle faktiskt är. Jag kan omöjligt återge och berätta allt här för det är så mycket och så sjukt, men min plan är att med tiden ge ut en bok, framför för att kämpa för att få stopp på eländet så inte fler människor får sina liv och framtiden förstörd. Vi har politiker och tjänstemän som är fullständigt inkompetenta och rent livsfarliga för vårt samhälle, sedan hur det kunnat bli så är ett annat intressant ämne i sig. Jag kan bara hoppas på att mina barn i grunden är såpass starka att de kommer ur detta i någorlunda skick, så att de får ett värdigt vuxenliv, även om det innebär att jag inte kommer vara en är del i deras liv. Fortsättningsvis kommer jag ha ett bra liv såsom jag alltid har haft - även om livet bjuder på ett visst motstånd ibland. Marks kommun har - tillsammans nu med Frölunda-Högsbo-Askims socialtjänst som tog över och kopierade eländet - gjort en nidbild av mig som är allt annat än ok, och då tänker jag i synnerhet på hur flera politikers och tjänstemäns egna privatliv ser ut, dessa har då mandat att gå in och förstöra för oss andra, vars liv är och har varit bra, med de 'ups and downs' som är en naturlig del i normala människors liv.
Naturligtvis bär jag på en sorg över det som gått förlorat, en sorg som aldrig kommer kunna läka, utan jag tvingas försöka leva med det - betänkt då också, att det finns både barn och föräldrar som har valt att avsluta sina liv på grund av den ohyggliga smärta som denna myndighet orsakat dem - och för att inte tala om rättsväsendet som har totalhavererat. Mitt största problem i livet har varit dessa soc-stollar som jag naivt släppte in i vårt liv, vid en livskris där jag trodde de skulle vara till hjälp för oss, istället visade det sig att det enda de klarar av att leverera är stjälp - jag möttes av ett monster som slukade familjen. Kan man egentligen klandra de unga att de är förbannade på mig, när deras liv blev kaiko, vad de inte vet är att min intention var att allt skulle bli bättre, men de känner bara till att allt blev värre och att socialtjänsten skyllde det på mig. Socialtjänsten egna tillkortakommanden och oförmåga som i sin tur ledde till negativa konsekvenser för oss som familj - tar socialtjänstemännen eller politikerna aldrig något ansvar för.
Om man är olycklig och förtvivlad på grund av att familjen går sönder av soc myndighetsövergrepp - är man då psykiskt labil, något som soc så flitigt använder som argument vid förhandlingar i socialnämnd och förvaltningsrätt m fl? Om den som blir torterad mår dåligt - vem är det då som är psykiskt labil - torteraren eller den torterade? Har de någonsin funderat på orsak och verkan?! Vi behöver implementera mänskliga rättigheter i Sverige - något jag trodde var självklart, men idag vet jag att det är lååååångt ifrån självklart.
Det tål att upprepas, att det inte funnits något missbruk, inte övergrepp, inte misshandel, men vi hade en konflikt som urartade för 9 år sedan... som jag ville ha hjälp med att reda ut, med facit i hand var det ett stort misstag, för socialtjänsten kom att slå omkull våra liv helt och belasta familjen än mer. Detta var skäl nog för socialtjänsten att göra situationen omöjlig för mig och mina barn. Därefter har man metodiskt underlåtit mig att regelbundet få träffa den unga, det har heller inte erbjudits stöd eller hjälp så att vi skulle kunna reda ut problemen under TRYGGA förhållanden. Istället så häller man på mer bränsle och genom medveten alienering, permanentat något som borde varit löst för längesedan. Man har behandlat mig som en kriminell och gjort mina barn till offer och mig till förövare. När sanningen är att jag var hårt arbetande mamma, som kämpade med att få vardagen att gå ihop och samtidigt tagit hand om två barn. I början när allt startade drabbades jag även av bröstcancer. Det finns saker som jag önskar att jag gjort annorlunda, men även mina ungdomar behöver rannsaka sig själva. Något som man borde ha löst över köksbordet har hamnat i rätten ett otal gånger - idag kan jag omöjligt ta det på allvar - det är bara ett spel för gallerierna. Dessutom vann jag redan under det första året - då min dotter var omhändertagen - i Kammarrätten men vad hjälpte det, soc hade ju redan avväpnat oss och vi låg skadeskjutna i diket. Marks socialtjänst lät bli att sätta in de resurser som behövdes för att återförena oss och lämna tillbaka min dotter i mitt hem. Men uppenbarligen tycker soc tycker att det är deras uppgift att skända familjer och inbilla alla andra att det kommer något gott ur det.
I vårt fall har man försvårat och förhindrat en försoning - något normalt sunt förnuft existerar inte i soc värld, och är det på det här viset man löser problem i resten av samhället så undra på att samhället ser ut som den gör idag. Man lurar barn och unga att tro att föräldrar inte har rätt att göra misstag eller ens vara sjuka med allt vad det innebär. I proportion vad vi kom i konflikt kring, så har soc hantering av vårt ärende spårat ur fullständigt, med hjälp av påhittade subjektiva fantasiutredningar, som går ut på att smutskasta föräldern så mycket som möjligt. Handläggaren Arian Faily skrev bl a att mina barn inte skall behöva höra att jag har gjort allt för dem, som om det skulle vara något dåligt, resten av sörjan de kokade ihop ska vi inte prata om... eller... jo, jag kommer återkomma till det. Detta har slitit sönder oss - och soc anser att detta är för "Barns Bästa". Eller som den galna socialtjänstchefen Magnus Andersson sa, "Det är inte vår uppgift att uppfostra barn", då sa jag "Är det er uppgift att krossa familjer?", för detta är precis vad socialtjänsten gör. Negativiteten mot mig fullständig pyr på socialkontoren och i familjehemmet. Istället för att stödja mig i mitt föräldraskap, så går man in med full kraft för att bevisa att jag är olämplig förälder, så vad problemets kärna egentligen varifrån början drunknar i alla lögner och vinklade fakta, det finns inget intresse hos dem att göra gott - deras jobb är att skilja barn från föräldrar till varje pris, med hjälp av smutskastnings utredningar. Det har aldrig funnits ett intresse hos socialtjänsten att veta vad för behov vi har, så att de kan sätta in rätt resurser för att hjälpa oss som familj. Den enda resurs de har är att göra skändningsutredningar som subjektivt smutskastar föräldern. Detta är inte vad mina barn behövde, man har gett dom helt fel signaler och de lever nu i en livslögn som de tvingas leva upp till. Vad de hade behövt höra om sin mamma är helt andra saker.
Om vi hade varit trygga i socialtjänstens hantering, så hade detta varit över för längesedan och vi hade varit en hel familj och levt normala liv idag. Men vår situation är allt annat än normalt. Men det intressanta är att ingen annat har samma bild av mig som socialtjänsten och familjehemmet har - åtminstone inte de som känner mig - utan det finns ett gemensamt intresse hos dem att skapa en oriktigt bild av mig. Ur familjesynpunkt är det en katastrof, mina barn har förlorat en trygg uppväxt med den dynamik som är i familjer i olika stadier i livet. Det är nu när de växer upp som de skulle fått lära sig av sina misstag, och byggt upp en plattform för att bli trygga unga vuxna, istället slogs allt som jag byggt upp undan och hela livet blev kaos och smärta när soc satte klorna i oss, efter att jag i ett svagt ögonblick bett dom om hjälp. Allt vi förlorat, det materiella struntar jag i, men banden mellan oss, minnena som vi borde haft gemensamt, det kan aldrig komma tillbaka. En barndom går inte i repris. Tiden bara tickar iväg, för socialtjänsten motarbetar alla mina försök till att få till ett samarbete. Enligt familjehemmet Anderström, så har de blivit tillsagt av socialtjänsten att hålla mig som förälder kort. Däremot påstår hans ex Spjuth att vad de lärt sig att göra var det motsatta, dvs jobba för återförening av barn och förälder. Anderström säger till mig och min dotter att jag inte bryr mig om henne, samtidigt som han inte har låtit mig få träffa min dotter eller få prata med henne, det finns inget har heller aldrig funnits något besöksförbud, den nya sambon får jag inte prata med och socialtjänsten själv har erkänt att de inte medverkar till att lämna ut hennes telefonnummer. Familjehemmet har från dag ett underlåtit att samarbeta med mig. Smärtan som jag kände och fortfarande känner - även om det värsta klingat av en aning, nu när är de är vuxna - för det de utsätter mig för är ohygglig, det syns inte utanpå, men det skär som osynliga knivar i mig, och värst är det om natten, då jag vaknar av mardrömmar flera gånger om natten. Majoriteten av socialtjänstemännen och politikerna är helt empatilösa och har från dag ett ignorerat mina försök att reda ut situationen. Det är sannerligen så att socialtjänsten är i en organisationspsykos, och vi som drabbas av den far oerhört illa.
Ju mer jag kämpade för min och vår familjs rätt, desto mer ströp socialtjänsten åt snaran, så att alla i familjen av ren förtvivlan mådde allt sämre. Socialtjänstens våldsamma hantering av oss, har skruvat till det ordentligt i ungdomarnas huvud, vilket i sin tur har resulterat i att de har stängt av helt och stöter bort mig. Den pålagda stressen och pressen ovanpå en redan existerade kris, kom att bli en oerhörd belastning och helt omänsklig situation, en surrealistiskt sörja där var och en i familjen hamnar i något de enbart försöker överleva... Barnens Bästa var det ju... eller snarare Barnens Värsta... Soc skapar en situation där hela familjen, barn såväl som föräldrar lider och far illa, den stress, frustration och förvirring som är direkt orsakad av socialtjänstemännens fullständigt horribla hantering, använder de sedan mot den drabbade själv och ger denne diverse påhittade diagnoser som de sedan använder i rätten tillsammans med andra lögner. Det spelar heller ingen roll att jag som drabbad - och dessutom dömd i förhand - upprepade gånger påtalar oriktigheten i deras argument. Det hela är bara ett spel för gallerierna och jag tar det inte ens på allvar längre - min syn på världen har radikalt förändrats efter detta - vi lever i en skendemokrati... och jag ser tecken på att det kan komma att bli ett allvarligt hot i framtiden. Det är en tickande bomb de skapar med sin maktfullkomlighet!
Oavsett vad, så kommer jag aldrig sluta älska mina barn och de kommer alltid finnas i mina tankar. De är det första jag tänker på när jag slår upp mina ögon när jag vaknar. Undrar hur ofta den armada av soc människor vi varit utsatta för som gör detsamma, de som påstår sig arbeta utefter "Barnens Bästa"?
Lyssna till denna fantastiska kille Nima och hans kompis som var med vid demonstrationen som jag deltog vid i Stockholm, och fortsätt gärna att googla fram de övriga filmsnuttarna från demonstrationen på Youtube:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar