Till den det berör!

Hej

Tack för att du funderar på vad den verkliga orsaken till varför skjutningar som den på Hisingen sker. Men... Du har inte riktigt hittat rätt...

Du skriver att alla vi har vi levt under svåra förhållanden ibland, med ensamstående föräldrar som kämpar med att få ekonomin att gå ihop osv...

Jag vet svaret på vad problemet är, men du kanske inte är mogen att ta den till dig, inte så att jag vill verka nedlåtande, för det vill jag inte.

Det är samhällets fel... nu tänker du att det är väl individens egna ansvar vad man gör... men så enkelt är det inte, i synnerhet inte om man är ung och håller på att formas.

I förorterna är många utsatta för myndigheternas påpassande, det kanske kan vara befogat då många där är hjälpsökande, men ibland ofrivilligt hjälpsökande.

Jag skall försöka hålla mig kort, utan att missa för mycket. Alla utsatta grupper idag, är svårt utsatta av socialtjänsterna. Omvärlden tror att socialtjänsten är till för att hjälpa till, ute på Hisingen har socialtjänsten varit bedrövlig, med en ledning utan egentlig utbildning ens. Utåt sett agerar man som om man hjälper människor och ger dom stöd, men sanningen är något helt annan.

Nu kan ju inte jag veta vilka dom som skjutit är, om dom kommer från området, men jag skulle gissa att de gör det. Men om de är uppvuxna i Sverige, och kanske Hisingen, så kan jag slå vad på att de tidigt i barndomen blev föremål för socialtjänstens granskning. Det har ingenting med deras kultur att göra, utan det har att göra med att det är så socialtjänsten löser "problem". Jo, hur löser dom nu problem. Det kan vara så att någon i all välmening ringer till socialtjänsten, för det tycker synd om familjen av någon anledning, kanske mamman är djupt deprimerad efter en lång sjukdomstid och de anser välmenande att hon behöver lite stöttning... Då heter det att det har kommit in en orosanmälning. Socialtjänsten anser att det finns anledning att gå in och titta på det. I sedvanlig ordning kontaktar de skolan, redan detta stressar familjen, soc påbörjar en utredning, där handläggaren - som kan vara en nyutexaminerad 23-åring - träffar var och en för ganska korta samtal, för en BBIC utredning, de beslutar att jourplacera pojken. Fortfarande tror familjen att detta måste vara ett misstag, dom kan ju inte hoppa över en massa steg och bara ta pojken, vi ville ju ha hjälp, men någonstans vill föräldrarna tro att soc kommer att förstå att detta är ett misstag. Skolan har inga större klagomål vad det gäller skolarbetet, och han är mycket duktig i idrott, men pojken har svårt att sitta stilla och är ibland är lite utåtagerande som gör att det kan uppstå konflikter. Pojken som är 11 år, placeras i ett jourhem i väntan på utredningen, det är första gången han är ifrån sina föräldrar förutom när han varit på fotbollsläger eller skolresa. Han är helt knäckt, han gråter sig till sömns på nätterna, det gör så ont i honom att han bara vill dö.

Föräldrarna hemma gråter av förtvivlan och sorg, de ringer till jourhemmet för de vill träffa pojken, jourhemmet hänvisar tillbaka till soc och säger att det är den vägen du måste gå... De kontaktar handläggare och socialchef och vädjar. De får ingen information om vilka rättigheter de har eller vad de bör göra och de undrar varför det tar sådan tid, då får de till svar att en utredning tar 4 månader. 4 månader är en evighet för ett barn. Men när 4 månader har passerat har de fortfarande inte hört något, då kontaktar de soc igen och begär att få hem sin son som är 'frivilligt' placerad enligt SoL. Sonen tror att föräldrarna har övergivit honom, i familjehemmet säger de konstiga saker om hans mamma och pappa, han är ledsen. Genast sätter socialtjänsten igång och gör ett akut omhändertagande på pojken enligt LVU. Ordförande i nämnden signerar LVUt, han har aldrig träffat varken föräldrar eller pojken. Föräldrarna kallas in och socialtjänsten lägger fram utredningen så att de kan få läsa den, de har lite svårt med språket, men de kan läsa. De sitter och läser igenom, mamman bryter ihop, pappan undrar vem är det ni har skrivit om här, det är inte oss iaf. Nu börjar deras helvetesresa på riktigt. Socialtjänsten påstod bland annat att pojken beteende berodde på att föräldrarna inte kunde sätta gränser för honom, men också att de slagit honom och misshandlat honom psykiskt, men det var oklart vem av föräldrarna de riktade anklagelserna mot. Han visste att han hade en son som var envis som synden och att han ibland blev tvungen att höja rösten och ta honom i armen och leda han in till sitt rum, men misshandla honom, nej aldrig, han älskar ju sin son över allt annat, han son är hans liv. Dessutom hade soc sagt till honom att om han skall få tillbaka sin son måste han lämna sin fru, han vill inte lämna sin fru, han har en gång lovat att älska henne i nöd och lust och det tänker han fortsätta att göra.

De tar reda på lite mer, om vilka rättigheter de har. De överklagar LVUt. Under tiden försöker de få träffa sin son, ju mer de kämpar om det desto mer stryper socialtjänsten åt möjligheterna för dem att få träffa sin son. Sonen är svårt traumatiserad av det som sker, detsamma är föräldrarna. Pappan som har eget företag får svårt att hinna sköta sitt arbete, på grund av alla samtal han måste göra, alla möten och hans mående är inte bra, han mår fruktansvärt dåligt av hela situationen. Ångest och mardrömmar på nätterna, oron för hur hans son mår, samtidigt en vansinnig vrede mot den orättvisa han och familjen varit utsatta för. Han har begärt att få företräda inför nämnden utan resultat och nu inför förvaltningsrätten. Fadern och modern blir tilldelade en jurist, pojken får en annan jurist. Han tänkte att nu måste väl ändå rättvisa skipas, de kommer förstå att detta är galenskaper. Väl inne i rättssalen är alla på plats, pappan vill lämna fram bevis i form av intyg från vänner, motvilligt lämnar juristen fram det till domaren och menar på att det är meningslöst, pappan förstår inte hur det kan vara meningslöst. Barnets advokat sitter intill handläggaren och förste socialsekreteraren och deras jurist. Förhandlingen börjar. Pappan sitter och lyssnar på socialtjänstemännens utläggning och ju mer han hör desto mer upprörd blir han, han håller på att bryta ihop, men håller ihop sig. När barnets advokat börjar tala säger han att det är bäst för pojken att vara fortsatt placerad. Pappan tror inte sina öron, mannen skall ju företräda hans son... Nu inser han att allt är ett spel för gallerierna. När han får tillfälle att prata är han upprörd, och säger till dem, ni ljuger och domaren talar då om för honom att vara tyst, annars så måste han lämna rättssalen. Han egen advokat var heller inte mycket till försvar, utan satt och tjingsa på alla andra som var där, de verkade inte vara första gången de träffades precis.

Utgången från förhandlingen blev att pojken blev placerad enligt LVU. Mamman och pappan bröt ihop. Pojken trodde att föräldrarna inte vill ha mer med honom att göra, det instämde familjehemmet i. De få gånger han fick träffa mamma och pappa, var konstlade och ingen kände sig bekväm. Efter träffarna brukade pojken bryta ihop och då tog det ännu längre tid tills han fick träffa föräldrarna nästa gång, för det ansåg socialtjänsten och familjehemmet var bäst för honom. Nu fick pappan börja om med överklagningar och kämpa för att få hem sitt barn. Företaget började gå sämre, hans kunder undrade vad han höll på med, han började få svårt att sköta räkningar och annat, snart var konkursen att faktum. Arbetslös fick han nu börja jaga jobb och samtidigt ta han om sin fru, som nu var så svårt traumatiserad av sorg att hon inte tog sig ur sängen längre.

Pojken har i familjehemmet blivit kompis med en annan kille som är ett par år äldre än honom. Han brukar bjuda honom på cigaretter, han som aldrig rökt börjar nu röka. Fotbollen har han slutat med, och skolgången är sisådär här på familjehemmet, ingen bryr sig om om han har läxor eller inte. Han sitter mest på sitt rum eller försöker sova... Han sover en timma i taget, vaknar av mardrömmar och ångest. Han saknar sin familj och sina gamla vänner... Det gör ont i varje cell i kroppen. Han undrar varför hans föräldrar inte kommer och hämtar honom, de älskar mig nog inte längre. Familjehemmet brukar håna honom när de får chans, det gör honom ledsen. En dag kommer han kompis, och säger att han har en hemlighet, han tar med honom på en liten promenad, denna gången var det något annat i cigaretterna, det fick honom att känna lugn och oron i kroppen släppte lite. Han ville ha mer av det. En dag kom soc och hämtade killen, de hade kommit på honom med att ha droger och nu skulle han köras till en institution. Ganska snart så kom en ny kille och en tjej till familjehemmet. Själv hade han börjat ta droger regelbundet, han visste var hans skulle få tag på det nu och pengar fick han alltid fram. En dag hörde han flickan gråta, han gick fram till henne och frågade vad som hänt, då sa hon att den andra pojken hade förgripit sig på henne mot hennes vilja. Då sa han att vi måste berätta det till familjehemmet, då sa hon, nej gör inte det, då kommer de skicka iväg mig till ett nytt familjehem, jag har redan varit på sju olika, och det är inte första gången jag har varit med om detta.

Jag slutar med berättelsen här... men såhär går det till i Sverige idag... den här killen har bara påbörjat sin resa... han kommer själv att hamna på institution till slut... hata samhället och hitta dom vänner han känner tillhörighet och gemenskap med... och när han vuxit ut systemet, hamnar han i hemlöshet, utan ordentlig utbildning och tills slut anstalt... Om man mot förmodan skulle flytta hem till föräldrarna någon gång, så är det en trasig son de får tillbaka!!! Familjen hade en dröm om att ge pojken den bästa utbildningen, något han inte hade kunnat få i sitt hemland, pappan jobbade hårt i sitt företag med att lägga undan pengar så att hans son skulle kunna välja det bästa universitetet när det var dags... alla pengarna är borta idag, för något hände som slog sönder alla deras drömmar, och deras dagar blev en fråga om att överleva...

Om du inte tror det är såhär, så kan jag vittna om att jag mött många av dom här ungdomarna och föräldrarna, deras berättelser kan skilja sig åt något, men i det stora hela är det detta samhället gör med de utsatta, dem som har fel 'stamtavla' i kommunen, och inte rätt nätverk som kan hjälpa dem...

Hisingen har skapat sina problem själva... tanken är fin att man skall göra skolan bättre, för det behövs iof... starkare lagar mot vapenhantering lär inte lösa detta problemet...

Det ovan skrivna är utifrån en förortsbeskrivning, men samma sak sker även ute i de mindre samhällena, där är utanförskapet också är stort för att många ungdomar har tappat fotfästet då de har varit omhändertagna... bortsett då från den hårdare gängkulturen som är ute i förorterna...

Ursäkta mitt uttryck, men vi har myndighetsutövare som varje dag, utsätter individer för ren terror, det är en legal kriminell verksamhet som slår sönder samhället och familjer...

Om du vågar höra sanningen och vill veta mer, ge mig gärna dina kontaktuppgifter, så berättar jag mer.

Tack för ordet!

Ha en fortsatt bra dag!

Share |

REFORMERA SOCIALTJÄNSTENS INDIVID- OCH FAMILJEOMSORG (FAMILJESORG)

Ekonomiskt utsatta föräldrar utan nätverk riskerar att förlora sina barn eftersom de inte har resurser att betala jurister och slåss mot systemet. Att vara fattig eller ha fel ”stamtavla” betyder inte att du inte är en bra förälder eller att du inte älskar ditt barn, eller att ditt barn ska tas bort och placeras med främlingar.

Alla föräldrar är kapabla att göra misstag och att göra ett misstag betyder inte dina barn ska avlägsnas från hemmet. Även om hemmet inte är perfekt, så är det i hemmet med föräldrar och syskon som barnet har sin trygghet och det är där ett barn är säkrast och där de vill vara.

Att tvinga föräldrar att gå föräldrautbildningar eller tvinga familjen till utredningshem eller om barnen placeras i jourhem, familjehem (fosterhem) eller institution, så skall föräldrarna samtidigt försöka klara av att sköta sitt jobb, systemet har ingen medkänsla för hur det känns för föräldrarna när de är på jobbet och deras barn är separerade från dem. Många gånger leder traumat till att föräldrar inte klarar av att sköta sitt jobb mer. Detta kan ta månader och år, det ödelägger den känslomässiga relationen mellan barn och föräldrar. Systemet utsätter föräldrarna och barn, så att de börjar må dåligt av situationen, därefter vänder socialtjänsten det dåliga mående som socialtjänsten orsakat dem mot familjemedlemmarna, och använder det som ett argument att fortsätta hålla barnet omhändertaget och varje dag som tickar när barnet är i samhällets vård innebär en vinst institutioner och familjehem och det är en "bonus" om inte barnen återvänder till sina föräldrar. Socialtjänsten arbetar aktivt för att alienera föräldrarna från barnen, reaktionen hos barnen blir att de känner sig övergivna av sina föräldrar och reagerar med att ta avstånd. Lidandet som socialtjänsten orsakar familjen genom att utsätta dem, orsakar krisreaktioner som socialsekreterarna sedan vänder mot dem.

Handläggare och socialarbetare är ofta skyldiga till bedrägeri genom att de undanhåller allt som talar för familjemedlemmarna och förstör bevis. De fabricerar bevis och undanhåller föräldrarna deras rättigheter i onödan.

Privata bolag och konsulenter som kommunerna anlitar växer som svampar ur jorden och de gör sig förmögenheter när det kommer till vårdnadstvister och omhändertaganden av barn, eftersom kommunerna har tagit till vana att använda skattebetalarnas pengar för att balansera sina ständigt växande budgetar. Kommunerna skall i förväg redovisa till staten hur många barn de förväntas omhänderta, om de sedan visar sig att de inte har omhändertagit de antal barn som de förutspått, så blir de återbetalningsskyldiga. Så för varje år behöver de öka antalet omhändertaganden för att upprätthålla balanskontot och vinstmarginalerna, och alltfler barn placeras i onödan.

Socialtjänsten och domstolarna kan alltid gömma sig bakom sekretessen för att skydda sina beslut och hålla medel flytande. Statligt anställda, advokater, domstols utredare, domstolspersonal, och domare. Psykologer och psykiatriker, kuratorer, socialarbetare, terapeuter, fosterföräldrar, adoptivföräldrar, m fl. Alla är ute efter att ha barnen i statligt förvar för att ge anställningstrygghet. Föräldrar inser inte förrän det är försent att socialarbetarna är det kitt som håller ihop de "system" som finansierar domstolen, samt finansierar av domstolen utsedda jurister, plus "systemets" egna anlitade psykiatriker, terapeuter, konsulter, socialtjänstens jurister, m fl.

Många familjehem/HVB-hem/institutioner får idag omkring 3500 kr om dagen per omhändertaget barn (ibland mer). Mellanskillnaden av det medel som kommunen tilldelas av staten och det som går till familjehemmen (fosterhemmen), blir ren vinst för kommunen. Alla uppgifter är offentliga och finns att hitta hos bl a socialstyrelsen.

Finansieringen fortsätter så länge barnet är placerat. När ett barn på grund av sin psykiska hälsa placeras på institution så blir de ofta kraftigt övermedicinerade. Något som ofta sker på slutet av deras placeringar efter deras rundvandring i olika familjehem (fosterhem). Att deras mående är en konsekvens av hur samhället utsatt dem, tycks vara oviktigt. Lidandet som barn och familj har utsatts för under denna tid kan liknas vid tortyr, och traumat är densamma som när någon är krigsskadad.

Allt detta är beställt från den absoluta toppen och socialtjänstens riktlinjer läggs upp av socialstyrelsen. Det är därför offer för myndighetsövergrepp inte får någon hjälp av sina lagstiftare. Lagstiftare och politiker borde tänka på vem det är som finansierar deras lönecheckar.

Det finns inte några ekonomiska resurser och ingen verklig strävan att förena familj och hjälpa till att hålla ihop dem eller ge effektiv vård.

Incitamentet för socialtjänstemän att återlämna barnen, till sina föräldrar snabbt efter att ha tagit dem, har försvunnit! "Det här måste få ett slut!” Alla är i systemet tillsammans samarbetar som en kollektiv mobb utan ansvar med en myndighetsutövning som vapen, och i ett system utan ledare och inga tydliga riktlinjer kommer alltid barnen förlorare. Myndigheter skyddar myndigheter! Hela det socialpolitiska systemet är katastrof!

Socialtjänstlagen följs inte av våra myndigheter, det är en ramlag som de kan tänja på som om det vore gummiband, och eftersom tjänstemannaansvaret är borta och det inte finns någon legitimitet som de kan riskera att förlora så vet de att de sitter säkert. Att de begår myndighetsövergrepp beror på att de KAN göra det, utan att riskera att utsättas för repressalier!

Man pratar om att det är barn från riskmiljöer eller barn som far illa som omhändertas. Men sanningen är de flesta barn hamnar undre betydligt sämre förhållanden när socialtjänsten har haft sin intervention i familjen. Alltför många barn, som jag har kännedom om, har våldtagits och utsatts för risker i familjehem (fosterhem).

Det är ett känt faktum att barn är i mycket större fara i familjehem (fosterhem) än de är i sitt eget hem, även om hemmet inte är perfekt.

Många föräldrar vittnar om att de blir hotade av socialsekreterarna, med att, om de skall få träffa sina barn eller barnbarn, så måste de skilja sig från sin make. Många, känner att de inte har något val, utan känner sig tvingade att separera. Detta är en anti-familjepolitik, och föräldrarna gör allt för att försöka få hem sina barn igen. Men när föräldrarna samarbetar med socialtjänsten, så tolkas deras beteende som om de är skyldiga, när ingenting kunde vara längre från sanningen. I förlängningen så håller de allra flesta relationerna inte för den press som myndighetsmisshandeln orsakar, och separationen är ett faktum.

Ensamstående mödrar och fäder (icke frihetsberövande föräldrar), behandlas ofta som brottslingar utan tillgång att besöka eller ens se sina egna barn och tvingas dessutom att betala underhåll och vårdavgift till det placerade barnet. Om föräldern på grund av det har tvingats flytta till ett mindre boende, så använd det som argument av socialtjänsten att barnet inte kan flytta hem för det inte finns något eget rum till barnet.

Föräldrar kan på grund av en anonym anmälan, få sitt barn omhändertaget av staten och sedan tvingas att ta föräldrautbildning, drogtester och psykologiska utvärderingar mm om de skall få sitt barn tillbaka. Detta kostar för föräldrarna i förlorade inkomster och andra omkostnader som de flesta föräldrar blir tvingade att betala själva. I sin ångest och oro för att få sitt barn gör de vad socialtjänsten ber dem om. I de flesta fall har föräldrarna varit socialtjänsten till lags, ändå får de inte hem sina barn. Så länge barnet inte återlämnas, så finns pengar för myndigheten, för familjehemsföräldrar (fosterhemsföräldrar), och för staten. Omhändertaganden genererar pengar.

Skattepengar används för att hålla detta gigantiska system flytande, men offrens föräldrar, mor- och farföräldrar, vårdnadshavare och särskilt barn, debiteras för systemets tjänster…

Ofta vill mor- eller farföräldrar få vårdnaden om sina barnbarn. Enligt socialtjänstlagen skall man först och främst släktplacera, och de hävdar att anhöriga kontaktas, men det finns många många fall som talar mot det. Mor- och farföräldrar som förlorar sina barnbarn till främlingar har förlorat sitt eget kött och blod. Barnen förlorar sina rötter inte nog att de förlorar kontakten med föräldrarna, de förlorar också kontakten med mor-farföräldrar, och de förlorar kontakten med andra familjemedlemmar, släktingar och vänner.

Fler barn dör i fosterhem än i allmänhet, dessa barn är i riskzonen att drabbas övergrepp, däribland sexuella ofredande än i den allmänna befolkningen. Vad har vi lärt oss av vanvårdsutredningen – ingenting skulle jag vilja säga…

Hur ödelägger socialtjänstens individ- och familjeomsorg kontakten mellan omhändertagna barn och biologiska föräldrar?

Alla som känner barn som bor i familjehem bör veta vad socialtjänstens individ- och familjeomsorg gör för att få kontroll över dem.

Socialtjänsten säger till barnen att deras föräldrar är sjuka, dåliga, tokiga, farliga, etc, och att de har placerat dem i familjehem (fosterhem) för att skydda dem från sina föräldrar. Man inbillar barnen att de har tur som är placerade och att socialtjänsten ger dem bättre vård än de skulle fått hemma. Man säger till barnen att de inte kan ha kontakt med föräldrarna för att de är sjuka eller så hittar socialtjänsten på lögner som de berättar till barnen, så att barnen blir sårade, arga, upprörda och säger att de inte vill ha någon kontakt med sina föräldrar mer. Sedan ser socialtjänsten till att föräldrar får kontaktförbud, föräldern kommer i fängelse om de bryter kontaktförbudet genom att till exempel skicka gåvor och berätta för sina barn att de saknar dem och älskar dem. Socialtjänsten säkerställer också att barn placeras i familjehem (fosterhem) och i ett nätverk som antar en negativ inställning till barnens föräldrar så att barnen påverkas av detta och känner att de borde skämmas över sina föräldrar och ta avstånd från dem. Föräldrar är ständigt hotade och trakasseras av socialtjänsten om de försöker att begära kontakt med sina barn. På så sätt förstör socialtjänsten kontakten mellan de placerade barnen och deras biologiska föräldrar. Socialtjänsten får barnen att tala illa om sina föräldrar och kanske till och med hata dem. Detta kallas för föräldrafientlighetssyndromet. Socialtjänsten skapar ett föräldrafientlighetssyndrom hos många omhändertagna barn, för att ha kontroll över dem, så att de kommer att finna sig i att stanna kvar i familjehemmet och inte avvika.

Vet du någon som bor i ett familjehem (fosterhem) och som inte pratar om sina föräldrar eller talar illa om dem?

Då ska du kontakta föräldrarna själv och ta reda på hur de är. Verkar dessa vara trevliga människor, så du kan lika gärna försöka visa detta för att främja barnet du känner och hjälpa till med att denne får kontakt med sina föräldrar igen. För en sak är jag helt säker på, och det är att både vi som föräldrar och barnen lider svårt av att socialtjänsten förstör kontakten mellan barn och föräldrar på detta sätt. De flesta föräldrar älskar sina barn och de flesta är vanliga människor som inte har gjort sina barn någon skada, men barnen har tagits ifrån dem av politiska eller ekonomiska skäl. Mycket få barn som bor i familjehem har, sjuka, dåliga, tokiga, farliga föräldrar eller föräldrar med allvarliga missbruksproblem. Detta är bara något som socialtjänsten och media försöker övertyga folk. Socialtjänstens metoder att förstöra kontakten är så falsk och så grym, att du inte tror det förrän du själv har upplevt det ...


REKOMMENDATIONER:

1. Det är hög tid att kräva en oberoende granskning av alla statliga individ- och familjeomsorger inom socialtjänsten och för utfrågning om socialtjänsten runt om i landet.

2. Aktivera omedelbar förändring. Varje dag som innebär att fler familjer och barn är föremål för som gisslan hos socialtjänsten och får deras liv förstörda.

3. Avskaffa de privata och statliga ekonomiska incitament som har gjort socialtjänsten till ett företag där det blivit lönande att separera familjer.

4. Lyssna på föräldrar och låt dem mandat att få uttala sig i tal och skrift.

5. Om barnen behöver flyttas permanent, sök då att placera barnet först och främst bland familjemedlemmar och egna släktingar.

6. Ta bort den motsatta bevisbördan. Det är socialtjänsten som skall kunna bevisa att föräldrarna är olämpliga, inte tvärt om. Det skall vara transparens i domstolen. Ta bort sekretessen. Ge press och familjemedlemmar tillträde till processen. Ge föräldrarna mandat att tala för och vara en del av sina barns framtid.

7. Det skall vara synnerligen allvarliga skäl att få göra ett akut omhändertagande av barn, inte som idag, endast namnteckning från socialnämnden som godkänner ett akut omhändertagande.

8. Upprätthålla lagarna när en tjänsteman tillverkar eller presenterar falska bevis. Om en förälder hävdar bedrägeri, skall man hålla en förhandling med rätten där all bevisning görs tillgänglig för föräldrarna. Återinföra tjänstemannaansvaret samt legitimering av socialtjänstemän.

9. Sist men inte minst, ta bort LVU – Lagen om vård av unga – och fokusera på frivilliga insatser. Det som idag kallas frivilliga insatser under SoL, är ”frivilliga” under hot att annars bli LVU.


SLUTKOMMENTARER

Sedan jag själv hamnade i denna faktiskt surrealistiska världs, har jag mött så många utmattade familjer och skräckslagna barn. Det är för mig obegripligt att man kan vända ryggen åt detta lidande och dessa förtvivlade och nedslagna individer. Man slår på dem som redan ligger ner och belastar de mest oskyldiga än mer. Socialtjänstens individ- och familjeomsorg har blivit vuxencentrerad verksamhet som skadar barn mer än gör nytta. Inte längre är systemet utformat utifrån vad barnet behöver eller var barnet vill vara eller med vem, eller vad är egentligen bäst för hela familjen. Det är någon vuxen eller byråkrat som fattar beslut, baserat ofta på bara hörsägen, utan att någonsin ha hört en familjemedlem, eller bara det som är bekvämt, lönsamt, eller mindre besvärande för socialarbetaren.

Jag har bevittnat en sådan orättvisa och hur systemet skadat så många familjer att jag inte är säker på om jag ens tror på att en reform av systemet är möjligt! Systemet är inte att lita på. Det tjänar inte folket. Det utplånar familjer och barn bara för att den har befogenhet att göra det.

Barn förtjänar bättre. Familjer förtjänar bättre. Det är dags för stat och kommun att dra tillbaka allt och GRATIS återställa den skada socialtjänsten har orsakat våra barn och familjer!


Share |

Demonstration mot LVU - Biskopsgården 150304

Share |

Demonstration Biskopsgården torsdagen den 4 mars 2015

Share |

Sanningen!

Så många drabbade, och den stora massan låter detta hända!

Den stora massan blir delaktiva i den kollektiva mobbingen och terrorn mot drabbade familjer!

Share |