Vill gärna ta med nedanstående artikel här i bloggen, den är visserligen skriven för ett par år sedan men ändå lika aktuell.
Socialen begår övergreppSocialtjänsten fortsätter begå övergrepp på barn och unga vuxna. De nonchalerar Svea rikes lag med hänvisning till "barnens bästa". Jag är själv en ung vuxen, och ganska ärrad sedan socialtjänsten kom in i mitt liv. I sju år har jag valsat runt bland fosterhem och HVB-hem, aldrig fått rota mig någonstans och blivit skild från mina syskon. Självklart har det lämnat spår som påverkar mitt liv enormt i dag. Socialtjänstemännen bryr sig inte. Det är ju inte deras egna barn som får fara illa av behandlingen. Jag vill att folk vaknar till och reagerar.
På uppdrag av regeringen granskade länsstyrelsen 2008 i rapporten "Barnuppdraget" hur kommunerna skötte sig vid utredningen av barn som kommer från problematiska hemförhållanden. Boden var då en av de kommuner som fick hård kritik och enligt rapporten hade misslyckats fatalt. Över hälften av socialförvaltningarna i Norrbotten fick kritik.
Det här är min historia:
Jag bodde hos min mamma med mina syskon tills jag var 9 år. Min storebror bodde i fosterfamilj i Boden. Jag och mina småbröder bodde hos vår mamma, också i Boden. Min pappa satt i fängelse när jag var liten.
När jag fyllde 9 år så förändrades allt radikalt. Det var en snabb förändring som var väldigt skrämmande. Vi placerades alla hos en fosterfamilj här i Boden. Familjehemmet valde att behålla min minsta lillebror men ville inte ha oss andra kvar. Socialen placcerade oss då i Älvsbyn.
Jag och mamma och min äldsta lillebror satt i bilen på väg till Älvsbyn med en "soc-kärring" som körde när vi fick reda på att vi skulle till en familj i Älvsbyn, som hade hund. Jag är hundallergiker. Mamma förklarade flera gånger för socialen att jag är hundallergiker och att jag inte kan bo hos en familj som har hund. "Soc" sa då att om mamma inte kunde vara tyst så fick hon hoppa ut ur bilen.
Jag vill här infoga att jag och min lillebror hade kunnat få bo hos min moster. Mamma och hon hade pratat om det och enligt socialtjänstlagen så ska placeringen av barnen först och främst ske inom släkten om så är möjligt. Det var det i mitt fall, men så blev det ändå inte.
Min lillebror bor kvar i Älvsbyn än i dag men jag blev "omplacerad" efter tre år. Nytt ställe och en ny familj, där jag skulle bli tvungen att börja i ny skola och skaffa nya vänner. Jag blev utslängd, omplacerad, utslängd, omplacerad ...
När jag blev utslängd från det femte fosterhemmet blev jag LVU-placerad (Lagen om vård av unga) på ett HVB-hem (behandlingshem, hem för vård och boende) i Skellefteå. Där bodde jag i tre år.
Efter tre år på "Straddan"blev jag omplacerad till ett nytt behandlingshem i Västervik, 130 mil hemifrån. Det otrevligaste ställe jag har varit på. Ungdomarna som bodde där blev kallade för hora och alla möjliga andra fula ord. Personalen tvingade i oss starka mediciner, använde våld, hot, och var otrevliga. Jag polisanmälde själva hemmet säkert 13 gånger. Jag polisanmälde även en person från personalen för misshandel, men det blev inget av min anmälan. Jag var ju barn och hon vuxen, så självklart trodde polisen inte på mig.
De flesta, de som inte själv varit utsatta och "fått hjälp" av soc, tycker att soc är bra, att de hjälper till och vill de utsattas bästa. Socialtjänstlagen ska ju vara till för "barnens bästa", men så är det inte alls. Socialtjänsten följer inte alltid Svea rikes lag. Min sanning är, (och jag har haft ett antal kontakter inom soc, varav endast en är undantagen), att de inte alls vill hjälpa utan stjälpa, leta fel och utsätta en för helt nya och främmande familjer.
På grund av soc är jag totalt rotlös, känner jag mig inte hemma någonstans, vågar jag inte släppa människor in på livet, har jag fått lära mig att alla som jag tycker om och bryr mig om försvinner ut ur mitt liv. Eftersom soc inte ansett mitt och mina syskons umgänge som prioriterat, så har vi fått träffas max några få gånger per år, vilket medfört att mina syskon är som främlingar för mig i dag. Men tack vare Ruby Harrold-Claeson och föreningen Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter så är jag i dag fosterhemsplacerad i min hemstad. I dag bor jag i en bra fosterfamilj som jag själv valt. Emellanåt bor jag även hos min mamma. Jag har just gått ut gymnasiet och ska börja på folkhögskola till hösten. Min förhoppning är att du som läser detta "får upp ögonen" för de övergrepp som socialtjänsten fortfarande begår mot människor i dagen samhälle. Det är mitt syfte.
Tina Camilla Josefine Knutsen med tilltalsnamnet Josefine
Share |
Socialen begår övergrepp
Socialtjänsten fortsätter begå övergrepp på barn och unga vuxna. De nonchalerar Svea rikes lag med hänvisning till "barnens bästa". Jag är själv en ung vuxen, och ganska ärrad sedan socialtjänsten kom in i mitt liv. I sju år har jag valsat runt bland fosterhem och HVB-hem, aldrig fått rota mig någonstans och blivit skild från mina syskon. Självklart har det lämnat spår som påverkar mitt liv enormt i dag. Socialtjänstemännen bryr sig inte. Det är ju inte deras egna barn som får fara illa av behandlingen. Jag vill att folk vaknar till och reagerar.
På uppdrag av regeringen granskade länsstyrelsen 2008 i rapporten "Barnuppdraget" hur kommunerna skötte sig vid utredningen av barn som kommer från problematiska hemförhållanden. Boden var då en av de kommuner som fick hård kritik och enligt rapporten hade misslyckats fatalt. Över hälften av socialförvaltningarna i Norrbotten fick kritik.
Det här är min historia:
Jag bodde hos min mamma med mina syskon tills jag var 9 år. Min storebror bodde i fosterfamilj i Boden. Jag och mina småbröder bodde hos vår mamma, också i Boden. Min pappa satt i fängelse när jag var liten.
När jag fyllde 9 år så förändrades allt radikalt. Det var en snabb förändring som var väldigt skrämmande. Vi placerades alla hos en fosterfamilj här i Boden. Familjehemmet valde att behålla min minsta lillebror men ville inte ha oss andra kvar. Socialen placcerade oss då i Älvsbyn.
Jag och mamma och min äldsta lillebror satt i bilen på väg till Älvsbyn med en "soc-kärring" som körde när vi fick reda på att vi skulle till en familj i Älvsbyn, som hade hund. Jag är hundallergiker. Mamma förklarade flera gånger för socialen att jag är hundallergiker och att jag inte kan bo hos en familj som har hund. "Soc" sa då att om mamma inte kunde vara tyst så fick hon hoppa ut ur bilen.
Jag vill här infoga att jag och min lillebror hade kunnat få bo hos min moster. Mamma och hon hade pratat om det och enligt socialtjänstlagen så ska placeringen av barnen först och främst ske inom släkten om så är möjligt. Det var det i mitt fall, men så blev det ändå inte.
Min lillebror bor kvar i Älvsbyn än i dag men jag blev "omplacerad" efter tre år. Nytt ställe och en ny familj, där jag skulle bli tvungen att börja i ny skola och skaffa nya vänner. Jag blev utslängd, omplacerad, utslängd, omplacerad ...
När jag blev utslängd från det femte fosterhemmet blev jag LVU-placerad (Lagen om vård av unga) på ett HVB-hem (behandlingshem, hem för vård och boende) i Skellefteå. Där bodde jag i tre år.
Efter tre år på "Straddan"blev jag omplacerad till ett nytt behandlingshem i Västervik, 130 mil hemifrån. Det otrevligaste ställe jag har varit på. Ungdomarna som bodde där blev kallade för hora och alla möjliga andra fula ord. Personalen tvingade i oss starka mediciner, använde våld, hot, och var otrevliga. Jag polisanmälde själva hemmet säkert 13 gånger. Jag polisanmälde även en person från personalen för misshandel, men det blev inget av min anmälan. Jag var ju barn och hon vuxen, så självklart trodde polisen inte på mig.
De flesta, de som inte själv varit utsatta och "fått hjälp" av soc, tycker att soc är bra, att de hjälper till och vill de utsattas bästa. Socialtjänstlagen ska ju vara till för "barnens bästa", men så är det inte alls. Socialtjänsten följer inte alltid Svea rikes lag. Min sanning är, (och jag har haft ett antal kontakter inom soc, varav endast en är undantagen), att de inte alls vill hjälpa utan stjälpa, leta fel och utsätta en för helt nya och främmande familjer.
På grund av soc är jag totalt rotlös, känner jag mig inte hemma någonstans, vågar jag inte släppa människor in på livet, har jag fått lära mig att alla som jag tycker om och bryr mig om försvinner ut ur mitt liv. Eftersom soc inte ansett mitt och mina syskons umgänge som prioriterat, så har vi fått träffas max några få gånger per år, vilket medfört att mina syskon är som främlingar för mig i dag. Men tack vare Ruby Harrold-Claeson och föreningen Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter så är jag i dag fosterhemsplacerad i min hemstad. I dag bor jag i en bra fosterfamilj som jag själv valt. Emellanåt bor jag även hos min mamma. Jag har just gått ut gymnasiet och ska börja på folkhögskola till hösten. Min förhoppning är att du som läser detta "får upp ögonen" för de övergrepp som socialtjänsten fortfarande begår mot människor i dagen samhälle. Det är mitt syfte.
Tina Camilla Josefine Knutsen med tilltalsnamnet Josefine
Share |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar