Från alla möjliga håll hör man hur socialförvaltningarna manipulerar utredningarna och med egen erfarenhet så vet jag att det är så. Men vad är det för människor som jobbar vid socialförvaltningarna. Jag efterlyser sunt förnuft och engagemang. Socialförvaltningarna verkar så långt borta från barnperspektiv som det är möjligt, trots att de gömmer sig bakom begreppet "barnens bästa", som i verkligheten inte betyder mer än, bläck på ett papper för dem. Ur ett mänskligt perspektiv håller det på att gå rakt utför för Sverige.
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/socialtjansten-tog-inte-hansyn-till-jonas-diagnos
Publicerad 2009-09-29 04:00
Femtonårige Jonas fick diagnosen Aspergers syndrom några månader efter att han tvångsomhändertagits av socialtjänsten. Under två och ett halvt års tid fick Jonas inte komma hem. Han fick bara träffa sin mamma en gång i månaden, och tala i telefon med henne ett par gånger i veckan.
Den 26 april 2006 försöker den då snart 15-årige Jonas ta livet av sig med en överdos insulin. Mamma Lisa får i sista stund syn på vad han gör och lyckas avbryta injektionen.
Orsaken till Jonas självmordsförsök är att han samma dag ska hämtas av socialtjänsten i Östersund och föras till ett så kallat hvb-hem, ”hem för vård och boende”, 50 mil från hemorten.
Efter självmordsförsöket åker Jonas och hans mamma till akuten. På kvällen förs han direkt därifrån i bil till hvb-hemmet, dit han kommer fram vid tre på natten.
Orsaken till Jonas självmordsförsök är att han samma dag ska hämtas av socialtjänsten i Östersund och föras till ett så kallat hvb-hem, ”hem för vård och boende”, 50 mil från hemorten.
Efter självmordsförsöket åker Jonas och hans mamma till akuten. På kvällen förs han direkt därifrån i bil till hvb-hemmet, dit han kommer fram vid tre på natten.
Jonas, som är blyg, stillsam och tillbakadragen, placeras på ett hem med ungdomar som har problem med kriminalitet och missbruk. Han är rädd, blir hotad och slagen innan han efter två månader får flytta till ett familjehem som hör till hvb-hemmet. Då har hans mamma varit på besök och berättat för personalen om trakasserierna. Själv har han inget vågat säga.
Så här skriver Jonas när han bor på hvb-hemmet:
”Det värsta är att jag inte får ha kontakt med min mamma eller mina kompisar. Det näst värsta är att jag känner mig rädd och isolerad hela tiden. Jag blir mobbad av dom andra barnen varenda dag. Jag blir slagen, knuffad och hotad. Det dummaste med det här stället är att dom blandar barnen på ett dåligt sätt. T ex dom kan ta in en jättevåldsam knarkare och ett barn som inte gillar våld eller tänker våldsamma tankar, och lämna dom tillsammans i ett rum.”
Det dröjer två och ett halvt år innan Jonas får sätta sin fot i Östersund, eller i sitt hem, igen – trots hans vädjanden till myndigheterna om att åtminstone få komma hem och hälsa på ibland. Under hela den tiden får han bara träffa sin mamma en gång i månaden, på dagtid, på den ort där han är omhändertagen. Han får prata i telefon med henne 1–3 gånger i veckan, olika under olika perioder utifrån vad socialnämnden bestämmer. Han får inte ha mobiltelefon eller använda internet.
Bakgrunden till omhändertagandet är Jonas långvariga vägran att gå till skolan, och hans svårigheter med att sköta sin diabetes som han fått våren 2005. Enligt socialtjänsten i Östersund brister mamma Lisas förmåga till omvårdnad och omsorg om Jonas.
Som Lisa ser det har varken skola, socialtjänst eller vård sett Jonas svårigheter och behov, trots att hon under många år försökt påtala dem. I socialtjänstens utredning målas en bild upp där det är Lisa som är grunden till Jonas problem, menar hon.
– Utredningen är full av felaktiga påståenden om både Jonas och mig. Det framstår som om jag avvisar hjälp, trots att jag själv sökt hjälp för Jonas gång på gång och haft många egna förslag till åtgärder, säger Lisa. Det är när åtgärder inte alls fungerat, som jag tackat nej till dem.
– Socialtjänsten skriver också till exempel att vi ”uteblivit” från vissa läkartider med mera, som om vi bara struntat i det. I själva verket har jag alltid ringt återbud om vi inte kunnat komma, och förklarat varför. Ibland var Jonas sjuk, ibland vägrade han följa med.
Ända sedan Jonas var liten och gick i förskolan, hade Lisa känt oro för honom. Jonas hade svårt med kompisar, han kom inte in i gruppen utan gick för sig själv. Han var tyst och lite blyg men samtidigt envis. Personalbyten och nya barn gjorde Jonas extra stressad, både i förskolan och senare i skolan.
Jonas var också till exempel väldigt noga med maten och ville bara äta vissa saker, tillagade på ett visst sätt. Och han hade problem med kläderna, han tyckte att det mesta skavde och kändes ”fel”.
Redan i förskolan talade Lisa ofta med personalen om Jonas svårigheter.
– Men de lyssnade inte. Jag fick mest veta att han måste ”lära sig” att vara som de andra barnen, säger Lisa. Så fortsatte det sen i skolan också.
– Han var stressad och orolig redan på kvällarna innan han skulle gå till skolan. På morgnarna mådde han dåligt och hade ont i magen. När han hade lov blev han alltid orolig och nervös när skolstarten närmade sig, berättar Lisa.
När Jonas började i högstadieskolan, med längre resväg, fler elever och många olika lärare, blev allting värre.
Jonas kände sig otrygg i skolan, han ville inte äta där och inte heller gå på toaletten. Lisa föreslog bland annat att han skulle kunna få undervisning i en mindre grupp eller få en fadder i skolan.
– Mina förslag viftades bort, det fanns inte resurser sa man, säger Lisa.
Med tiden ökar Lisas oro allt mer. Jonas har inte många kompisar, och på fritiden sitter han mest framför datorn. Lisa tar kontakt med socialtjänsten för att få hjälp, hon vill ha en kontaktperson som kan göra roliga saker med Jonas, och en stödfamilj där han kan vara ibland. När Jonas går i sjuan får han en kontaktperson. Men i skolan blir det inte bättre. I slutet av höstterminen slutar han helt att gå dit.
I januari 2005 kommer den första anmälan från Jonas skola till socialtjänsten i Östersund. Skolan är orolig för Jonas som inte kommer dit, och som enligt deras samtal med Lisa vänder på dygnet och sällan går ut. Flera möten med bland andra rektor och klasslärare hålls hemma hos Lisa och Jonas. Jonas vill oftast inte vara med. Vid träffarna bestäms bland annat att Jonas ska vara i skolan på eftermiddagarna. Men det blir inte så, Jonas vägrar gå.
– Jag kände tidigt att rektorn hade en väldigt negativ bild av mig, säger Lisa. Hon tyckte att det var mitt fel att Jonas inte gick till skolan. Kommunikationen fungerade inte alls.
I början av april insjuknar Jonas i diabetes. Lisa har svårt att få med honom till vården. Väl där tänker han lämna sjukhuset, och personalen är brysk och oförstående, beskriver Lisa. Socialtjänsten kopplas hastigt in, Jonas blir tillfälligt tvångsomhändertagen under sjukhusvistelsen och den blir traumatisk för honom. Det blir extra svårt för Jonas att acceptera och sköta sin diabetes. Lisa får tjata mycket för att försöka få honom att följa föreskrifter och kolla sina värden, och hon är mycket orolig.
I maj tar Lisa kontakt med bup, barn- och ungdomspsykiatrin. Hon vill att de ska hjälpa Jonas, både när det gäller hans skolvägran och med motivation för att sköta diabetesen. Hon vill också ha hjälp med kontakterna med skola och socialtjänst.
Enligt bups journal beskriver Lisa situationen som ett ”katastrofläge”. Hon berättar ingående om Jonas svårigheter genom åren. Under sommaren gör bup ett par hembesök, men får dålig kontakt med Jonas som inte vill prata med dem. Framåt hösten tappar Lisa förtroendet för bup, hon tycker inte att de verkar vilja hjälpa sonen.
I september kommer två nya anmälningar från skolan till socialtjänsten. Jonas kommer fortfarande inte till skolan, mamma Lisa vill inte ha mer kontakt med rektorn.
Samma höst får Jonas en kontaktfamilj genom socialtjänsten. Lisa är till en början positiv, men Jonas är skeptisk. Han vantrivs hos familjen. Stödfamiljen har dock en annan uppfattning, de rapporterar till socialtjänsten att Jonas trivs bra hos dem. I sina dagboksanteckningar året därpå skriver Jonas: ”Jag hatade stödfamiljen! Min mamma fick tvinga i väg mig varenda gång.”
I november får Lisa av en slump kontakt med Föreningen autism i Jämtland, och börjar förstå att Jonas kan ha Aspergers syndrom. Tillsammans med föreningen tar hon initiativ till ett möte med socialtjänsten och skolan, där hon bland annat framför att Jonas behöver utredas på barnhabiliteringen. Hon föreslår också en elevassistent för Jonas så länge.
I mars 2006 påbörjas den neuropsykiatriska utredningen av Jonas. Då pågår redan socialtjänstens vårdnadsutredning sedan ett par månader. Socialtjänstens bedömning blir att Lisa inte kan prioritera Jonas grundläggande behov. Hon kan inte upprätthålla de vardagsrutiner som är avgörande för hans hälsa och utveckling, skriver socialtjänsten. Lisa har avslutat kontakten med stödfamiljen, och skolproblemen beror på att Lisa ”på grund av sina svårigheter att kommunicera med skolan inte förmått att uppnå samverkan med dem”. Jonas behöver vård utanför hemmet.
– Socialtjänsten verkade inte intresserad av att Jonas kunde ha Aspergers syndrom. Trots att alla hans problem, inklusive skolvägran, är mycket vanliga just vid det syndromet, säger Ewa Stenberg, skolombud för Föreningen autism i Jämtland, som följt Jonas fall sedan hösten 2005.
Ewa Stenberg var med på två möten med socialtjänsten och skolan innan vårdnadsutredningen startades.
– Jag upplevde att både skolan och socialtjänsten hade en färdig bild av Lisa som person, de hade bestämt sig för att det var hon som felade. De framhöll bara sånt som de tyckte var negativt, att Lisa var ensamstående, hade problem med värk och smärta, att hon hade sjukersättning och låg inkomst. De såg inte objektivt på fallet, de lade in sina egna värderingar. Socialtjänstens handläggare sa själv att hon inte kunde något om asperger, berättar Ewa Stenberg.
Just innan Jonas omhändertogs hade läget börjat ljusna, säger mamma Lisa. Skolan hade fått en ny rektor, och samarbetet med skolan gick plötsligt bra. Jonas hade börjat få hemundervisning som fungerade, dygnsrytmen hade blivit bättre.
– För första gången någonsin fick Jonas individuellt anpassad undervisning. Och den neuropsykiatriska utredningen hade kommit i gång. Jag hade börjat hoppas att han äntligen skulle få vettig hjälp, säger Lisa.
När Jonas tvångsomhändertagits blir han utredd av ett psykiatriskt utredningsteam i samarbete med hvb-hemmet. De kommer i augusti 2006 fram till att Jonas har Aspergers syndrom. Men de sociala myndigheterna i Östersund ser ingen anledning att omvärdera beslutet om tvångsomhändertagande utifrån diagnosen. Inte heller får Jonas eller Lisa den information och utbildning om funktionshindret, som utredningsteamet betonar som ytterst viktig. Så här skriver Jonas själv i sina dagboksanteckningar från familjehemmet den 18 februari 2007:
”Ingen pratar med mig om Aspergers syndrom. Det enda dom har sagt om det är att dom ’vet’ att jag inte har det.”
Jonas och Lisa heter egentligen något annat.
I morgon:
”Bristande barnperspektiv”. Länsstyrelsen och skolverket kritiserade Östersunds kommun i fallet Jonas. På torsdag kommenterar socialtjänsten.
Så här skriver Jonas när han bor på hvb-hemmet:
”Det värsta är att jag inte får ha kontakt med min mamma eller mina kompisar. Det näst värsta är att jag känner mig rädd och isolerad hela tiden. Jag blir mobbad av dom andra barnen varenda dag. Jag blir slagen, knuffad och hotad. Det dummaste med det här stället är att dom blandar barnen på ett dåligt sätt. T ex dom kan ta in en jättevåldsam knarkare och ett barn som inte gillar våld eller tänker våldsamma tankar, och lämna dom tillsammans i ett rum.”
Det dröjer två och ett halvt år innan Jonas får sätta sin fot i Östersund, eller i sitt hem, igen – trots hans vädjanden till myndigheterna om att åtminstone få komma hem och hälsa på ibland. Under hela den tiden får han bara träffa sin mamma en gång i månaden, på dagtid, på den ort där han är omhändertagen. Han får prata i telefon med henne 1–3 gånger i veckan, olika under olika perioder utifrån vad socialnämnden bestämmer. Han får inte ha mobiltelefon eller använda internet.
Bakgrunden till omhändertagandet är Jonas långvariga vägran att gå till skolan, och hans svårigheter med att sköta sin diabetes som han fått våren 2005. Enligt socialtjänsten i Östersund brister mamma Lisas förmåga till omvårdnad och omsorg om Jonas.
Som Lisa ser det har varken skola, socialtjänst eller vård sett Jonas svårigheter och behov, trots att hon under många år försökt påtala dem. I socialtjänstens utredning målas en bild upp där det är Lisa som är grunden till Jonas problem, menar hon.
– Utredningen är full av felaktiga påståenden om både Jonas och mig. Det framstår som om jag avvisar hjälp, trots att jag själv sökt hjälp för Jonas gång på gång och haft många egna förslag till åtgärder, säger Lisa. Det är när åtgärder inte alls fungerat, som jag tackat nej till dem.
– Socialtjänsten skriver också till exempel att vi ”uteblivit” från vissa läkartider med mera, som om vi bara struntat i det. I själva verket har jag alltid ringt återbud om vi inte kunnat komma, och förklarat varför. Ibland var Jonas sjuk, ibland vägrade han följa med.
Ända sedan Jonas var liten och gick i förskolan, hade Lisa känt oro för honom. Jonas hade svårt med kompisar, han kom inte in i gruppen utan gick för sig själv. Han var tyst och lite blyg men samtidigt envis. Personalbyten och nya barn gjorde Jonas extra stressad, både i förskolan och senare i skolan.
Jonas var också till exempel väldigt noga med maten och ville bara äta vissa saker, tillagade på ett visst sätt. Och han hade problem med kläderna, han tyckte att det mesta skavde och kändes ”fel”.
Redan i förskolan talade Lisa ofta med personalen om Jonas svårigheter.
– Men de lyssnade inte. Jag fick mest veta att han måste ”lära sig” att vara som de andra barnen, säger Lisa. Så fortsatte det sen i skolan också.
– Han var stressad och orolig redan på kvällarna innan han skulle gå till skolan. På morgnarna mådde han dåligt och hade ont i magen. När han hade lov blev han alltid orolig och nervös när skolstarten närmade sig, berättar Lisa.
När Jonas började i högstadieskolan, med längre resväg, fler elever och många olika lärare, blev allting värre.
Jonas kände sig otrygg i skolan, han ville inte äta där och inte heller gå på toaletten. Lisa föreslog bland annat att han skulle kunna få undervisning i en mindre grupp eller få en fadder i skolan.
– Mina förslag viftades bort, det fanns inte resurser sa man, säger Lisa.
Med tiden ökar Lisas oro allt mer. Jonas har inte många kompisar, och på fritiden sitter han mest framför datorn. Lisa tar kontakt med socialtjänsten för att få hjälp, hon vill ha en kontaktperson som kan göra roliga saker med Jonas, och en stödfamilj där han kan vara ibland. När Jonas går i sjuan får han en kontaktperson. Men i skolan blir det inte bättre. I slutet av höstterminen slutar han helt att gå dit.
I januari 2005 kommer den första anmälan från Jonas skola till socialtjänsten i Östersund. Skolan är orolig för Jonas som inte kommer dit, och som enligt deras samtal med Lisa vänder på dygnet och sällan går ut. Flera möten med bland andra rektor och klasslärare hålls hemma hos Lisa och Jonas. Jonas vill oftast inte vara med. Vid träffarna bestäms bland annat att Jonas ska vara i skolan på eftermiddagarna. Men det blir inte så, Jonas vägrar gå.
– Jag kände tidigt att rektorn hade en väldigt negativ bild av mig, säger Lisa. Hon tyckte att det var mitt fel att Jonas inte gick till skolan. Kommunikationen fungerade inte alls.
I början av april insjuknar Jonas i diabetes. Lisa har svårt att få med honom till vården. Väl där tänker han lämna sjukhuset, och personalen är brysk och oförstående, beskriver Lisa. Socialtjänsten kopplas hastigt in, Jonas blir tillfälligt tvångsomhändertagen under sjukhusvistelsen och den blir traumatisk för honom. Det blir extra svårt för Jonas att acceptera och sköta sin diabetes. Lisa får tjata mycket för att försöka få honom att följa föreskrifter och kolla sina värden, och hon är mycket orolig.
I maj tar Lisa kontakt med bup, barn- och ungdomspsykiatrin. Hon vill att de ska hjälpa Jonas, både när det gäller hans skolvägran och med motivation för att sköta diabetesen. Hon vill också ha hjälp med kontakterna med skola och socialtjänst.
Enligt bups journal beskriver Lisa situationen som ett ”katastrofläge”. Hon berättar ingående om Jonas svårigheter genom åren. Under sommaren gör bup ett par hembesök, men får dålig kontakt med Jonas som inte vill prata med dem. Framåt hösten tappar Lisa förtroendet för bup, hon tycker inte att de verkar vilja hjälpa sonen.
I september kommer två nya anmälningar från skolan till socialtjänsten. Jonas kommer fortfarande inte till skolan, mamma Lisa vill inte ha mer kontakt med rektorn.
Samma höst får Jonas en kontaktfamilj genom socialtjänsten. Lisa är till en början positiv, men Jonas är skeptisk. Han vantrivs hos familjen. Stödfamiljen har dock en annan uppfattning, de rapporterar till socialtjänsten att Jonas trivs bra hos dem. I sina dagboksanteckningar året därpå skriver Jonas: ”Jag hatade stödfamiljen! Min mamma fick tvinga i väg mig varenda gång.”
I november får Lisa av en slump kontakt med Föreningen autism i Jämtland, och börjar förstå att Jonas kan ha Aspergers syndrom. Tillsammans med föreningen tar hon initiativ till ett möte med socialtjänsten och skolan, där hon bland annat framför att Jonas behöver utredas på barnhabiliteringen. Hon föreslår också en elevassistent för Jonas så länge.
I mars 2006 påbörjas den neuropsykiatriska utredningen av Jonas. Då pågår redan socialtjänstens vårdnadsutredning sedan ett par månader. Socialtjänstens bedömning blir att Lisa inte kan prioritera Jonas grundläggande behov. Hon kan inte upprätthålla de vardagsrutiner som är avgörande för hans hälsa och utveckling, skriver socialtjänsten. Lisa har avslutat kontakten med stödfamiljen, och skolproblemen beror på att Lisa ”på grund av sina svårigheter att kommunicera med skolan inte förmått att uppnå samverkan med dem”. Jonas behöver vård utanför hemmet.
– Socialtjänsten verkade inte intresserad av att Jonas kunde ha Aspergers syndrom. Trots att alla hans problem, inklusive skolvägran, är mycket vanliga just vid det syndromet, säger Ewa Stenberg, skolombud för Föreningen autism i Jämtland, som följt Jonas fall sedan hösten 2005.
Ewa Stenberg var med på två möten med socialtjänsten och skolan innan vårdnadsutredningen startades.
– Jag upplevde att både skolan och socialtjänsten hade en färdig bild av Lisa som person, de hade bestämt sig för att det var hon som felade. De framhöll bara sånt som de tyckte var negativt, att Lisa var ensamstående, hade problem med värk och smärta, att hon hade sjukersättning och låg inkomst. De såg inte objektivt på fallet, de lade in sina egna värderingar. Socialtjänstens handläggare sa själv att hon inte kunde något om asperger, berättar Ewa Stenberg.
Just innan Jonas omhändertogs hade läget börjat ljusna, säger mamma Lisa. Skolan hade fått en ny rektor, och samarbetet med skolan gick plötsligt bra. Jonas hade börjat få hemundervisning som fungerade, dygnsrytmen hade blivit bättre.
– För första gången någonsin fick Jonas individuellt anpassad undervisning. Och den neuropsykiatriska utredningen hade kommit i gång. Jag hade börjat hoppas att han äntligen skulle få vettig hjälp, säger Lisa.
När Jonas tvångsomhändertagits blir han utredd av ett psykiatriskt utredningsteam i samarbete med hvb-hemmet. De kommer i augusti 2006 fram till att Jonas har Aspergers syndrom. Men de sociala myndigheterna i Östersund ser ingen anledning att omvärdera beslutet om tvångsomhändertagande utifrån diagnosen. Inte heller får Jonas eller Lisa den information och utbildning om funktionshindret, som utredningsteamet betonar som ytterst viktig. Så här skriver Jonas själv i sina dagboksanteckningar från familjehemmet den 18 februari 2007:
”Ingen pratar med mig om Aspergers syndrom. Det enda dom har sagt om det är att dom ’vet’ att jag inte har det.”
Jonas och Lisa heter egentligen något annat.
I morgon:
”Bristande barnperspektiv”. Länsstyrelsen och skolverket kritiserade Östersunds kommun i fallet Jonas. På torsdag kommenterar socialtjänsten.
Share |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar