Jag hittade ett inlägg på Föräldra-Jourens sight som berörde mig mycket. Lägger ut den i sin helhet här:
http://www.foraldra-jouren.se/forum1/viewtopic.php?t=2794
av mammis » 1 mars 2009, kl.12:57
Share |
http://www.foraldra-jouren.se/forum1/viewtopic.php?t=2794
Hur ska vi gå vidare?
av mammis » 1 mars 2009, kl.12:57 Hej hej, jag vet inte riktigt hur jag ska börja, de senaste åren har varit ett kaos med myndigheter, rättegångar och galenskaper som får en att undra om samhället överhuvudtaget bryr sig om barnen eller om det bara handlar om prestigen i att aldrig ha fel(från socialens sida)
Jag orkar inte gå igenom hela historien eftersom det finns så oändligt mycket att skriva så jag skulle få sitta här i flera dagar. Men lite kortfattat(kanske det inte ser ut som, men det är det :)) så handlar det om min sambos son som vid några månaders ålder blev omhändertagen enligt LVU och placerad i familjehem eftersom mamman är psykiskt sjuk och pappan(min sambo) enligt soc inte klarade ta hand om honom. Härvid började en lång rad med rättegångar och tvister som min sambo då ensam fick ta sig igenom och uthärda allt från falska anklagelser från mamman till lögner och maktmissbruk utövade av sociala myndigheter. Han "förlorade"(ett ord som jag inte tycker om att använda när det handlar om barnets bästa och inte att "vinna" eller "förlora") och fick endast träffa sin son två timmar varannan vecka i familjehemmet. Så här fortsatte umgänget ett bra tag framåt och min sambo orkade inte gå vidare rättsligt då han självklart mådde mycket dåligt efter att mista sin son samt den hemska behandling socialen utsatt honom för, utan ville använda den lilla ork han hade till att vara "glad" när han väl fick träffa sin son och att istället jobba på att förbättra sin levnadssituation med jobb, bostad, familjeförhållade osv för att bättre kunna möta soc krav.
Ett tag därefter träffades vi och när vi varit tillsammans nästan ett år och var säkra på att vårt förhållade verkligen var seriöst så började även jag följa med på besöken. Jag märkte direkt att pojken var väldigt glad i sin pappa och att min sambo kunde bemöta sin son på ett bra och kärleksfullt sätt(jag har aldrig tvivlat på hans föräldraförmåga och vi har idag utöver denna underbara lilla pojke även två underbara barn tillsammans)
Efter vi hade förtsatt med besöken ett tag och min sambo fick arbete och vi hade ett bra boende osv så kände vi att det var dags att återuppta försöken att få ett stegvis utökat umgänge som senare så klart skulle leda till att han skulle bo hos oss precis så som det är meningen att det ska vara när föräldern är fullt kapabel att ta hand om sitt barn, LVU är ju trots allt en tillfällig lösning. Sen brakade helvetet löst med socialens utredningar, lögner och hemskheter de gjorde allt för att far och son inte skulle få vara med varandra. vi blev mycket illa behandlade under alla utredningar, vad vi än gjorde så vände dom det till något negativt och försökte på alla sätt ge sig på även mig för att vi skulle "ge upp".
När vi senare fick vårt första gemensamma barn (som hela tiden mått bra och haft en väldigt stark anknytning till sin pappa)blev det svårare för dem att "bevisa" min sambos påstått dåliga föräldraförmåga. Och när länsrättens(eller tingsrätten,jag blandar fortfarande ihop dem) första dom kom så såg dom ju självklart det och upphävde LVU:t och dömde att en succesiv "hemtagning" skulle ske. socialen överklagade ju självklart men Vi började ha honom över dagen och sedan på helgerna i väntan på ny rättegång. Allt gick jättebra hemma hos oss men familjehemmet hanterade det hela väldigt dåligt vilket påverkade pojken mycket negativt(familjehemmet hade från början sagt att dom skulle gjöra allt som stod i deras makt för att pojken inte skulle få flytta hem till sin pappa) och det har dom också gjort och trots detta uttalade så har socialen trott på allt dom har sagt. Exempelvis när vi skulle skjutsa hem honom på söndagarna brukade han gråta och skrika att han inte ville hem och springa och gömma sig för att vi inte skulle åka, vi har då fått sätta oss ner och förklara så bra vi bara har kunnat att vi älskar honom jätte mycket men att även dom saknar och älskar honom. Trots att detta varit jättejobbigt har vi aldrig talat ett ont ord om dem inför honom för hans egen skull. (från deras sida har det dock varit annorlunda) När vi senare har lämnat honom i familjehemmet har han varit ledsen och gråtit varpå familjehemmet och socialen självklart har valt att tolka detta som att han mått mycket dåligt hos oss och att vi gjort honom illa. visst kunde hans beteende ha varit ett tecken på det men dom har inte ens haft för avsikt att över huvud taget ta i betraktelse att det kunde vara tvärt om, så här har det varit hela tiden vad som än händer så har det vridits till något negativt. Och när sedan deras överklagande genomförts i rätten så använde dom sig av allt sånt här pluss att familjehemmet hotade med att om hans pappa skulle "vinna" så skulle dom i princis bara sätta pojken på trappen så skulle han genast få flytta hem till oss utan någon övergångsperiod, och det är ju självklart ingen bra ide(och visade ju också att familjehemmet inte tänkte på pojkens bästa) så då ändrade sig rätten och LVU:t återtogt, dvs vi "förlorade"(tom pojkens advokat som hela tiden varit positiv till att han succesivt skulle flytta hem till sin pappa ändrade sig på grund av detta hot, och vilken risk det medförde med pojkens välbefinnande). Till saken hör också att pojken har en del medecinska bekymmer. han har en del allergier, ganska grava talsvårigheter och enligt dem även nån sorts utvecklingsstörning som det så vitt jag vet inte gjorts någon fullständig utredning om och detta är något som socialen starkt utnyttjar för att inskränka pojkens umgänge med sin pappa och menat på att vi inte skulle kunna hantera. Självklart tycker vi också att detta är väldigt viktigt att ta i betraktelse och vi har gjort det vi kunnat för att förbereda oss genom att prata med läkare gå på "teckenspråkskurs" osv och varit helt inställda på att det skulle krävas mycket jobb och engangemang från oss i framtiden. Det tragikomiska är att familjehemmet aldrig har klarat av att hantera hans problem vad det gäller utbrott, ätande, potträning, sömn och att ge honom det vuxenstöd han behöver. dom är väldigt opedagogiska och har flera gånger sagt att dom inte klarar av att hantera honom. och vi har vädjat att dom för pojkens skull ska ta hjälp från nån familjeterapeft eller liknande för att pojken inte mår bra, men dom har vägrat. och socialen har bara sagt att dom inte kan göra någonting.
Pojken är nu snart SJU år gammal och har ett mycket begränsat tal, dom har svårt att få i honom nån mat dom ger honom fortfarande BRÖSTMJÖLKSERSÄTTNING I NAPPFLASKA!!!??? han är undernärd väldigt liten till växten och använder fortfarande blöja på natten och har svårt att sova. När han var hos oss på helgerna (vilket han började med när han var ca fyra år) så blev han bättre och bättre för varje gång, hans utbrott minskade, han började gå på toaletten, sov tryggt hela natten, började äta mer lärde sig nya ord och mycket mer, han mognade och utvecklades under den tiden väldigt mycket särskilt i sin roll som storebror. Så egentligen är det snarare så att vi klarar av att möta hans speciella behov på ett bättre sett än vad familjehemmet kan trots det så är det pga detta som socialen anser att vi inte kan ta hand om honom, så fort rätten hade gett sitt beslut så drog socialen in umgänget som efter ett tag var tillbaka igen till några timmar i familjehemmet varannan helg, vilket självklart gjorde pojken mycket förvirrad och att han mådde ännu sämre samtidigt som familjehemmet började påverka honom ännu mer negativt och påstod att han inte ville åka hem till sin pappa fler gånger, ja lite som det här "PAS" syndromet som jag läst om. Vi överklagade men det blev ingen mer rättegång. Istället valde socialen att pröva om att familjehemmet tom skulle få vårdnaden om pojken(min sambo och pojkens mamma var gifta när han föddes vilket ju innebär att min sambo då 'ännu hade teoretiskt vårdnaden om honom) Då vi fick veta att dom skulle prövas som vårdnadshavare så tyckte vi väl i princip att hela världen hade blivit galen, eftersom det står i lagen att familjehemmet i princip endast kan få vårdnaden om det inte finns nån förälder med i bilden, och här hade vi en pappa som kämpat i sex år och regelbundet träffat sin son och alltid funnits med i bilden och verkligen haft ett band och anknytning till sin son, och har en "egen" familj med då två välmående barn(vi fick vår dotter sex dagar före rättegången). Pluss att i alla rättegångar vi varit på oavsett vad resultatet varit angående LVU:t så har de alla varit ense om att far och son skulle ha ett utökat umgänge som så småningom kunnat leda till ett mer varaktigt boende i framtiden, alla domarna har varit noga med att skriva att han inte är en olämplig förälder bara att LVU:t för tillfället skulle fortgå medans umgänget ökar. Så något om vårdnadsöverflyttande var det ju egentligen inte tal om(om man skulle följa lagen) men sen kom rättegången i augusti förra året och på något konstigt vis med sedvanliga hot och påhitt så gick det igenom(dock med ett oenigt domslut) och familjehemmet fick vårdnaden, HELT SJUKT!!! Vi överklagade till HD och fick vänta i flera månader innan beskedet kom i januari att dom inte skulle ta upp målet. Under den här tiden har min sambo fått strikta regler från socialen att han bara får träffa sin son några timmar i familjehemmet varannan vecka och att han i princip inte ens får ut och gå en runda med honom, nästan som att han vore en brottsling trots att han aldrig gjort nåt fel. på så här sett kan dom ju aldrig få ett "normalt" umgänge, och sen så har pojken ju två småsyskon också som han tycker väldigt mycket om och har ett mycket stort utbyte av. och hur ska dom kunna få vara syskon på det här sättet, dom har ju också rätt till varandra. dom här umgängesreglerna är det ju socialen som har satt upp i väntan på beslutet som kom för mer än en månad sen, och nu när familjehemmet har vårdnaden så är ju soc i princip ute ur bilden, trots att dom har haft hand om ärendet i över sex år så har dom inte ens brytt sig om att ringa till min sambo för att berätta någonting dom har inte hört av sig på flera månader. Och vi vet inte hur vi ska gå vidare med det här, bara för att han inte har vårdnaden längre så innebär ju inte det att dom inte ska ha ett vettigt umgänge och vem ska bestämma det? Den sissta tiden när han har varit där på besök så har pojken FLERA gånger sagt både till sin pappa och familjehemsföräldrarna att han vill åka hem till sin pappa igen och sova över, då svarar bara familjehemsföräldrarna honom kort, vi får se till sommaren kanske vi kan åka ner en runda, men så kan det väl inte gå till ? jag menar enda anledningen till att dom drog ner på det umgänget innan var ju för att dom påstod att pojken själv hade sagt att han inte ville, och nu när han uttryckligen säger att han vill så får han inte, han borde han ju åtmindstånde få testa. Han har ju faktiskt varit mycket hos oss förut så det är ju inget helt främmande för honom. det verkar precis som om familjehemmet tror att bara för att dom fick vårdnaden om pojken så har han inte rätt till sin pappa längre, men så är det ju självklart inte, umgänget ska ju fortfarande regleras efter barnets bästa oavsett om föräldern har vårdnaden eller inte. Nu är det här en väldigt speciell situation med tanke på om lagar och regler följts som de ska så skulle ju en sån här siuation aldrig uppstå. Men hur ska vi gå vidare med det här, nån som har nåt förslag ?? Ska vi kontakta familjerätten, kan dom hjälpa oss. vi bor inte i samma kommun heller ska vi då kontakta FR i våran kommun eller i kommunen där pojken bor.
Sen skulle det vara väldigt intressant om det finns någon som känner till eller själv varit med om något liknande fall, jag menar där ett familjehem fått vårdnaden om ett barn som faktiskt har en "fullt fungerande" förälder som hela tiden funnits med i barnets liv och både vill och kan ta hand om sitt barn, det här är en hemskt jobbig situation för alla, särskilt för barnen. Även våran gemensamma son frågar mycket efter sin storebror som i sin tur alltid blir besviken om inte lillebror följer med när pappa hälsar på. Jag hoppas verkligen att det finns någon som kan ge oss nåt råd för vi vet inte var vi ska ta vägen.
MVH
En mammis som bryr sig om alla barnen
Jag orkar inte gå igenom hela historien eftersom det finns så oändligt mycket att skriva så jag skulle få sitta här i flera dagar. Men lite kortfattat(kanske det inte ser ut som, men det är det :)) så handlar det om min sambos son som vid några månaders ålder blev omhändertagen enligt LVU och placerad i familjehem eftersom mamman är psykiskt sjuk och pappan(min sambo) enligt soc inte klarade ta hand om honom. Härvid började en lång rad med rättegångar och tvister som min sambo då ensam fick ta sig igenom och uthärda allt från falska anklagelser från mamman till lögner och maktmissbruk utövade av sociala myndigheter. Han "förlorade"(ett ord som jag inte tycker om att använda när det handlar om barnets bästa och inte att "vinna" eller "förlora") och fick endast träffa sin son två timmar varannan vecka i familjehemmet. Så här fortsatte umgänget ett bra tag framåt och min sambo orkade inte gå vidare rättsligt då han självklart mådde mycket dåligt efter att mista sin son samt den hemska behandling socialen utsatt honom för, utan ville använda den lilla ork han hade till att vara "glad" när han väl fick träffa sin son och att istället jobba på att förbättra sin levnadssituation med jobb, bostad, familjeförhållade osv för att bättre kunna möta soc krav.
Ett tag därefter träffades vi och när vi varit tillsammans nästan ett år och var säkra på att vårt förhållade verkligen var seriöst så började även jag följa med på besöken. Jag märkte direkt att pojken var väldigt glad i sin pappa och att min sambo kunde bemöta sin son på ett bra och kärleksfullt sätt(jag har aldrig tvivlat på hans föräldraförmåga och vi har idag utöver denna underbara lilla pojke även två underbara barn tillsammans)
Efter vi hade förtsatt med besöken ett tag och min sambo fick arbete och vi hade ett bra boende osv så kände vi att det var dags att återuppta försöken att få ett stegvis utökat umgänge som senare så klart skulle leda till att han skulle bo hos oss precis så som det är meningen att det ska vara när föräldern är fullt kapabel att ta hand om sitt barn, LVU är ju trots allt en tillfällig lösning. Sen brakade helvetet löst med socialens utredningar, lögner och hemskheter de gjorde allt för att far och son inte skulle få vara med varandra. vi blev mycket illa behandlade under alla utredningar, vad vi än gjorde så vände dom det till något negativt och försökte på alla sätt ge sig på även mig för att vi skulle "ge upp".
När vi senare fick vårt första gemensamma barn (som hela tiden mått bra och haft en väldigt stark anknytning till sin pappa)blev det svårare för dem att "bevisa" min sambos påstått dåliga föräldraförmåga. Och när länsrättens(eller tingsrätten,jag blandar fortfarande ihop dem) första dom kom så såg dom ju självklart det och upphävde LVU:t och dömde att en succesiv "hemtagning" skulle ske. socialen överklagade ju självklart men Vi började ha honom över dagen och sedan på helgerna i väntan på ny rättegång. Allt gick jättebra hemma hos oss men familjehemmet hanterade det hela väldigt dåligt vilket påverkade pojken mycket negativt(familjehemmet hade från början sagt att dom skulle gjöra allt som stod i deras makt för att pojken inte skulle få flytta hem till sin pappa) och det har dom också gjort och trots detta uttalade så har socialen trott på allt dom har sagt. Exempelvis när vi skulle skjutsa hem honom på söndagarna brukade han gråta och skrika att han inte ville hem och springa och gömma sig för att vi inte skulle åka, vi har då fått sätta oss ner och förklara så bra vi bara har kunnat att vi älskar honom jätte mycket men att även dom saknar och älskar honom. Trots att detta varit jättejobbigt har vi aldrig talat ett ont ord om dem inför honom för hans egen skull. (från deras sida har det dock varit annorlunda) När vi senare har lämnat honom i familjehemmet har han varit ledsen och gråtit varpå familjehemmet och socialen självklart har valt att tolka detta som att han mått mycket dåligt hos oss och att vi gjort honom illa. visst kunde hans beteende ha varit ett tecken på det men dom har inte ens haft för avsikt att över huvud taget ta i betraktelse att det kunde vara tvärt om, så här har det varit hela tiden vad som än händer så har det vridits till något negativt. Och när sedan deras överklagande genomförts i rätten så använde dom sig av allt sånt här pluss att familjehemmet hotade med att om hans pappa skulle "vinna" så skulle dom i princis bara sätta pojken på trappen så skulle han genast få flytta hem till oss utan någon övergångsperiod, och det är ju självklart ingen bra ide(och visade ju också att familjehemmet inte tänkte på pojkens bästa) så då ändrade sig rätten och LVU:t återtogt, dvs vi "förlorade"(tom pojkens advokat som hela tiden varit positiv till att han succesivt skulle flytta hem till sin pappa ändrade sig på grund av detta hot, och vilken risk det medförde med pojkens välbefinnande). Till saken hör också att pojken har en del medecinska bekymmer. han har en del allergier, ganska grava talsvårigheter och enligt dem även nån sorts utvecklingsstörning som det så vitt jag vet inte gjorts någon fullständig utredning om och detta är något som socialen starkt utnyttjar för att inskränka pojkens umgänge med sin pappa och menat på att vi inte skulle kunna hantera. Självklart tycker vi också att detta är väldigt viktigt att ta i betraktelse och vi har gjort det vi kunnat för att förbereda oss genom att prata med läkare gå på "teckenspråkskurs" osv och varit helt inställda på att det skulle krävas mycket jobb och engangemang från oss i framtiden. Det tragikomiska är att familjehemmet aldrig har klarat av att hantera hans problem vad det gäller utbrott, ätande, potträning, sömn och att ge honom det vuxenstöd han behöver. dom är väldigt opedagogiska och har flera gånger sagt att dom inte klarar av att hantera honom. och vi har vädjat att dom för pojkens skull ska ta hjälp från nån familjeterapeft eller liknande för att pojken inte mår bra, men dom har vägrat. och socialen har bara sagt att dom inte kan göra någonting.
Pojken är nu snart SJU år gammal och har ett mycket begränsat tal, dom har svårt att få i honom nån mat dom ger honom fortfarande BRÖSTMJÖLKSERSÄTTNING I NAPPFLASKA!!!??? han är undernärd väldigt liten till växten och använder fortfarande blöja på natten och har svårt att sova. När han var hos oss på helgerna (vilket han började med när han var ca fyra år) så blev han bättre och bättre för varje gång, hans utbrott minskade, han började gå på toaletten, sov tryggt hela natten, började äta mer lärde sig nya ord och mycket mer, han mognade och utvecklades under den tiden väldigt mycket särskilt i sin roll som storebror. Så egentligen är det snarare så att vi klarar av att möta hans speciella behov på ett bättre sett än vad familjehemmet kan trots det så är det pga detta som socialen anser att vi inte kan ta hand om honom, så fort rätten hade gett sitt beslut så drog socialen in umgänget som efter ett tag var tillbaka igen till några timmar i familjehemmet varannan helg, vilket självklart gjorde pojken mycket förvirrad och att han mådde ännu sämre samtidigt som familjehemmet började påverka honom ännu mer negativt och påstod att han inte ville åka hem till sin pappa fler gånger, ja lite som det här "PAS" syndromet som jag läst om. Vi överklagade men det blev ingen mer rättegång. Istället valde socialen att pröva om att familjehemmet tom skulle få vårdnaden om pojken(min sambo och pojkens mamma var gifta när han föddes vilket ju innebär att min sambo då 'ännu hade teoretiskt vårdnaden om honom) Då vi fick veta att dom skulle prövas som vårdnadshavare så tyckte vi väl i princip att hela världen hade blivit galen, eftersom det står i lagen att familjehemmet i princip endast kan få vårdnaden om det inte finns nån förälder med i bilden, och här hade vi en pappa som kämpat i sex år och regelbundet träffat sin son och alltid funnits med i bilden och verkligen haft ett band och anknytning till sin son, och har en "egen" familj med då två välmående barn(vi fick vår dotter sex dagar före rättegången). Pluss att i alla rättegångar vi varit på oavsett vad resultatet varit angående LVU:t så har de alla varit ense om att far och son skulle ha ett utökat umgänge som så småningom kunnat leda till ett mer varaktigt boende i framtiden, alla domarna har varit noga med att skriva att han inte är en olämplig förälder bara att LVU:t för tillfället skulle fortgå medans umgänget ökar. Så något om vårdnadsöverflyttande var det ju egentligen inte tal om(om man skulle följa lagen) men sen kom rättegången i augusti förra året och på något konstigt vis med sedvanliga hot och påhitt så gick det igenom(dock med ett oenigt domslut) och familjehemmet fick vårdnaden, HELT SJUKT!!! Vi överklagade till HD och fick vänta i flera månader innan beskedet kom i januari att dom inte skulle ta upp målet. Under den här tiden har min sambo fått strikta regler från socialen att han bara får träffa sin son några timmar i familjehemmet varannan vecka och att han i princip inte ens får ut och gå en runda med honom, nästan som att han vore en brottsling trots att han aldrig gjort nåt fel. på så här sett kan dom ju aldrig få ett "normalt" umgänge, och sen så har pojken ju två småsyskon också som han tycker väldigt mycket om och har ett mycket stort utbyte av. och hur ska dom kunna få vara syskon på det här sättet, dom har ju också rätt till varandra. dom här umgängesreglerna är det ju socialen som har satt upp i väntan på beslutet som kom för mer än en månad sen, och nu när familjehemmet har vårdnaden så är ju soc i princip ute ur bilden, trots att dom har haft hand om ärendet i över sex år så har dom inte ens brytt sig om att ringa till min sambo för att berätta någonting dom har inte hört av sig på flera månader. Och vi vet inte hur vi ska gå vidare med det här, bara för att han inte har vårdnaden längre så innebär ju inte det att dom inte ska ha ett vettigt umgänge och vem ska bestämma det? Den sissta tiden när han har varit där på besök så har pojken FLERA gånger sagt både till sin pappa och familjehemsföräldrarna att han vill åka hem till sin pappa igen och sova över, då svarar bara familjehemsföräldrarna honom kort, vi får se till sommaren kanske vi kan åka ner en runda, men så kan det väl inte gå till ? jag menar enda anledningen till att dom drog ner på det umgänget innan var ju för att dom påstod att pojken själv hade sagt att han inte ville, och nu när han uttryckligen säger att han vill så får han inte, han borde han ju åtmindstånde få testa. Han har ju faktiskt varit mycket hos oss förut så det är ju inget helt främmande för honom. det verkar precis som om familjehemmet tror att bara för att dom fick vårdnaden om pojken så har han inte rätt till sin pappa längre, men så är det ju självklart inte, umgänget ska ju fortfarande regleras efter barnets bästa oavsett om föräldern har vårdnaden eller inte. Nu är det här en väldigt speciell situation med tanke på om lagar och regler följts som de ska så skulle ju en sån här siuation aldrig uppstå. Men hur ska vi gå vidare med det här, nån som har nåt förslag ?? Ska vi kontakta familjerätten, kan dom hjälpa oss. vi bor inte i samma kommun heller ska vi då kontakta FR i våran kommun eller i kommunen där pojken bor.
Sen skulle det vara väldigt intressant om det finns någon som känner till eller själv varit med om något liknande fall, jag menar där ett familjehem fått vårdnaden om ett barn som faktiskt har en "fullt fungerande" förälder som hela tiden funnits med i barnets liv och både vill och kan ta hand om sitt barn, det här är en hemskt jobbig situation för alla, särskilt för barnen. Även våran gemensamma son frågar mycket efter sin storebror som i sin tur alltid blir besviken om inte lillebror följer med när pappa hälsar på. Jag hoppas verkligen att det finns någon som kan ge oss nåt råd för vi vet inte var vi ska ta vägen.
MVH
En mammis som bryr sig om alla barnen
Share |
Socialtjänsten är befolkad av psykist störda personer. Bättre att ge dem ett kontakt inom psykiatrin, än med människor.
SvaraRaderaFrån vilken planet har alla dessa galningar landat? Dessutom har de en farlig smitta de inte tycks få bukt med. De smittar ned varandra i galenskap - tokigheterna adderas bara. Tyvärr hjälper varesig tvål eller handsprit mot detta. Endast en stark arbetsgivare som använder sig av lagen, erinran, varnin , avsked kan klara av dessa dårpippis. Vidare krävs det en socialnämnd som verkligen vill arbeta och granska, inte bara inkassera arvodet genom att signera dokument som diverse socialsekreterare har gjort.
Om detta fall säger jag bara FY FAN!