*För det första:
Det är socialarbetare som föreslår att ett barn skall omhändertas, och
redan denna förslagssituation innebär reellt stor makt. Socialnämnder
och domstolar får kännedom bara om de fall som blir dem förelagda på
grund av socialarbetares förslag.
*För det andra: Vid detta urval i utredningar har socialarbetarna mycket fria händer (även under BBIC). Den nu gällande lagen ger inte någon riktig ledning när det gäller att bedöma vad som är farligt för barn. Enligt lagens ordalydelse i dag räcker det att något "förhållande i hemmet" medför fara för att barnet inte får "en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling". Utrymmet för godtycke ÄR stort i dessa formuleringar.
*För det tredje: Det faktamaterial som domstolarna lägger till grund för sina beslut om tvångsomhändertagande av barn är en utredning författad av de socialarbetare som föreslår att barnet skall omhändertas. Härvid blir det mest påtagligt att det uppstår en konflikt i så motto att vara part i ett ärende och samtidigt förutsättas vara opartisk.
*För det fjärde: Barnpsykologer och barnpsykiater som engageras för att ge sitt utlåtande utgår i regel från att socialarbetarens utredning är korrekt. Det gör att de tolkar sina egna iakttagelser utifrån den bild som socialarbetaren gett av föräldrarna.
*För det femte: Förvaltningsdomstolarna tycks i denna typ av mål endast sällan förmå motsvara det krav på opartiskhet som alltid måste gälla för en domstol. Det råder ofta en samförstånds anda mellan domstolen och myndighetsnämnden. Bevisbördan är ofta lagd så att det är de biologiska föräldrarna som ska motbevisa innehåll i utredningen , snarare än att kommunen ska bevisa trovärdigheten i sina källor.
*För det sjätte. På senare år har Justitieombudsmannen varit överdrivet välvilligt inställd till myndigheter. Nutida JO bryr sig inte ens om att försöka utreda om allmänhetens klagomål på myndigheter är befogade, utan utgår från att myndigheternas uppgifter är korrekta.
*För det sjunde. straffansvaret för tjänstefel vid myndighetsutövning togs bort 1975. Beteckningen tjänstefel återinfördes 1989, men med en annan innebörd än vad tjänstefel tidigare haft. Exempelvis är straffansvaret vad avser adekvansläran inte densamma som i straffrätten, utan är densamma som i civilrätten. Det innebär att det inte räcker med ett samband mellan en handling och en skada, utan att det också måste föreligga ett ”tillräckligt” samband. formellt sett finns alltså lagstiftning om tjänstefel, men det är i praktiken obefintligt. Därför är det riktigt att hävda att tjänstemannaansvar inte finns i Sverige.
*För det åttonde. Socialstyrelsens granskningar av handläggningar gentemot LVU begränsar sig generellt sett bara till huruvida den rent formella handläggningen gått rätt till vad gäller tidsintervall och dokumentation. socialstyrelsen gör inga granskningar utifrån Grundlagens krav på saklighet i myndighetsutövning.
Share |
*För det andra: Vid detta urval i utredningar har socialarbetarna mycket fria händer (även under BBIC). Den nu gällande lagen ger inte någon riktig ledning när det gäller att bedöma vad som är farligt för barn. Enligt lagens ordalydelse i dag räcker det att något "förhållande i hemmet" medför fara för att barnet inte får "en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling". Utrymmet för godtycke ÄR stort i dessa formuleringar.
*För det tredje: Det faktamaterial som domstolarna lägger till grund för sina beslut om tvångsomhändertagande av barn är en utredning författad av de socialarbetare som föreslår att barnet skall omhändertas. Härvid blir det mest påtagligt att det uppstår en konflikt i så motto att vara part i ett ärende och samtidigt förutsättas vara opartisk.
*För det fjärde: Barnpsykologer och barnpsykiater som engageras för att ge sitt utlåtande utgår i regel från att socialarbetarens utredning är korrekt. Det gör att de tolkar sina egna iakttagelser utifrån den bild som socialarbetaren gett av föräldrarna.
*För det femte: Förvaltningsdomstolarna tycks i denna typ av mål endast sällan förmå motsvara det krav på opartiskhet som alltid måste gälla för en domstol. Det råder ofta en samförstånds anda mellan domstolen och myndighetsnämnden. Bevisbördan är ofta lagd så att det är de biologiska föräldrarna som ska motbevisa innehåll i utredningen , snarare än att kommunen ska bevisa trovärdigheten i sina källor.
*För det sjätte. På senare år har Justitieombudsmannen varit överdrivet välvilligt inställd till myndigheter. Nutida JO bryr sig inte ens om att försöka utreda om allmänhetens klagomål på myndigheter är befogade, utan utgår från att myndigheternas uppgifter är korrekta.
*För det sjunde. straffansvaret för tjänstefel vid myndighetsutövning togs bort 1975. Beteckningen tjänstefel återinfördes 1989, men med en annan innebörd än vad tjänstefel tidigare haft. Exempelvis är straffansvaret vad avser adekvansläran inte densamma som i straffrätten, utan är densamma som i civilrätten. Det innebär att det inte räcker med ett samband mellan en handling och en skada, utan att det också måste föreligga ett ”tillräckligt” samband. formellt sett finns alltså lagstiftning om tjänstefel, men det är i praktiken obefintligt. Därför är det riktigt att hävda att tjänstemannaansvar inte finns i Sverige.
*För det åttonde. Socialstyrelsens granskningar av handläggningar gentemot LVU begränsar sig generellt sett bara till huruvida den rent formella handläggningen gått rätt till vad gäller tidsintervall och dokumentation. socialstyrelsen gör inga granskningar utifrån Grundlagens krav på saklighet i myndighetsutövning.
Share |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar