Egentligen borde mitt hjärta brustit för längesedan, men här står jag kvar och funderar på vilket steg som är mitt nästa...
Jag förlorade en son jag älskade och någon jag ville mitt bästa...
Jag litade på att vi hade ett system som borde hjälpa oss i kris...
Jag förlorade min dotter på falsarier av korrupta socialtjänstemän och politiker i Marks kommun...
Jag förlorade mina barn till en psykopat som såg till sitt eget, istället för en familj som höll på att gå sönder gå under på grund av socialtjänstens myndighetsmissbruk...
Jag fann kärleken som fyllde mitt hjärta med kärlek igen... med hopp om en framtid... den jag ville dela resten av mitt liv med...
Men ödet ville annorlunda och han finns nu hos änglarna...
Under tiden har soc haft fullt upp med att terrorisera mig så fort jag försöker nå min dotter... sonen har jag tvingats koppla bort under tiden...
Jag har vigt mitt liv till att hjälpa andra drabbade... i alla jag möter, ser jag min dotters eller min sons ansikte....
Ibland - inte allt för ofta, tack och lov - möter jag människor som vill utnyttja min godhet... men ondast gör det när jag blir varse om att min dotter utnyttjas till att komma åt mina små slantar, den överväldigande besvikelsen är inte förlusten av pengar utan ett brustet förtroende, men det värsta är vetskapen av att hon utnyttjas och vilseleds av en familjehemsman som vill komma åt mina små slantar och provocera mig. Ibland är det andra som jag tycker om som vill stjäla en stund och en bit av mig, men det däremot kan jag leva med... för det är bara ting --- det är intentionerna som är smärtsamma... fråga mig istället och jag ger till den som behöver...
Det är upp till dem om de vill bli kortvariga i mitt liv eller långlivade... En del finns där troget vid min sida - andra försvinner snart... Jag ser mina barn i dem jag möter, jag vill älska dem, och måna om dem, men ibland är deras avsikter inte så goda, eller kanske är de är vilsna... Men min kärlek och empati med människor finns där, även om jag måste klippa när min godhet utnyttjas och det gör ont skall ni veta...
Ondskan är alltid närvarande, men ingen kan ta död på min kärlek och mitt hopp... som jag sa till en soc-kärring, ni kan aldrig knäcka mig för jag är en seg djävul...
Kom inte i en skepnad och låtsas att du är god - för dina avsikter kommer att avslöja dig!!!
Soc är experter på att spela ut familjemedlemmar mot varandra - främst genom att utnyttja unga människors behov av frigörelse - men tonåringar vet sällan sitt eget bästa och är ofta lättmanipulerade. Kuratorer är ofta socialsekreterar-wannabe och vill impa på sina soc-kollegor. Vi lever tydligen i landet lagom med de mest kränkta människorna i världen, men även barn och ungdomar måste lära sig att livet inte alltid är rättvist, och att man ibland blir kränkt, men det soc gör är att ta ifrån dem madrassen där de kan landa mjukt när livet blir tufft... dvs soc tar ifrån barnet/ungdomen möjligheten att landa mjukt hos föräldern... Möjligheten att testa gränserna... Möjligheten att försonas och gå vidare... Möjligheten att inse att föräldrar också är människor med fel och brister, och inga perfekta robotar, men ändå de som älskar dem mest på jorden...
Share |
Jag förlorade en son jag älskade och någon jag ville mitt bästa...
Jag litade på att vi hade ett system som borde hjälpa oss i kris...
Jag förlorade min dotter på falsarier av korrupta socialtjänstemän och politiker i Marks kommun...
Jag förlorade mina barn till en psykopat som såg till sitt eget, istället för en familj som höll på att gå sönder gå under på grund av socialtjänstens myndighetsmissbruk...
Jag fann kärleken som fyllde mitt hjärta med kärlek igen... med hopp om en framtid... den jag ville dela resten av mitt liv med...
Men ödet ville annorlunda och han finns nu hos änglarna...
Under tiden har soc haft fullt upp med att terrorisera mig så fort jag försöker nå min dotter... sonen har jag tvingats koppla bort under tiden...
Jag har vigt mitt liv till att hjälpa andra drabbade... i alla jag möter, ser jag min dotters eller min sons ansikte....
Ibland - inte allt för ofta, tack och lov - möter jag människor som vill utnyttja min godhet... men ondast gör det när jag blir varse om att min dotter utnyttjas till att komma åt mina små slantar, den överväldigande besvikelsen är inte förlusten av pengar utan ett brustet förtroende, men det värsta är vetskapen av att hon utnyttjas och vilseleds av en familjehemsman som vill komma åt mina små slantar och provocera mig. Ibland är det andra som jag tycker om som vill stjäla en stund och en bit av mig, men det däremot kan jag leva med... för det är bara ting --- det är intentionerna som är smärtsamma... fråga mig istället och jag ger till den som behöver...
Det är upp till dem om de vill bli kortvariga i mitt liv eller långlivade... En del finns där troget vid min sida - andra försvinner snart... Jag ser mina barn i dem jag möter, jag vill älska dem, och måna om dem, men ibland är deras avsikter inte så goda, eller kanske är de är vilsna... Men min kärlek och empati med människor finns där, även om jag måste klippa när min godhet utnyttjas och det gör ont skall ni veta...
Ondskan är alltid närvarande, men ingen kan ta död på min kärlek och mitt hopp... som jag sa till en soc-kärring, ni kan aldrig knäcka mig för jag är en seg djävul...
Kom inte i en skepnad och låtsas att du är god - för dina avsikter kommer att avslöja dig!!!
Soc är experter på att spela ut familjemedlemmar mot varandra - främst genom att utnyttja unga människors behov av frigörelse - men tonåringar vet sällan sitt eget bästa och är ofta lättmanipulerade. Kuratorer är ofta socialsekreterar-wannabe och vill impa på sina soc-kollegor. Vi lever tydligen i landet lagom med de mest kränkta människorna i världen, men även barn och ungdomar måste lära sig att livet inte alltid är rättvist, och att man ibland blir kränkt, men det soc gör är att ta ifrån dem madrassen där de kan landa mjukt när livet blir tufft... dvs soc tar ifrån barnet/ungdomen möjligheten att landa mjukt hos föräldern... Möjligheten att testa gränserna... Möjligheten att försonas och gå vidare... Möjligheten att inse att föräldrar också är människor med fel och brister, och inga perfekta robotar, men ändå de som älskar dem mest på jorden...
Share |
