söndag 18 september 2011
måndag 5 september 2011
Ur dagens GP: Ge omhändertagna barn ett offentligt biträde
Tvångsomhändertagna barn står i dag utan rättsligt stöd. De är i händerna på myndigheter som inte sällan fattar felaktiga beslut som kan skada dem. Med ett offentligt biträde i alla väsentliga beslut förhindras att barn hamnar i situationer liknande det som hänt i Marks kommun, skriver advokat Peter Zeijersborger.
I min yrkesroll som advokat och jurist har jag under flera år arbetet med familjerätt och socialrätt och regelbundet biträder jag såväl barn som deras föräldrar i mål om tvångsomhändertagande med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). När en rättsprocess om tvångsomhändertagande inleds har barnet och respektive förälder rätt till ett offentligt biträde, vanligtvis utses en advokat eller jurist, som företräder dem inför domstol och tar deras rätt till vara. Men när domstolsprocessen är avslutad, så upphör uppdraget.
Ingen som för barnens talan
Barnen måste ensamma kunna lita på att de sociala myndigheterna följer lagen, informerar dem om rättigheter på ett korrekt sätt och att det fattas beslut som är förenliga med barnkonventionen och barnets bästa. Den unga har ingen som kan föra deras talan och kontrollera att socialnämnden gör riktiga bedömningar.
Skrämmande exempel
Jag har sett skrämmande exempel på vårdslös handläggning från ett flertal kommuner över hela Sverige och det är min uppfattning att barnens skydd mot myndigheterna måste stärkas. Ett sätt att åstadkomma detta och förbättra rättssäkerheten är att vid alla väsentliga beslut som måste tas under tiden som den unge är under tvångsvård låta barnet biträdas av ett kompetent och engagerat offentligt biträde. Det kan bland annat gälla beslut om omplacering av barnet till nytt familjehem, beslut om att dra ner på umgänge mellan barnet och en förälder eller att vården ska upphöra. Alla dessa beslut är av väsentlig betydelse för barnet och ett felaktigt beslut kan få förödande konsekvenser för barnets utveckling.
Socialnämnden har skyldighet och befogenhet att ingripa till den unges skydd om det finns en risk att det far illa och varje år placerar våra socialmyndigheter flera tusen barn utanför det egna hemmet på institutioner eller i familjehem. De flesta av dessa placeras med stöd av LVU. Lagen tillämpas då barnet har ett vård- och skyddsbehov som inte kan tillgodoses med frivilliga insatser, alltså när vårdnadshavare eller barnet inte samtycker.
Peter Zeijersborger
advokat
Att skilja barn från deras föräldrar med tvång är en av de mest ingripande åtgärder som samhället kan vidta mot den enskildes vilja. Eftersom barnet i dag inte har rätt till ett offentligt biträde efter att domstolsprocessen är avslutad, så står den unga ofta utan någon som kan ge dem rättsligt stöd medan de är omhändertagna. Behovet av vård ska omprövas av socialnämnden var sjätte månad. Men det är inte fråga om några regelbundna rättsliga prövningar, utan socialnämnden ska på eget initiativ och utan att granskas pröva om behovet av vård finns kvar. Som längst kan en person vara tvångsomhändertagen enligt LVU till 21 års ålder.
Barnen måste ensamma kunna lita på att de sociala myndigheterna följer lagen, informerar dem om rättigheter på ett korrekt sätt och att det fattas beslut som är förenliga med barnkonventionen och barnets bästa. Den unga har ingen som kan föra deras talan och kontrollera att socialnämnden gör riktiga bedömningar.
Utifrån min erfarenhet händer det allt för ofta att det blir fel och ibland kan den här typen av ärenden handläggas rent vårdslöst. Huruvida detta beror på okunskap eller för hög arbetsbelastning är svårt att säga. Men fel blir det och barn rycks upp från väl fungerande familjehem och sin invanda miljö, de placeras ibland långt ifrån föräldrarna så att det blir svårt för dem att ha möjlighet att träffas. Att myndigheterna inte informerar de berörda om när och hur de har rätt att klaga på ett beslut eller när de kan och bör anlita en advokat för hjälp syns tydligt om man tar del av socialstyrelsen rapport om hur handläggningen gått i det omtalade ärendet med de två syskonen i Marks kommun.
Jag har sett skrämmande exempel på vårdslös handläggning från ett flertal kommuner över hela Sverige och det är min uppfattning att barnens skydd mot myndigheterna måste stärkas. Ett sätt att åstadkomma detta och förbättra rättssäkerheten är att vid alla väsentliga beslut som måste tas under tiden som den unge är under tvångsvård låta barnet biträdas av ett kompetent och engagerat offentligt biträde. Det kan bland annat gälla beslut om omplacering av barnet till nytt familjehem, beslut om att dra ner på umgänge mellan barnet och en förälder eller att vården ska upphöra. Alla dessa beslut är av väsentlig betydelse för barnet och ett felaktigt beslut kan få förödande konsekvenser för barnets utveckling.
Socialnämnden har skyldighet och befogenhet att ingripa till den unges skydd om det finns en risk att det far illa och varje år placerar våra socialmyndigheter flera tusen barn utanför det egna hemmet på institutioner eller i familjehem. De flesta av dessa placeras med stöd av LVU. Lagen tillämpas då barnet har ett vård- och skyddsbehov som inte kan tillgodoses med frivilliga insatser, alltså när vårdnadshavare eller barnet inte samtycker.
Om barnen fick rätt till ett offentligt biträde inför alla viktiga avgöranden skulle risken för felaktiga beslut och dålig handläggning avsevärt minskas. Det skulle också vara till fördel för den beslutande myndigheten. Som det är i dag kan det ju finnas en risk att de sociala myndigheterna i rädsla för att begå tjänstefel undviker att fatta svåra beslut eller att de mörkar egna misstag. En utökning av rätten till ett offentligt biträde skulle därför inte bara innebära att barnets skydd stärktes utan även medföra en trygghet för den beslutande tjänstemannen som måste våga fatta svåra och ingripande beslut.
Peter Zeijersborger
advokat
Share |
lördag 3 september 2011
ORDFÖRANDE I SOCIALNÄMNDEN TILLHÖR MISSIONSPROVINSEN
Jag fick ett intressant mail och lägger ut texten i sin helhet här nedan:
Denna Hermansson - hur kan detta vara förenligt med det uppdrag han har? För mig är detta ofattbart. Till och med svenska kyrkan rensar ju ut detta!
Missionsprovinsen som till och med Svenska kyrkan tvingades "stänga", ingen medlem i denna förening fick prästvigas då de är EMOT ALLT, you name it - och de är motståndare.
Vem hittar man där om inte Hermansson - han har tidigare bott i Knivstad.
2. Arbetsgruppen för missionsprovinsens bildande och Missionsprovinsens stödförening
En arbetsgrupp bildades och fick sitt uppdrag vid ett möte i Göteborg den 15 augusti 2002, med personer från de olika bekännelsetrogna traditionerna i Svenska kyrkan. Uppdraget blev att revidera åttamannagruppens förslag till missionsprovins (se under punkt 5.1.). Arbetsgruppen bestod av följande: Josef Appell, Landskrona, Göran Beijer, Stockholm, Bengt Birgersson, Göteborg, (ordförande), Johnny Bjuremo, Östmark, Per-Anders Grunnan, Ljungskile (sekreterare), Göte Hansson, Kristianstad, sr Marianne Nordström, Alsike, Kerstin Olofsson, Borås, Arne Olsson, Mellerud, Fredrik Sidenvall, Frillesås och Jan-Ulrik Smetana, Göteborg/Vännäs.
När arbetsgruppen presenterade sin rapport vid ett nytt möte i Göteborg, bildades Missionsprovinsens stödförening (angående stadgar, se bilaga 1). Denna stödförening har sedan hållit sitt första ordinarie årsmöte den 17 maj 2003 varvid styrelsen fått följande utseende: Lars Artman, Örkelljunga, Göran Beijer, Stockholm, Bengt Birgersson, Göteborg, (ordförande), Johnny Bjuremo, Östmark, Per-Olof Hermansson, Knivsta, Ann-Christin Lidén, Göteborg, sr Marianne Nordström, Alsike, Arne Olsson, Mellerud, Fredrik Sidenvall, Frillesås och Jan-Ulrik Smetana, Göteborg/Vännäs. Suppleanter är Ulla Ericsson, Göteborg och Marianne Kronbäck, Frillesås. Observatörer från flera olika svenska och nordiska sammanhang adjungeras till styrelsens sammanträden.
Observera att denna artikel har flera sidor. För att navigera, använd artikelindex längst upp eller länkarna nedan.
2. Arbetsgruppen för missionsprovinsens bildande och Missionsprovinsens stödförening
En arbetsgrupp bildades och fick sitt uppdrag vid ett möte i Göteborg den 15 augusti 2002, med personer från de olika bekännelsetrogna traditionerna i Svenska kyrkan. Uppdraget blev att revidera åttamannagruppens förslag till missionsprovins (se under punkt 5.1.). Arbetsgruppen bestod av följande: Josef Appell, Landskrona, Göran Beijer, Stockholm, Bengt Birgersson, Göteborg, (ordförande), Johnny Bjuremo, Östmark, Per-Anders Grunnan, Ljungskile (sekreterare), Göte Hansson, Kristianstad, sr Marianne Nordström, Alsike, Kerstin Olofsson, Borås, Arne Olsson, Mellerud, Fredrik Sidenvall, Frillesås och Jan-Ulrik Smetana, Göteborg/Vännäs.När arbetsgruppen presenterade sin rapport vid ett nytt möte i Göteborg, bildades Missionsprovinsens stödförening (angående stadgar, se bilaga 1). Denna stödförening har sedan hållit sitt första ordinarie årsmöte den 17 maj 2003 varvid styrelsen fått följande utseende: Lars Artman, Örkelljunga, Göran Beijer, Stockholm, Bengt Birgersson, Göteborg, (ordförande), Johnny Bjuremo, Östmark, Per-Olof Hermansson, Knivsta, Ann-Christin Lidén, Göteborg, sr Marianne Nordström, Alsike, Arne Olsson, Mellerud, Fredrik Sidenvall, Frillesås och Jan-Ulrik Smetana, Göteborg/Vännäs. Suppleanter är Ulla Ericsson, Göteborg och Marianne Kronbäck, Frillesås. Observatörer från flera olika svenska och nordiska sammanhang adjungeras till styrelsens sammanträden.
Mera skräp finns att läsa på sidan.
Detta är en totalt olämplig ordförande.
Finns det ingen journalist som är verkligt intresserad av frågor rörande tro och dess tyvärr mer än ofta negativa konsekvenser? Han har ju fått en position som han omöjligen bör inneha.
Anonym
Share |
KRISMÖTE OM EKONOMIN
Pellby kritiserar Hermansson öppet, socialnämnden gjorde ett försök med att fiffla med siffrorna - precis som de gör med allt annat - genom att be om extra anslag.
Ur dagens BT:
STORA BRISTER HOS SOCIALFÖRVALTNINGAR RUNT OM I SVERIGE
Kanske börjar myndigheter som socialstyrelsen vakna och inse att det FAKTISKT förkommer stora brister inom socialförvaltningar runt om i Sverige.
Det är precis som socialstyrelsens Mikael Thörn uttalar sig, ett lotteri hur ens ärende kommer att hanteras, det kan vara att socialen inte ger den hjälp som en individ har rätt till, till att som i min dotters fall, ta till fullt artilleri på en helt vanlig tjej som är duktig i skolan och placera denne i ett familjehem och dessutom lyckas att få igenom ett LVU - genom lögner och falskt inplanterat material i akten och bortse från all fakta som talar emot socialförvaltningens utredning och alienera och spela ut barnet mot sin förälder, och dessutom bli nekade rätt form av stöd, mm - detta trots att det inte finns något akut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)