söndag 25 september 2011

SOCIALNÄMNDENS SAMMANTRÄDE 2011-08-24

Jag har läst igenom sammanträdesprotokollet från socialnämndens sammanträde 2011-08-24.
På sidan 7 kan man läsa åtta pedagoger är anställda på familjeenheten, inklusive en samordnare. Men det var ju inte pedagogerna som var problemet, utan utredarna.
I media har Magnus Andersson sagt att det bara är två ordinarie personal kvar inom förvaltningen, men det är en sanning med modifikation. På sidan 8 kommer det nu fram att det inte stämmer. Sanningen är den att majoriteten av den gamla personalen har blivit omplacerade och uppflyttade till högre positioner, som chefstjänster samt 1:e socialsekreterartjänster. Enligt sammanträdesprotokollet där de nämner personal, visar det sig att det till stor del är ”gammal” personal som tagit över chefspositionerna. Bara på mötet var ett flertal av de ”gamla” handläggarna som fått ta över chefstjänsterna, alla har jobbat där i många år.
Även en familjehemsplacerare som jobbat där länge har fått en chefsbefattning.
Handläggarna som var ansvariga i ärendet kring de två omplacerade fosterbarnen är kvar, likaså kommer den bloggande handläggaren tillbaka från föräldraledigheten.
På sidan 8 bestämmer de att ansvaret för inrättande av nya tjänster skall ligga på socialnämnden (utom för personlig assistans).
Flera av de konsulter som socialförvaltningen har köpt tjänster av tidigare har visat sig ha ett rykte av tveksam karaktär, en av dem har över 50st polisanmälningar på sig (handläggare från VoB). Det finns massiv kritik att hitta om man googlar på deras namn.
Genomgående i sammanträdesprotokollet kan man se hur ordförande i nämnden vill försvåra för ”klienter” att kontakta politiker och tjänstemän. Samtidigt som de vill möjliggöra att akuta placeringar skall kunna göras utan ordförande i utskottets godkännande.
Enligt sidan 20-21 så verkar socialstyrelsen vara på väg att ge böter för att de inte gett någon personlig assistans som de skulle.


”Socialstyrelsen överväger att hos förvaltningsrätten ansöka om särskild avgift enligt 28 a § lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, avseende ett ej verkställt beslut vad avser insatsen kontaktperson. Nämnden har beretts tillfälle att yttra sig i ärendet.”

I sammanträdesprotokollet finns det att läsa att det fortfarande kommer in protestskrivelser till kommunen angående fosterbarnens ärende. Eftersom de är offentliga har jag begärt in dem. Samtliga uppmanar och ber socialchef Magnus Andersson och Per-Olof Hermansson att ta sitt förnuft till fånga, så att säga.
I en annan av skrivelserna som har kommit in från en verksamhetschef, Carola Karlsson, från VoB i Alvesta, där beskriver verksamhetschefen en namngiven person (jag) som har ringt till VoB och uppger sig vara ”representant från sociala utskottet i Marks kommun” och ”Jag ser det mycket allvarlig att man utger sig för att vara folkvald politiker.” Saken är den att det stämmer att jag ringt dit, men jag har inte uppgett mig att vara en representant från utskottet, om jag hade velat ljuga om det så hade jag väl inte uppgett mitt riktiga namn. Men detta är så typiskt hela organisationen socialförvaltningen och deras institutioner och konsulter de tar in. Givetvis har jag kommenterat detta i ett mail jag sänt till henne och kommunchefen i Mark. Det är som en sjuk kultur där det är okej att ljuga och förvanska uppgifter för att få sin vilja igenom. Det påminner mycket om hur människor ur den kriminella sfären är funtade, kryddat med lite sekteristisk anda. Men i det hela taget är det en skrämmande utveckling, för det är barn som hanteras av dessa människor.

Om man som en ”naiv” person kommer i kontakt med detta, hamnar man nog först i ett chocktillstånd, för det blir en väldigt surrealistisk situation, där det först blir svårt att koppla vad det egentligen är som händer. Jag har pratat med individer där de först flera år senare kopplar vad det var som egentligen hände, när socialförvaltningen kom in i deras liv och krossade familjen. Om socialförvaltningen inte klarar av att hjälpa familjer, utan istället går in för att stjälpa familjer, så fyller de ju ingen annan funktion än att rasera tillvaron för familjer. Det är vanliga familjer som drabbas av socialfövaltningars inkompetens, och det kostar samhället och familjer i ekonomiskt och mänskligt lidande.
Jag har numera fått ta del av så många skräckhistorier, det är svårt att förstå att dessa ohyggliga saker händer familjer i Sverige. Kommer man i kontakt med en förvaltning där de har kommit att bli en kultur där ett sådant här beteende är okej, kan det medföra oerhörda konsekvenser för familjer och ett stort mänskligt lidande (psykisk tortyr), många familjer krossas på så många plan. Handläggare är ofta kalla som isberg, utan någon som helst empatisk eller psykologisk förmåga och allt som oftast kommer det att handla om prestige, då finns inte barn- eller familjeperspektiv i deras tankar, utan det handlar om att vinna och få rätt till varje pris, gärna genom utredningar tillspetsade med lögner och förtal. Det är riktigt ruggig information som kommit till min kännedom (förutom att vi själva som familj har drabbats), sådant som inte borde få förekomma i en demokrati. Det är inte osannolikt att det kommer bli en bok om det i sinom tid.
Intressant också är när man läser om vilka som reserverade sig mot beslutet på sid 29 att avsluta insatserna mot runt de tre små barnen som hämtades i skolan, så är det socialdemokraterna och Ulla-Maj Persson (c) (som är arg för att hon hade tänkt sig att lägga an på ordförandeplatsen i utskottet, men inte fick den), samt nämndens ordförande Per-Olof Hermansson (kd). Sedan har de tagit med ersättare och då är det två moderater, Per-Olof har alltså inte sina egna med sig.
Punkt två är extra intressant då en moderat kritiserar (med all rätt) att mötet inte kom att handla om det som det skulle utan istället ägnar man sig av att kritisera utskottet.


”Avsikten under punkt 17 var att granska de tre individärendena. Så skedde nu inte. Mötet kom istället att handla om brister i Socialutskottets motivering till beslut samt att nämndens presidium och vissa ledamöter uttryckte att ett felaktigt beslut tagits. Socialutskottets beslut är taget i enlighet med delegationsförordningen. Nämnden beslöt vid ett extramöte att frågan inte skulle lyftas till nämnden utan att Socialutskottet skulle ta beslutet”
”Dessutom finner jag det helt omänskligt att barnen och föräldrarna under placeringen inte fått ha någon kontakt. Inte ens brottslingar hanteras så.”

På sidan 29-31 kommer en del skäl till varför utskottets beslutade sig att lägga ner insatserna, i mina ögon är det väl grundat.
Per-Olof Hermansson gick helt loss på andra ledarmöter på grund av detta och gapade och skrek på dem. Nog för att han är en kristdemokrat, men han är en med många rävar bakom öronen.
Det finns mer att skriva om detta sammanträdesprotokoll, jag kommer att återkomma till det.
Mer finns att läsa på:
http://www.mark.se/Global/Politik%20och%20organisation/Politik/Ärendelistor%20och%20protokoll/Socialnämnden/2011/Protokoll/sn%202011-08-24.pdf 


Sedan har jag hört att det i LVU ärenden utdelas bonusar för varje placerat barn, detta är inget jag har bevis för ännu, men om någon därute har belägg och/eller kännedom om det, så vill jag gärna få ta del av den informationen. Som t ex i Askersund 2006, där fick socialnämnden ut 1% i bonus för varje institutionsplacerat barn, detta enligt ramavtal. Det kanske inte låter mycket, men låt oss säga att EN institutionsplacering idag kostar 200 000 kr per månad, då skulle det ge 2000 kr i bonus, sedan är det väl upp till kommunen hur man fördelar denna bonusen. Kanske går en del av det (eller allt) i lönebonus till handläggaren. Detta tåls att forska vidare på. Det skulle ju i så fall kunna förklara varför det är så populärt bland handläggare att göra förvanskade utredningar. (Då vågar man inte ens tänka på hur det fungerar vid de privata institutionerna, där de har sina egna konsulterande utredare, som bl a kommunens socialförvaltning hyr in).


Share |
 

KÄRA 16-ÅRIGA JAG

Även jag fick cancer som jag brottats med, den enda stöd och hjälp som soc har gett min familj, var att krossa familjen och alienera mina barn från mig. Inga dialoger om hur det påverkar en familj när en familjemedlem drabbas av cancer. Utan allt går ut på att smutskasta föräldern och att bygga ihop en vinklad sagoberättelse med liten sanningshalt och detta påstår de att det är ur ett barn- och familjeperspektiv. Socialförvaltningar har spelat ut sin roll, om det är såhär det skall vara.




Share |

måndag 5 september 2011

Ur dagens GP: Ge omhändertagna barn ett offentligt biträde



Tvångsomhändertagna barn står i dag utan rättsligt stöd. De är i händerna på myndigheter som inte sällan fattar felaktiga beslut som kan skada dem. Med ett offentligt biträde i alla väsentliga beslut förhindras att barn hamnar i situationer liknande det som hänt i Marks kommun, skriver advokat Peter Zeijersborger.


I min yrkesroll som advokat och jurist har jag under flera år arbetet med familjerätt och socialrätt och regelbundet biträder jag såväl barn som deras föräldrar i mål om tvångsomhändertagande med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). När en rättsprocess om tvångsomhändertagande inleds har barnet och respektive förälder rätt till ett offentligt biträde, vanligtvis utses en advokat eller jurist, som företräder dem inför domstol och tar deras rätt till vara. Men när domstolsprocessen är avslutad, så upphör uppdraget.

Att skilja barn från deras föräldrar med tvång är en av de mest ingripande åtgärder som samhället kan vidta mot den enskildes vilja. Eftersom barnet i dag inte har rätt till ett offentligt biträde efter att domstolsprocessen är avslutad, så står den unga ofta utan någon som kan ge dem rättsligt stöd medan de är omhändertagna. Behovet av vård ska omprövas av socialnämnden var sjätte månad. Men det är inte fråga om några regelbundna rättsliga prövningar, utan socialnämnden ska på eget initiativ och utan att granskas pröva om behovet av vård finns kvar. Som längst kan en person vara tvångsomhändertagen enligt LVU till 21 års ålder.


Ingen som för barnens talan
Barnen måste ensamma kunna lita på att de sociala myndigheterna följer lagen, informerar dem om rättigheter på ett korrekt sätt och att det fattas beslut som är förenliga med barnkonventionen och barnets bästa. Den unga har ingen som kan föra deras talan och kontrollera att socialnämnden gör riktiga bedömningar.

Utifrån min erfarenhet händer det allt för ofta att det blir fel och ibland kan den här typen av ärenden handläggas rent vårdslöst. Huruvida detta beror på okunskap eller för hög arbetsbelastning är svårt att säga. Men fel blir det och barn rycks upp från väl fungerande familjehem och sin invanda miljö, de placeras ibland långt ifrån föräldrarna så att det blir svårt för dem att ha möjlighet att träffas. Att myndigheterna inte informerar de berörda om när och hur de har rätt att klaga på ett beslut eller när de kan och bör anlita en advokat för hjälp syns tydligt om man tar del av socialstyrelsen rapport om hur handläggningen gått i det omtalade ärendet med de två syskonen i Marks kommun.


Skrämmande exempel
Jag har sett skrämmande exempel på vårdslös handläggning från ett flertal kommuner över hela Sverige och det är min uppfattning att barnens skydd mot myndigheterna måste stärkas. Ett sätt att åstadkomma detta och förbättra rättssäkerheten är att vid alla väsentliga beslut som måste tas under tiden som den unge är under tvångsvård låta barnet biträdas av ett kompetent och engagerat offentligt biträde. Det kan bland annat gälla beslut om omplacering av barnet till nytt familjehem, beslut om att dra ner på umgänge mellan barnet och en förälder eller att vården ska upphöra. Alla dessa beslut är av väsentlig betydelse för barnet och ett felaktigt beslut kan få förödande konsekvenser för barnets utveckling.

Socialnämnden har skyldighet och befogenhet att ingripa till den unges skydd om det finns en risk att det far illa och varje år placerar våra socialmyndigheter flera tusen barn utanför det egna hemmet på institutioner eller i familjehem. De flesta av dessa placeras med stöd av LVU. Lagen tillämpas då barnet har ett vård- och skyddsbehov som inte kan tillgodoses med frivilliga insatser, alltså när vårdnadshavare eller barnet inte samtycker.

Om barnen fick rätt till ett offentligt biträde inför alla viktiga avgöranden skulle risken för felaktiga beslut och dålig handläggning avsevärt minskas. Det skulle också vara till fördel för den beslutande myndigheten. Som det är i dag kan det ju finnas en risk att de sociala myndigheterna i rädsla för att begå tjänstefel undviker att fatta svåra beslut eller att de mörkar egna misstag. En utökning av rätten till ett offentligt biträde skulle därför inte bara innebära att barnets skydd stärktes utan även medföra en trygghet för den beslutande tjänstemannen som måste våga fatta svåra och ingripande beslut.


Peter Zeijersborger
advokat



Share |

lördag 3 september 2011

ORDFÖRANDE I SOCIALNÄMNDEN TILLHÖR MISSIONSPROVINSEN

Jag fick ett intressant mail och lägger ut texten i sin helhet här nedan:

Denna Hermansson - hur kan detta vara förenligt med det uppdrag han har? För mig är detta ofattbart. Till och med svenska kyrkan rensar ju ut detta!
Missionsprovinsen som till och med Svenska kyrkan tvingades "stänga", ingen medlem i denna förening fick prästvigas då de är EMOT ALLT, you name it - och de är motståndare.
Vem hittar man där om inte Hermansson - han har tidigare bott i Knivstad.

2. Arbetsgruppen för missionsprovinsens bildande och Missionsprovinsens stödförening

En arbetsgrupp bildades och fick sitt uppdrag vid ett möte i Göteborg den 15 augusti 2002, med personer från de olika bekännelsetrogna traditionerna i Svenska kyrkan. Uppdraget blev att revidera åttamannagruppens förslag till missionsprovins (se under punkt 5.1.). Arbetsgruppen bestod av följande: Josef Appell, Landskrona, Göran Beijer, Stockholm, Bengt Birgersson, Göteborg, (ordförande), Johnny Bjuremo, Östmark, Per-Anders Grunnan, Ljungskile (sekreterare), Göte Hansson, Kristianstad, sr Marianne Nordström, Alsike, Kerstin Olofsson, Borås, Arne Olsson, Mellerud, Fredrik Sidenvall, Frillesås och Jan-Ulrik Smetana, Göteborg/Vännäs.
När arbetsgruppen presenterade sin rapport vid ett nytt möte i Göteborg, bildades Missionsprovinsens stödförening (angående stadgar, se bilaga 1). Denna stödförening har sedan hållit sitt första ordinarie årsmöte den 17 maj 2003 varvid styrelsen fått följande utseende: Lars Artman, Örkelljunga, Göran Beijer, Stockholm, Bengt Birgersson, Göteborg, (ordförande), Johnny Bjuremo, Östmark, Per-Olof Hermansson, Knivsta, Ann-Christin Lidén, Göteborg, sr Marianne Nordström, Alsike, Arne Olsson, Mellerud, Fredrik Sidenvall, Frillesås och Jan-Ulrik Smetana, Göteborg/Vännäs. Suppleanter är Ulla Ericsson, Göteborg och Marianne Kronbäck, Frillesås. Observatörer från flera olika svenska och nordiska sammanhang adjungeras till styrelsens sammanträden.
Observera att denna artikel har flera sidor. För att navigera, använd artikelindex längst upp eller länkarna nedan.


Mera skräp finns att läsa på sidan.
Detta är en totalt olämplig ordförande.
Finns det ingen journalist som är verkligt intresserad av frågor rörande tro och dess tyvärr mer än ofta negativa konsekvenser? Han har ju fått en position som han omöjligen bör inneha.

Anonym


Share |

KRISMÖTE OM EKONOMIN

Pellby kritiserar Hermansson öppet, socialnämnden gjorde ett försök med att fiffla med siffrorna - precis som de gör med allt annat - genom att be om extra anslag.


                                     Ur dagens BT:


STORA BRISTER HOS SOCIALFÖRVALTNINGAR RUNT OM I SVERIGE

Kanske börjar myndigheter som socialstyrelsen vakna och inse att det FAKTISKT förkommer stora brister inom socialförvaltningar runt om i Sverige.

Det är precis som socialstyrelsens Mikael Thörn uttalar sig, ett lotteri hur ens ärende kommer att hanteras, det kan vara att socialen inte ger den hjälp som en individ har rätt till, till att som i min dotters fall, ta till fullt artilleri på en helt vanlig tjej som är duktig i skolan och placera denne i ett familjehem och dessutom lyckas att få igenom ett LVU - genom lögner och falskt inplanterat material i akten och bortse från all fakta som talar emot socialförvaltningens utredning och alienera och spela ut barnet mot sin förälder, och dessutom bli nekade rätt form av stöd, mm - detta trots att det inte finns något akut.



Share |