Ett tvångsomhändertagande av ett barn eller ungdom är traumatiskt oavsett funktionshinder eller inte, märkligt att inte samhället har kommit längre i detta hänseende, att man inte ser att det finns andra bättre alternativ. Samhället har avhumaniserat individer, och behandlar dem på ett tortyrlikt sätt. Nedanstående artikel publicerades för ett bra tag sedan, men är fortfarande lika aktuell på så vis att detta sker runt om i landet idag. Dag ut och dag in försätts barn och ungdomar i denna hopplösa situation, de utsätts för en ohyggligt rå behandling och föräldrar utmålas som de skyldiga av socialtjänsten. Det är avskyvärt!
Läs mer på:
Share |
"Ewa Stenberg har följt Jonas fall länge och är upprörd över kommunens hantering av det.
– Jag tycker att det handlar om maktmissbruk. De hade bestämt sig för att problemen berodde på mamman. De skyndade sig att omhänderta Jonas fast en neuropsykiatrisk utredning redan hade påbörjats.
Socialtjänsten borde ha tagit reda på vad Aspergersyndromet innebär, tycker Ewa Stenberg. Jonas skolvägrade, vände på dygnet, isolerade sig, satt mest framför datorn – allt det är vanligt bland unga med asperger. Utan rätt kunskaper och stöd är det mycket svårt, både för föräldrar och andra vuxna, att hjälpa barnen att få ordning på tillvaron.
– När Jonas sedan fick diagnosen, låtsades socialtjänsten inte om den utan fortsatte bara att hävda att Lisas omsorgsförmåga var dålig. Jonas och Lisa kunde ha fått professionellt stöd i Östersund utifrån diagnosen. Ingenstans finns visat att inte det skulle ha fungerat, säger Ewa Stenberg.
Lisa satte sig in i funktionshindret, hon tog kontakt med lämpliga skolor och habilitering i Östersund och gjorde en vårdplan som hon gav kommunen.
Ett tvångsomhändertagande kan vara extra traumatiskt för barn med funktionshinder som asperger, framhåller Ewa Stenberg.
– Eftersom det finns svårigheter med social förmåga och kommunikation, är banden till de närstående särskilt viktiga. I Jonas fall var det inte bara det att han togs hemifrån, hans kontakter med sin mamma efter omhändertagandet blev ju hårt begränsade av socialtjänsten. Det är helt fruktansvärt, säger Ewa Stenberg.
Jonas fick träffa sin mamma en gång i månaden, på orten där han var omhändertagen. Han fick tala i telefon med henne 1–3 gånger i veckan, olika under olika perioder.
För Jonas kändes det som om han straffades. I den neuropsykiatriska utredningen berättar han hur han haft självmordstankar, depression och overklighetskänslor i samband med omhändertagandet.
Han berättar hur han längtar efter sin mamma och efter att få använda internet och telefon. Han känner sig isolerad och rädd, han känner sig bara trygg i sitt riktiga hem. Jonas berättar hur han håller inne känslorna på dagen, men gråter på kvällen. Han har funderingar på att ta livet av sig om han inte får åka hem. Han grubblar över om han hade kunnat ändra händelseförloppet om han gått till skolan hemma, och om han hade accepterat den stödfamilj som socialtjänsten utsett.
När Jonas mamma Lisa förstod hur illa Jonas for på det hem där han placerats, blev hon desperat. Hon skrev till alla ledamöter i socialnämnden, och bifogade Jonas egna brev och dagboksanteckningar. Hon vädjade till nämnden att de skulle sätta sig väl in i ärendet.
Jonas var tvångsomhändertagen i tre år, tills han blev myndig våren 2009. Under de åren hann Jonas och Lisa begära omprövning och överklaga beslut många gånger. Jonas skrev bland annat själv till länsrätten i december 2006:
”Jag vill komma hem därför att jag är olycklig där jag är. Jag vill ifrån den här platsen där jag är olycklig och jag vill åka hem så jag kan få tillbaka mitt liv. Så länge jag har lvu vill jag ha tillgång till internet och jag vill ha tillgång till telefon när jag vill och jag vill få åka hem minst 2 gånger i månaden. Men först och främst vill jag bli behandlad som en människa.”"
Läs mer på:
Share |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar