Ge mig en §

Nog skulle det behövas en paragraf alltid, idag tycks inte lagarna vara uppbyggda för att skydda familjer mot myndighetsutövare som fullständigt gått loss och som gör sitt yttersta för att krossa och skända familjer. Tyvärr något som är alltför vanligt förekommande inom Marks socialtjänst. Socialtjänstlagarna är uppbyggda på ramlagar och de verkliga rättshaveristerna är socialtjänsten själv som tänjer på lagarna och sanningen som om de vore gummiband, individen själv står då helt rättslös, för det finns inga lagar som kan skydda individen och dess familj. Något måste ske, såhär kan man inte ha det, människor får sina liv förstörda, värst är det för barnen vars liv blir något det aldrig borde få vara, de får vara med om sådant som de borde ha sluppit under normala omständigheter och det är socialtjänsten med sin myndighetsutövning som kan och får göra så mot familjer, utan att det finns några instanser eller personer som med sitt mandat sätter stopp för de oegentligheter som pågår. Jag har sagt det förut, men det skadar inte att säga det igen, bara för att man jobbar som handläggare vid socialtjänsten så innebär det inte att man per automatik har förståndet i behåll eller är en klok och intelligent person, och är det då en eller flera personer som utnyttjar sin ställning till att utöva maktmissbruk så finns det ingen instans som kan sätta stopp och tyvärr finns det alltför många av den sortens personer inom socialtjänsten och då hjälper det inte att det finns de som skulle kunna uträtta bra jobb. På grund av myndighetsmisshandeln blir livsomständigheterna till slut omöjliga och kan leda till katastrof för alltför många barn och deras familjer.

Börja med att återupprätta tjänstemanna ansvaret, sedan kan man börja se över resten av verksamheten, enligt min mening borde dagens familje- och individomsorg försvinna helt i den form den är i idag, socialtjänsten borde fråntas myndighetsutövningen och enbart låta dem fokusera på hjälpande insatser. De tvångsåtgärder man kanske möjligtvis måste behålla kan man lämna över till förslagsvis polisen eller upprätta en ny instans med mer utbildad personal med krav på legitimering och samtidigt låta sjukvården med sin expertis ta över behandlingen av missbrukare och all form av psykiatrivård. Om man har en bokstavsdiagnos är det väl rimligt att få lämplig vård på hemmaplan, inte spärras in på en institution som fungerar mer som en förvaring eller ett familjehem långt ifrån sin familj, det finns väl inget mänskligt i det, det ger bara klirr i kassan för oseriösa 'människohandlare'. Det är enorma pengar vi pratar om här, som hade kunnat ge individen fantastisk vård på hemmaplan tillsammans med sina nära och kära. Man kan inte ha det så som det fungerar idag, att man har hjälpande insatser kombinerat med tvingande insatser i form av tvångsåtgärder, det är helt vansinnigt. Idag behandlas ofta de omhändertagna barnen oerhört illa och de hamnar ofta under riktigt dåliga förhållanden, många gånger har barnen omhändertagits på lösa grunder med hjälp av förljugna utredningar, det är verkligen skandal att det får gå till såhär, allmänheten är helt ovetande om vad som faktiskt pågår och saknar vetskap om att deras surt förvärvade skatteinbetalningar går till att bekosta eländet. Hela hanteringen av barnen döljs bakom sekretess, som socialnämnderna så förnöjt hänvisar till om de skulle råka hamna i blåsväder. Många handläggare tycks ha frångått det de rimligtvis borde vara satta till att göra, nämligen hjälpa människor, inte stjälpa dem... sedan kan man ju göra en djupdykning i hur det kommer sig, men det får bli i ett annat inlägg.


Ur Martingers blogg: http://www.bt.se/blogg/martinger/

"Måhända en märklig formulering i den av mig valda rubriken. Men ska jag vara ärlig så var det exakt på det viset som en kvinna formulerade sig då hon i hemmet slog mig en signal. En helt vanlig medborgare, eventuellt något mer handlingskraftig än de flesta av oss.
Varför ringde hon då mig? Givetvis för att hon kände sig illa behandlad av myndigheter. Och hon är långt ifrån ensam. Under så många år har jag på liknande sätt som denna kvinna haft personer – minst lika många män – som spontant tagit kontakt för att de känner sig överkörda, helt enkelt illa behandlade.
Och kalla inte dessa människor för rättshaverister. Jag gillar nämligen inte att människor med ett ord eller två ska etiketteras. Rättshaverist är ett ytterst nedsättande begrepp och bör därför inte komma till användning.
I stället bör vi vända fokus mot myndigheterna och deras befattningshavare. Hittills efter alla dessa mina år i “myndighetssvängen” har jag aldrig mött en människa som är immun mot vanligt snack. Det går nästan alltid att prata med folk och därigenom få dem att förstå. Ibland kan det bli smärtsamt, men ändå är det möjligt.
Dock undviker en hel del myndighetspersoner denna direktkontakt. De vill inte ha det så livsviktiga mötet. Rädsla finns. Och som resultat av denna vad jag skulle vilja benämna tafatthet uppkommer missförstånd och en mycket destruktiv miljö.
Om hon fick en paragraf. Nej, jag hade ingen direkt att ge. Men vi hade likväl ett bra snack med varandra."

Share |