Vad är ett liv värt?!

Nu har det snart gått 2 år sedan allt startade med min dotter för att jag blev upprörd över en hemsida hon gjort med olämpligt material och där vi redan levde i konsekvenserna av vad det som hänt efter att jag för lite mer än 6 år sedan gjorde misstaget att be om hjälp för att jag och min son hade kommit i konflikt kring att han satt mest vid datorn hellre än att göra sina läxor, samtidigt som jag drabbades av cancer. Det är vansinnigt att en myndighet kan gå in och totalt söndra en familj, dessutom på ett regelvidrigt sätt genom att motivera sina beslut med hjälp av lögner och förtal. Man har tillintetgjort mig inför mina barn och hela samhället samt tagit mitt föräldramandat ifrån mig. Ekonomin har för oss har raserats på grund av vad socialtjänsten har försatt oss i. Mina egna ord som förälder väger ingenting och bortses ifrån helt, så har det genomgående varit under dessa 6 år. Under tiden jag kämpar för att få rätt så tickar tiden, men det går inte att få rätt mot dem, för när de i förväg bestämt sig för hur de skall göra, sedan spelar de faktiska omständigheterna ingen roll och de kommer aldrig erkänna att de gjort fel. Jag har kämpat hårt för att försöka få dem att förstå hur fel de gör och för att få det vi stöd vi lämpligen borde ha rätt till. Men det allra värsta i det hela är det priset barnen har fått betala under tiden detta pågått fram till nu, de har fått uppleva något de borde ha sluppit, de har fått leva i något det aldrig borde fått vara med om. De vet bara vad de är i nu, jag vet var de borde varit i nu, om allt hade skötts på ett korrekt sätt. Jag klarar mig alltid, men det vi blivit utsatta för är totalt omänskligt och inte rätt mot barnen, jag har fått stå maktlöst bredvid och titta på när myndighetsövergreppen har satt igång. Stundtals har jag tappat fattningen när terrorn har varit som värst. Jag har försökt att få de sociala myndigheterna att förstå att deras hantering av oss skadar mina barn och familjen i sin helhet, utan resultat, de svarar tillbaka med ignorans.

Jag trodde att socialtjänsten var till för att hjälpa inte stjälpa, jag kan fortfarande inte riktigt fatta att de har kunnat göra vad de gjort mot oss och att de dessutom är helt ansvarsbefriade ifrån det. Men vem kan ge oss tillbaka allt det vi förlorat under dessa år, vem...? Den sorg som jag bär på som jag försöker hålla i schack så gott det går, vem kan förstå den? Alla ni i Marks kommun som kunde gjort något, men som vänt oss ryggen och låtsas om att ni inget vet eller ser, ni som låter plågo-cirkusen fortgå, vad är er skuld i detta..? Allt det jag byggt upp fram till första kontakten med socialtjänsten i Mark har de sakta men säkert totalt raserat under de kommande 6 åren. Nu är den äldsta vuxen och den minsta tvingats bli vuxen i förtid. Vi har aldrig fått någon rimlig möjlighet att reda ut något av det som hänt på ett vettigt sätt. Ingenting kan någonsin kunna bli vad det borde vara idag, jag har blivit bestulen på mitt liv och det som var viktigast i mitt liv, av myndigheter på skäl som inte är i proportion med vad som hänt. Proportionalitetsprincipen är totalt satt ur spel.

Vem kan förstå vilken ohygglig skada de faktiskt gjort?! Två år... Sex år...Hur skall jag överleva detta? Vi har sakta malts ner i soc-kvarnen, tills inget finns kvar av det ursprungliga. Sorgen är stundtals outhärdlig och den finns med mig varje sekund och har gjort det i sex år? Finns det inte lagar som säger att det är olagligt att plåga ihjäl människor? Visst finns det lagar, med de tillämpas uppenbarligen inte mot myndigheter, för myndigheter skyddar myndigheter, de skyddar inte individer och definitivt inte familjer. Vad har det blivit av Sverige, jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det får gå till såhär! Hur skall jag få tillbaka mitt liv?

Jag åker till jobbet varje dag, försöker vara en så fungerande person som det bara är möjligt, men det är annat under ytan, för jag står egentligen inte ut att vara i detta ingenmansland där allt som betyder något för mig har tagits ifrån mig på ett fullständigt horribelt och orättvist sätt. Bara vetskapen om att vårt liv aldrig kommer kunna återställas i ursprungligt skick är en sorg i sig. Man lever i en surrealistisk sörja, ett socialtjänst-träsk som man ofrivilligt har dragits in i. Jag känner mig ofta mer död än levande numera, jag har i mina värsta stunder funderat på att ge upp mitt liv, men jag har lovat mig själv att jag skall kämpa till sista glöden, om inte annat så att inte andra skall behöva uppleva detta. För vad har det blivit av Sverige, inte är det mitt fosterland längre i alla fall, det är ett korrupt Stasi-land, jag hade hellre levt ett lyckligt liv ovetande, istället för det jag vet idag, nämligen att systemet med politiker och statliga och kommunala tjänstemän är totalkorrupt och fullständigt rättsosäkert, det är ett alltför högt pris vi som familj har fått betala för den vetskapen, något ingen av oss förtjänar... Mänskliga rättigheter, vad är det?!

Share |