Taget ur: MARKBLADET • Onsdag / torsdag vecka 11 • 2010, sid 24

Vem hjälper de utsatta barnen i Mark?
Förra veckans insändare om socialtjänsten i Mark och svaret från Agneta Karlsson, enhetschef på familjeenheten, rörde upp en del känslor. Det har kommit flera telefonsamtal som bekräftat vad insändaren “Anställd i Marks kommun” skrev och som ni kan läsa här så kom det också fler insändare i samma anda. Agneta Karlsson ringde i veckan och ville klargöra att detta med att kommunen inte har en egen socialjour inte är så farligt som det verkar. Vid akuta fall ringer Boråsjouren till Agneta, eller annan som har jour, så att personal kan kallas ut om det så är mitt i natten. Men det verkar inte gå lika fort på dagtid om man fårtro vad nedanstående insändare skriver.
    (red)

Oklart svar
Replik på ”Socialtjänsten svarar” i Markbladet v 10. Tack för socialtjänstens snabba, om än något oklara svar. Det stora bekymret för oss som arbetar med utsatta barn i kommunen, är varken brist på information om hur en socialtjänst ska fungera eller huruvida våra närmaste chefer är insatta i problemen. Vad som fortfarande fattas är respons på den sista delen av min insändare: Hur kommer ansvariga i kommunen att reglera kommunens brister i förhållande till FN:s barnkonvention? IFO/Familjeenhetens chef refererar själv till bland annat socialtjänstlagen (som vad barn beträffar, delvis har sin utgångspunkt i barnkonventionen), och BBIC (Barn i centrum), som är ett verktyg för förverkligandet av barnkonventionen på kommunnivå. BBIC har sedan 90-talet implementerats i svenska kommuner. Låt oss därför utgå från de sistnämnda. I BBIC, står bland annat att ”Behoven beskrivs med hjälp av information från barnet/den unge, föräldrarna och andra personer som har kunskap om barnet, till exempel lärare eller fritidspersonal.” Det förutsätter att kontaktpersoner från socialtjänsten kommer på avtalade tider och ringer upp som avtalat till de personer som kontaktat dem, vare sig de är föräldrar eller personal. I Socialtjänstlagen står bland annat att ” Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver” (Kap 2; §2). Kan kommunens socialnämnd, med utgångspunkt från de iakttagelser jag redogjorde för i min förra insändare, garantera att SoL efterföljs på följande punkter?:
•” […] Socialnämnden skall även i övrigt ta initiativ till och bevaka att åtgärder vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och ungdom, äldre och andra grupper som har behov av samhällets särskilda stöd. Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning. (Kap 3; § 2).
•”Insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet. […] Kvaliteten i verksamheten ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras” (Kap 3; § 3).
•”Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour (min markering) eller annan därmed jämförlig verksamhet”. (Kap 3; § 6).
•”Socialnämnden ska i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa samverka med samhällsorgan, organisationer och andra som berörs. […] Nämnden ska aktivt verka för att samverkan kommer till stånd”. (Kap 5; § 1a).
   “Anställd i kommunen”

Svara i telefonen!
Du ”Anställd i Marks Kommun” jag instämmer till fullo i det som du skriver. Har personligen erfarenhet av att
handläggningstiden i Marks Kommun är oerhört lång. Min erfarenhet av detta är att vårt ärende startade för många år sedan och pågår ännu. Det man inte ska glömma i detta fallet är att mitt i denna långa process står det ett barn, som hunnit bli tonåring, som hade turen att träffa en snäll familj som öppnade dörren till sitt hem.
Jag anser att det som Agneta Karlsson skriver som svar om att kommunen har det yttersta ansvaret med mera är fina ord. Men tyvärr kan inte Marks kommun leva upp till detta. I vårt fall har det sett ut så här: Jag söker en socialsekreterare som inte går att nå för tillfället. Lämnar meddelande att det är viktigt att hon hör av sig snarast möjligt för det är kaotiskt läge. Det går en dag och jag ringer igen och lämnar meddelande. Dagarna går och blir till veckor utan att någon hör av sig tillbaks. Det kan dröja två till tre veckor innan jag ens får tag på socialsekreteraren. Uttalar min oro, sekreteraren håller med och lovar att göra insatser och sedan höra av sig så fort de kan. Telefonen är tyst. Detta upprepas gång på gång. Till slut känner man sig totalt maktlös. Det kvittar hur man ringer, bönar och ber om hjälp så händer ingenting. Kommunen säger att de jobbar mycket med ärendet men tyvärr ser vi inte det eftersom det är sekretess, men då undrar jag om inte ens den drabbade ska märka av ert jobb och insatser? Agneta skriver att det är av vikt att oro kring barn kommer till socialtjänstens kännedom så tidigt som möjligt, men jag kan bara säga att det hjälper inte. Vi har gjort allt det som Agneta skriver men utan resultat. Det känns som ett hån att läsa dessa ord och jag hoppas inte att du tror på att det fungerar så som du skriver för då blir du besviken när du går ner i din organisation. Vår erfarenhet av Marks kommun är lång och jag skulle kunna skriva en hel bok om att få "absolut ingen hjälp eller svar från Marks Kommun". Man gömmer sig bakom sekretess och lagar och det är bra, men man kan väl aldrig få gömma sig bakom den när det är uppenbart att barn far illa? Då blir sekretessen ett hinder. Agneta skriver att hon gärna tar emot förslag på hur de kan bli bättre på att informera om verksamheten och hur deras rutiner ser ut. Börja med att svara i telefon säger jag då, ring upp människor som söker er dag ut och dag in. Påbörjar man ett ärende så ska man väl slutföra det inom rimlig tid? Jag kan bara säga att jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tro att det skulle vara så svårt att lösa ett problem som är så uppenbart.
        Maktlös

Vi höll på att gå under
Jag kan bara instämma med insändaren angående hur socialtjänsten hanterar ärenden vad det gäller barn och ungdomar där man som förälder söker hjälp i en ohållbar situation, i Markbladet vecka 10. Av min egen erfarenhet kan jag berätta utan att gå in på detaljer, att den flathet som vi som familj har bemötts av från socialtjänsten är skrämmande och ofattbar. Det hela kunde ha slutat riktigt illa för min son och oss som familj för att vi inte fick det stödet vi så väl behövde vid den tidpunkten. Under tre års tid försökte jag få deras stöd och hade under den tiden i princip ingen som helst kontakt med min son, samtidigt som jag brottades med cancer. Det verkade nästan som de medvetet drog ut på tiden och hade inga konkreta förslag till lösningar på problemet. Vi överlevde situationen, men det var inte mycket mer, det drev oss till ruinens brant och den förtvivlan man kände under den här tiden var socialtjänsten helt känslolösa inför. Det är nästan omöjligt att beskriva hur frustrerad man känner sig när man inte får någon som helst respons från socialtjänsten, man kontaktar ju inte dem för att man inte har något bättre för sig, utan det är den absolut sista utvägen man tar. Hela familjen och framför allt sonen upplever att socialtjänsten svek oss på flera punkter. Men hur ska man bevisa deras flathet och hur ska man orka driva den frågan när man har fullt upp med att rädda det som räddas kan? Sonen har nu i efterhand uttryckt och undrat om det går att stämma socialtjänsten. Jag önskar verkligen att man kunde det och att man hade resurser till att göra det.
    Bara en mamma


Mer finns att läsa på: http://www.markbladet.se/mbred/mbred_pdf/2010/11/24_mb_11_2010.pdf