Myndighetsutövning

Från Wikipedia:

Myndighetsutövning är ett förvaltningsrättsligt begrepp och omfattar beslut eller andra åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna. I Sverige är en vanlig definition, hämtad ur den gamla förvaltningslagens 3 § (ÄFL 1971:290), "utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande". ^[1]

Myndighetsutövning kan innebära både beslut som är gynnande för den enskilde (såsom beslut att bevilja ett bidrag) eller beslut som är betungande (såsom beslut att ta ut en avgift). Myndighetsutövning är oftast en uppgift för myndigheter, men kan överlämnas till exempelvis bolag eller föreningar om det finns stöd i lag.^[1]

Exempel är när en myndighet eller annan organisation (exempelvis Radiotjänst eller Svensk Bilprovning) utför myndighetsliknande uppgifter. Många gånger är myndighetens beslut tvingande för den enskilde (till exempel skyldigheten att betala TV-avgift eller besiktiga ett motorfordon). Även gynnande beslut för den enskilde (exempelvis betyg i ett ämne eller kurs) kan anses som myndighetsutövning.

Fel eller försummelse vid myndighetsutövning kan leda till att myndigheten tvingas betala ut skadestånd^[2]. Dessutom kan den tjänsteman som utövar myndighetsutövning och som med uppsåt eller av oaktsamhet missköter sina uppgifter dömas till ansvar för tjänstefel.

Allt som en myndighet utför är inte myndighetsutövning. Sådant som inte gäller myndighetens beslut med stöd av författning, regeringsbeslut eller riksdagsbeslut är inte myndighetsutövning. Exempel på sådant som faller utanför begreppet är avtal som helt vilar på privaträttslig grund, löneutbetalningar, inköp av löpande karaktär samt lämnande av allmänna råd och upplysningar. Gränsdragningen har betydelse bland annat för tillämpningen av de skadeståndsregler som nämns ovan.^[1] Avgifter som tas ut som en del av myndighetsutövning är dessutom momsfria i Sverige.


Från verksförordning till myndighetsförordning (SOU 2004:23):

Allmän straffrätt
Reglerna om tjänstefel finns i 20 kap. 1 § brottsbalken. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet genom handling eller underlåtenhet vid myndighetsutövning åsidosätter vad som gäller för uppgiften döms för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om brottet anses ringa skall det inte föranleda ansvar. Är brottet grovt skall straffet bestämmas till lägst sex månader och högst sex års fängelse. Ansvaret för tjänstefel begränsas till den del av den offentliga verksamheten som innefattar myndighetsutövning. Ansvaret gäller även i styrelser och nämnder i den mån de medverkar vid myndighetsutövning.

Specialstraffrätt

Inom specialstraffrätten finns en mängd lagar med straffbestämmelser som kan vara aktuella vid myndigheter, exempelvis brott mot miljöbalken, arbetsmiljöbrott och brott mot datalagen. Straffansvar kan endast utkrävas av en fysik person. När en straffbestämmelse avser att reglera en viss typ av verksamhet där ett flertal personer arbetar tillsammans. t.ex. i en myndighet, är det därför ofta svårt att avgöra vem eller vilka som bär straffansvaret om det begåtts en otillåten handling i verksamheten. Specialstraffrätten innehåller i allmänhet inte någon uttrycklig reglering av vem som skall ådömas straff i de fall då ett brott begås i en juridisk persons verksamhet. Frågan om vem eller vilka som skall ådömas straff i dessa fall är att bedöma enligt principerna för det som brukar kallas företagaransvar.
Företagsbotsutredningen skriver i sitt betänkande Straffansvar för juridiska personer (SOU 1997:127 s. 105) angående principerna för företagaransvar bl.a. följande.

Dessa vilar på grundtanken att det straffrättsliga ansvaret bör ligga hos den eller de som har den bästa möjligheten att motverka lagöverträdelser inom en verksamhet genom en ändamålsenlig ledning, organisation och kontroll av verksamheten. Kriterierna för att fastställa om en person som bär företagaransvar, gjort sig skyldig till ett brott är självfallet desamma vid gärningar inom ramen för en juridisk persons verksamhet som vid andra gärningar. Frågan är i bägge fallen om någon uppsåtligen eller av oaktsamhet förfarit i strid mot en på korrekt sätt tolkad i lag given straffbestämmelse.

Företagaransvaret har utvecklats genom praxis och doktrin.

Principerna gäller inte endast i förhållande till privat näringsverksamhet utan har tillämpats också inom andra områden.

I rättsfallet NJA 1987 s. 426, som främst handlar om ansvarsfördelningen mellan kommunens förtroendevalda och dess anställda, har Högsta domstolen lagt fast riktlinjerna för den praxis som alltjämt synes vara generellt gällande i fråga om företagaransvar. Målet gällde frågan om valnämndens ordförande var ansvarig för ett vid kommunen utan tillstånd fört personregister. Beträffande ansvarsfrågorna anförde Högsta domstolen bl.a. följande.

--- När det gäller placeringen av ansvaret för lagöverträdelser som begås i privata företags verksamhet har däremot vissa regler om s.k. företagaransvar utvecklats i rättspraxis. I princip åvilar det straffrättsliga ansvaret företagsledningen. Denna består i aktiebolag av styrelsen och verkställande direktören i de fall där denne inte är ledamot av styrelsen. Ansvaret inom företagsledningen fördelas så att ansvaret i första hand åvilar den ledamot inom vars verksamhetsområde en lagöverträdelse begåtts. Verkställande direktören kommer därvid i första hand i fråga eftersom han ansvarar för den löpande förvaltningen. Delegation av ansvaret kan dock ske. Företagsledningen ansvarar emellertid för att företaget organiseras på sådant sätt att lagöverträdelser kan förutsättas ej ske i dess verksamhet. Ledningen har sålunda att sörja för att företaget har en ändamålsenlig personalorganisation och att underordnad personal är kompetent och tillräckligt instruerad för sina uppgifter. Även om delegation skett är ledningen skyldig att gripa in om det visas föreligga brister eller eljest särskild anledning föreligger. Vid oaktsamhetsbrott kan ansvar utkrävas av den i företagsledningen som oaktsamt brustit i vad som enligt det nyss sagda ålegat honom.---

--- Mot den angivna bakgrunden ter det sig naturligt att de principer för företagaransvar som utbildats i rättspraxis för det privata näringslivet får tjäna åtminstone som en utgångspunkt också på den kommunala sektorn. Måhända är möjligheten att delegera ansvar något mindre omfattande på den kommunala sektorn till följd av de särskilda förhållanden som ligger till grund för kommunallagens regler om delegation. Omständigheterna i det särskilda fallet måste tillmätas betydande vikt när det gäller att ta ställning till om delegation av det straffrättsliga ansvaret för förtroendevalda kunnat ske.---

Även rättsfallet NJA 1994 s. 204 behandlar företagaransvar inom den kommunala förvaltningen och gäller ett åtal mot ett kommunalråd, tillika kommunstyrelsens ordförande och ordförande i tekniska nämnden, för att han inte iakttagit gällande villkor för två av kommunens avloppsreningsverk. Något prejudicerande fall som behandlar just företagaransvar inom den statliga förvaltningen finns, såvitt känt, inte1. Vad som angetts i ovan redovisade fall om placeringen av ansvar i företag bör dock vara analogt tillämpligt på myndigheter. Ansvaret åvilar i första hand den person inom vars verksamhetsområde en lagöverträdelse begåtts. Verkställande direktören/myndighetschefen kommer därvid ifråga i första hand eftersom han svarar för den löpande förvaltningen. Även underordnade tjänstemän till vilka en uppgift delegerats kan komma ifråga. Beroende på hur verksamheten ser ut, vilket brott det gäller samt övriga omständigheter i det enskilda fallet måste det avgöras från fall till fall vem vid myndigheten som ansvarar för ett brott. Vem som skall göras ansvarig för brott beror ytterst på var åklagaren och i sin tur domstolen väljer att placera ansvaret. Som nämnts ovan beaktas också vid en prövning vilka resurser och befogenheter den person på vilken ledningen internt lagt ansvaret, haft till sitt förfogande. Inte endast myndighetschefen eller den tjänsteman till vilka uppgifter delegerats kan således komma ifråga, även en styrelse med fullt ansvar som inte gjort vad som ankommer på denna kan komma att hållas ansvarig för brott i vissa situationer. Man kan även tänka sig situationer där en styrelse med begränsat ansvar hålls ansvarig för brott.

Ansvar och ansvarsutkrävande SOU 2004:23 94


Läs mer på:

SKADESTÅNDSLAGEN
BROTTSBALKEN
Från verksförordning till myndighetsförordning (SOU 2004:23)
Klicka på textraden!



Share |