Rättssäkerheten och insynen i LVU-vården är bedrövlig

Samhällsdebattören Göran Grauers riktar allvarlig kritik mot hur LVU-vården ser ut i dag. Utredningen som föregår ett LVU-ärende är sällan eller aldrig saklig eller objektiv och likheten inför lagen finns inte, anser han.

Jag har under 13 år ideellt företrätt människor i LVU-ärenden. Jag är varken advokat eller jurist och 1997 halkade jag så att säga in på denna linje på ett bananskal. En familj som uttömt alla sina möjligheter och inte kunde hitta en advokat som ville företräda dem vände sig till mig. Jag har under åren relativt framgångsrikt företrätt människor i hela Mellansverige. Jag har också under dessa år verkat i nära samarbete med flera olika organisationer och fått sätta mig in i många olika fall där jag ändå inte företrätt människor utan kanske bara givit råd.

Att omhänderta barn är det största ingrepp en stat kan göra i en familj och detta måste därför omgärdas av en rigorös rättssäkerhet, speciellt som barn är det mest effektiva en stat kan använda sig av för att tysta obekväma och kritiska medborgare.

LVU-vården i Sverige i dag är en miljardindustri där rättssäkerheten och insynen är bedrövlig. Utredningen som föregår ett LVU-ärende är sällan eller aldrig saklig eller objektiv och likheten inför lagen finns inte. Socialtjänsten har en mer eller mindre oinskränkt makt som skyddas av sekretess, en sekretess som ofta missuppfattas som om det var socialtjänsten själv som ägde den sekretessen. Socialtjänsten äger ingen egen sekretess utan sekretessen är alltid individens.

Utredningar kantas ofta av rena tyckanden, som ”jag tycker att”, ”jag uppfattar”, ”jag känner”, vilket alltså reflekterar den enskilde socialsekreterarens egen uppfattning och tyckande, vilket alltså är rent grundlagsvidrigt och utredningar där sådana tyckanden finns borde omedelbart underkännas av domstolarna och starkt ifrågasättas av advokaterna, men så sker ytterst sällan.

Socialtjänsten har bara förslagsrätt, och ett beslut att ansöka om LVU till förvaltningsdomstolen tas av socialnämnden efter den kritiskt granskat utredningen. Att kritiskt granska en utredning innebär att man går igenom allt material som ligger till grund för utredningen, vilket också borde innebära att socialnämnden tog kontakt med både barn och föräldrar, vilket aldrig sker. Socialnämnder består oftast av fritidspolitiker som inte har vare sig tid eller kunskap att sätta sig in i ärenden och man får ofta höra att ”vi litar på våra tjänstemän”. Utredningen kommer alltså till förvaltningsdomstolen helt ogranskad och är bara den enskilde socialsekreterarens tyckanden. Förvaltningsdomstolen måste dock förutsätta att utredningen kritiskt granskats av nämnden, men där finns inga som helst riktlinjer för hur en sådan granskning skall gå till och ingen reagerar på att där aldrig varit en kritisk granskning.

Det är i detta skede som jag måste rikta mycket allvarlig kritik emot Sveriges advokatkår. Min kritik omfattar naturligtvis inte alla advokater, men mitt material varifrån jag utgått är stort. I ett LVU-förfarande får alltid barnet/barnen ett eget ombud. Jag har under mina 13 år aldrig varit med om att barnets/barnens advokat tagit kontakt med mig som föräldrarnas ombud eller föräldrarna. Advokaterna har enbart gått på vad socialtjänsten kommit fram till i sin utredning och detta anser jag vara ett mycket allvarligt åsidosättande av sin klients intressen. Advokaten skall i detta fall kritiskt granska socialtjänstens utredning och i det måste ingå att ta kontakt med föräldrarna och bilda sig en egen objektiv uppfattning om dessa föräldrar är lämpliga eller inte för att ha vårdnaden om sina barn.

Jag vill här också påpeka att mitt arbete hela tiden varit helt ideellt och eftersom jag då kan välja vilka ärenden jag vill åta mig har jag aldrig åtagit mig ärenden där det förekommit alkohol, droger eller våld och sexuella utnyttjanden utan enbart inriktat mig på ärenden då föräldrar av en eller annan anledning tvingats söka hjälp hos socialtjänsten. Det kan röra sig om akut sjukdom hos förälder/föräldrar, om akuta ekonomiska problem, eller i allt större utsträckning tvångsomhändertaganden av barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så som ADHD, asperger och autism. Här rör det sig om barn som omhändertagits från fullt fungerande hem, men där skolan inte klarat av barnen.

Att en advokat, som skall företräda barnet/barnen och agera i ”barnets bästa”, inte tar kontakt med föräldrarna eller föräldrars ombud är högst anmärkningsvärt och är enligt mitt förmenande rent tjänstefel.

Jag anser också att Advokatsamfundet bör verka för att omhändertagna barn får behålla sitt ombud under hela tiden de är tvångsomhändertagna. Som det är nu försvinner barnets ombud så fort dom vunnit laga kraft och det blir då upp till socialtjänsten att placera barnen och besluta om vårdens inriktning. Det är alltså inte upp till domstolarna som enbart beslutar om tvångsvård eller inte. Det är i detta läge ett barn som bäst behöver ett ombud. Må vara att det kan vara ett annat ombud än advokaten i fråga, men det bör vara ett ombud med full insyn i vården och befogenhet att vända sig till barnets juridiska ombud.

Jag har varit med om att mycket unga barn som aldrig begått några brott eller något annat, spärrats in på slutna § 12-hem för att föräldrarna kanske inte kommer överens i vårdnadsfrågor. I ett fall, granskat av JO efter anmälan från mig som förälderns ombud, hade en 11-årig flicka och en 14-årig pojke olagligt frihetsberövats under två veckor (i enlighet med vad JO kommit fram till i beslut 2008 Dnr 4163-2006). Denna anmälan borde ha gjorts av barnens ombud, som i fallet inte gjorde något alls.

JO har dessutom vägrat utreda om det överhuvudtaget är möjligt att låsa in så unga helt oskyldiga barn för föräldrars oförmåga att komma överens. Här borde alltså barnets advokat ha agerat med största tyngd och framför allt i barnens intresse begärt skadestånd för den tid de suttit olagligt frihetsberövade, vilket JO också vägrade befatta sig med.

Det ointresse och brist på engagemang för utsatta barn som jag upplevt från advokatkåren är högst anmärkningsvärt och en stor fara för rättssäkerheten för dessa barn och familjer. Jag uppmanar därför Advokatsamfundet att skyndsammast rikta blickarna mot detta problem.

Min kritik gentemot de sätt som socialtjänsten utreder kan bekräftas av många, men jag uppmanar Advokatsamfundet att kontakta framför allt docent Bo Edvardsson, Örebro universitet. Han är ledande i Sverige på kritisk utredningsmetodik och har enormt material i frågan.

Jag vill också hänvisa till Riksföreningen Autism utredning 20 090 930 ”Sammanfattning av problemställningar i LVU-ärenden som rör barn med autismspektrumtillstånd”, där man också tar upp ”Brister i de offentliga biträdenas företrädarskap”. Utredningen hittas på följande adress: www.autism.se/RFA/uploads/nedladningsbara%20filer/granskning_LVU.pdf.

Göran Grauers, samhällsdebattör

Fotnot: Göran Grauers som har författat denna debattartikel är inte densamme som är ledamot av Advokatsamfundet.

Denna artikel finns att läsa i:

Advokaten, Nr 8 2010 Årgång 76

Klicka på textraden!

Läs mer på:
Newsmill
Klicka på textraden!

Share |