Till den det berör!

Hej

Tack för att du funderar på vad den verkliga orsaken till varför skjutningar som den på Hisingen sker. Men... Du har inte riktigt hittat rätt...

Du skriver att alla vi har vi levt under svåra förhållanden ibland, med ensamstående föräldrar som kämpar med att få ekonomin att gå ihop osv...

Jag vet svaret på vad problemet är, men du kanske inte är mogen att ta den till dig, inte så att jag vill verka nedlåtande, för det vill jag inte.

Det är samhällets fel... nu tänker du att det är väl individens egna ansvar vad man gör... men så enkelt är det inte, i synnerhet inte om man är ung och håller på att formas.

I förorterna är många utsatta för myndigheternas påpassande, det kanske kan vara befogat då många där är hjälpsökande, men ibland ofrivilligt hjälpsökande.

Jag skall försöka hålla mig kort, utan att missa för mycket. Alla utsatta grupper idag, är svårt utsatta av socialtjänsterna. Omvärlden tror att socialtjänsten är till för att hjälpa till, ute på Hisingen har socialtjänsten varit bedrövlig, med en ledning utan egentlig utbildning ens. Utåt sett agerar man som om man hjälper människor och ger dom stöd, men sanningen är något helt annan.

Nu kan ju inte jag veta vilka dom som skjutit är, om dom kommer från området, men jag skulle gissa att de gör det. Men om de är uppvuxna i Sverige, och kanske Hisingen, så kan jag slå vad på att de tidigt i barndomen blev föremål för socialtjänstens granskning. Det har ingenting med deras kultur att göra, utan det har att göra med att det är så socialtjänsten löser "problem". Jo, hur löser dom nu problem. Det kan vara så att någon i all välmening ringer till socialtjänsten, för det tycker synd om familjen av någon anledning, kanske mamman är djupt deprimerad efter en lång sjukdomstid och de anser välmenande att hon behöver lite stöttning... Då heter det att det har kommit in en orosanmälning. Socialtjänsten anser att det finns anledning att gå in och titta på det. I sedvanlig ordning kontaktar de skolan, redan detta stressar familjen, soc påbörjar en utredning, där handläggaren - som kan vara en nyutexaminerad 23-åring - träffar var och en för ganska korta samtal, för en BBIC utredning, de beslutar att jourplacera pojken. Fortfarande tror familjen att detta måste vara ett misstag, dom kan ju inte hoppa över en massa steg och bara ta pojken, vi ville ju ha hjälp, men någonstans vill föräldrarna tro att soc kommer att förstå att detta är ett misstag. Skolan har inga större klagomål vad det gäller skolarbetet, och han är mycket duktig i idrott, men pojken har svårt att sitta stilla och är ibland är lite utåtagerande som gör att det kan uppstå konflikter. Pojken som är 11 år, placeras i ett jourhem i väntan på utredningen, det är första gången han är ifrån sina föräldrar förutom när han varit på fotbollsläger eller skolresa. Han är helt knäckt, han gråter sig till sömns på nätterna, det gör så ont i honom att han bara vill dö.

Föräldrarna hemma gråter av förtvivlan och sorg, de ringer till jourhemmet för de vill träffa pojken, jourhemmet hänvisar tillbaka till soc och säger att det är den vägen du måste gå... De kontaktar handläggare och socialchef och vädjar. De får ingen information om vilka rättigheter de har eller vad de bör göra och de undrar varför det tar sådan tid, då får de till svar att en utredning tar 4 månader. 4 månader är en evighet för ett barn. Men när 4 månader har passerat har de fortfarande inte hört något, då kontaktar de soc igen och begär att få hem sin son som är 'frivilligt' placerad enligt SoL. Sonen tror att föräldrarna har övergivit honom, i familjehemmet säger de konstiga saker om hans mamma och pappa, han är ledsen. Genast sätter socialtjänsten igång och gör ett akut omhändertagande på pojken enligt LVU. Ordförande i nämnden signerar LVUt, han har aldrig träffat varken föräldrar eller pojken. Föräldrarna kallas in och socialtjänsten lägger fram utredningen så att de kan få läsa den, de har lite svårt med språket, men de kan läsa. De sitter och läser igenom, mamman bryter ihop, pappan undrar vem är det ni har skrivit om här, det är inte oss iaf. Nu börjar deras helvetesresa på riktigt. Socialtjänsten påstod bland annat att pojken beteende berodde på att föräldrarna inte kunde sätta gränser för honom, men också att de slagit honom och misshandlat honom psykiskt, men det var oklart vem av föräldrarna de riktade anklagelserna mot. Han visste att han hade en son som var envis som synden och att han ibland blev tvungen att höja rösten och ta honom i armen och leda han in till sitt rum, men misshandla honom, nej aldrig, han älskar ju sin son över allt annat, han son är hans liv. Dessutom hade soc sagt till honom att om han skall få tillbaka sin son måste han lämna sin fru, han vill inte lämna sin fru, han har en gång lovat att älska henne i nöd och lust och det tänker han fortsätta att göra.

De tar reda på lite mer, om vilka rättigheter de har. De överklagar LVUt. Under tiden försöker de få träffa sin son, ju mer de kämpar om det desto mer stryper socialtjänsten åt möjligheterna för dem att få träffa sin son. Sonen är svårt traumatiserad av det som sker, detsamma är föräldrarna. Pappan som har eget företag får svårt att hinna sköta sitt arbete, på grund av alla samtal han måste göra, alla möten och hans mående är inte bra, han mår fruktansvärt dåligt av hela situationen. Ångest och mardrömmar på nätterna, oron för hur hans son mår, samtidigt en vansinnig vrede mot den orättvisa han och familjen varit utsatta för. Han har begärt att få företräda inför nämnden utan resultat och nu inför förvaltningsrätten. Fadern och modern blir tilldelade en jurist, pojken får en annan jurist. Han tänkte att nu måste väl ändå rättvisa skipas, de kommer förstå att detta är galenskaper. Väl inne i rättssalen är alla på plats, pappan vill lämna fram bevis i form av intyg från vänner, motvilligt lämnar juristen fram det till domaren och menar på att det är meningslöst, pappan förstår inte hur det kan vara meningslöst. Barnets advokat sitter intill handläggaren och förste socialsekreteraren och deras jurist. Förhandlingen börjar. Pappan sitter och lyssnar på socialtjänstemännens utläggning och ju mer han hör desto mer upprörd blir han, han håller på att bryta ihop, men håller ihop sig. När barnets advokat börjar tala säger han att det är bäst för pojken att vara fortsatt placerad. Pappan tror inte sina öron, mannen skall ju företräda hans son... Nu inser han att allt är ett spel för gallerierna. När han får tillfälle att prata är han upprörd, och säger till dem, ni ljuger och domaren talar då om för honom att vara tyst, annars så måste han lämna rättssalen. Han egen advokat var heller inte mycket till försvar, utan satt och tjingsa på alla andra som var där, de verkade inte vara första gången de träffades precis.

Utgången från förhandlingen blev att pojken blev placerad enligt LVU. Mamman och pappan bröt ihop. Pojken trodde att föräldrarna inte vill ha mer med honom att göra, det instämde familjehemmet i. De få gånger han fick träffa mamma och pappa, var konstlade och ingen kände sig bekväm. Efter träffarna brukade pojken bryta ihop och då tog det ännu längre tid tills han fick träffa föräldrarna nästa gång, för det ansåg socialtjänsten och familjehemmet var bäst för honom. Nu fick pappan börja om med överklagningar och kämpa för att få hem sitt barn. Företaget började gå sämre, hans kunder undrade vad han höll på med, han började få svårt att sköta räkningar och annat, snart var konkursen att faktum. Arbetslös fick han nu börja jaga jobb och samtidigt ta han om sin fru, som nu var så svårt traumatiserad av sorg att hon inte tog sig ur sängen längre.

Pojken har i familjehemmet blivit kompis med en annan kille som är ett par år äldre än honom. Han brukar bjuda honom på cigaretter, han som aldrig rökt börjar nu röka. Fotbollen har han slutat med, och skolgången är sisådär här på familjehemmet, ingen bryr sig om om han har läxor eller inte. Han sitter mest på sitt rum eller försöker sova... Han sover en timma i taget, vaknar av mardrömmar och ångest. Han saknar sin familj och sina gamla vänner... Det gör ont i varje cell i kroppen. Han undrar varför hans föräldrar inte kommer och hämtar honom, de älskar mig nog inte längre. Familjehemmet brukar håna honom när de får chans, det gör honom ledsen. En dag kommer han kompis, och säger att han har en hemlighet, han tar med honom på en liten promenad, denna gången var det något annat i cigaretterna, det fick honom att känna lugn och oron i kroppen släppte lite. Han ville ha mer av det. En dag kom soc och hämtade killen, de hade kommit på honom med att ha droger och nu skulle han köras till en institution. Ganska snart så kom en ny kille och en tjej till familjehemmet. Själv hade han börjat ta droger regelbundet, han visste var hans skulle få tag på det nu och pengar fick han alltid fram. En dag hörde han flickan gråta, han gick fram till henne och frågade vad som hänt, då sa hon att den andra pojken hade förgripit sig på henne mot hennes vilja. Då sa han att vi måste berätta det till familjehemmet, då sa hon, nej gör inte det, då kommer de skicka iväg mig till ett nytt familjehem, jag har redan varit på sju olika, och det är inte första gången jag har varit med om detta.

Jag slutar med berättelsen här... men såhär går det till i Sverige idag... den här killen har bara påbörjat sin resa... han kommer själv att hamna på institution till slut... hata samhället och hitta dom vänner han känner tillhörighet och gemenskap med... och när han vuxit ut systemet, hamnar han i hemlöshet, utan ordentlig utbildning och tills slut anstalt... Om man mot förmodan skulle flytta hem till föräldrarna någon gång, så är det en trasig son de får tillbaka!!! Familjen hade en dröm om att ge pojken den bästa utbildningen, något han inte hade kunnat få i sitt hemland, pappan jobbade hårt i sitt företag med att lägga undan pengar så att hans son skulle kunna välja det bästa universitetet när det var dags... alla pengarna är borta idag, för något hände som slog sönder alla deras drömmar, och deras dagar blev en fråga om att överleva...

Om du inte tror det är såhär, så kan jag vittna om att jag mött många av dom här ungdomarna och föräldrarna, deras berättelser kan skilja sig åt något, men i det stora hela är det detta samhället gör med de utsatta, dem som har fel 'stamtavla' i kommunen, och inte rätt nätverk som kan hjälpa dem...

Hisingen har skapat sina problem själva... tanken är fin att man skall göra skolan bättre, för det behövs iof... starkare lagar mot vapenhantering lär inte lösa detta problemet...

Det ovan skrivna är utifrån en förortsbeskrivning, men samma sak sker även ute i de mindre samhällena, där är utanförskapet också är stort för att många ungdomar har tappat fotfästet då de har varit omhändertagna... bortsett då från den hårdare gängkulturen som är ute i förorterna...

Ursäkta mitt uttryck, men vi har myndighetsutövare som varje dag, utsätter individer för ren terror, det är en legal kriminell verksamhet som slår sönder samhället och familjer...

Om du vågar höra sanningen och vill veta mer, ge mig gärna dina kontaktuppgifter, så berättar jag mer.

Tack för ordet!

Ha en fortsatt bra dag!

Share |