petrakrantzlindgren.wordpress.com

Jag råkade trilla över en blogg som jag verkligen gillade. Tänkte att denna blogg-debattör skulle kunna vara något lämpligt för socialtjänstemän att gå på kurs hos. Nu gäller det småbarn som hon skriver om i nedanstående fall, men det kunde lika gärna gälla en ungdom. Ur ett mänskligt perspektiv skulle det kunna gälla en tonåring eller vem som helst som försöker uttrycka sitt missnöje över en situation. Men Marks kommun omhändertar barn på sådana här grunder. Socialförvaltningen vänder något som är en naturlig del i relationer till något farligt och hemskt. Gör en svår situation till en omöjlig sådan, genom att förvanska utredningar och skapa något som inte är, att splittra familjer och krossa deras själar. Att cementera ett problem - istället för att stötta och hjälpa. Det finns anledning att se över hela socialförvaltningssystemet - men många, framför allt politiker har ögonbindel för sina ögon och vill inte se sanningen i vad som pågår inom socialförvaltningar och de organisationer som omringar dem - det är ett system dömt att dö ut och under tiden lider människor som kommer under systemets kross.

Mitt uppi allt är det märkligt att dessa socionomer fortsätter att i sin utövning att krossa familjer utan att känslomässigt reflektera över och ifrågasätta vad de själva håller på med. Det finns säkert psykologiska förklaringar på det - med det vill jag säga att bara för att man har en socionomutbildning så garanterar inte det att man är lämplig för att utföra en myndighetsutövning, och jag anser därmed är det olämpligt att "dela ut" denna myndighetsutövening till alla som innehar en socionomutbildning. 

Samhället delar upp människor i grupper mot varandra, fast de faktiskt i själva verket är av samma skrot och korn. Hur många socionomer tror ni inte det finns, med både ett och annat i bagaget som de helst inte vill att deras "klienter" skall känna till om!?...


Citerar ur bloggen: http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/

Det fascinerar mig att den fråga som är så självklar att ställa först av allt på läkarmottagningen – varför? – så ofta lyser med sin frånvaro på min mottagning, där jag träffar föräldrar och vuxna som arbetar med barn. Den första frågan jag får är så gott som alltid ”vad gör man åt…?”

- Vad gör man åt barn som vägrar borsta tänderna?
- Mina barn slår nästan ihjäl varandra ibland! Vad gör man åt syskonbråk?
- Min son strular vid nästan varje nattning. Han vägrar ligga kvar i sängen och springer upp åtminstone tio gånger varje kväll. Hur hanterar man det?

Åh, vad jag önskar att frågan vore densamma som på läkarmottagningen! ”Varför?”

- Hjälp mig att förstå varför mitt barn inte vill borsta tänderna?
- Hjälp mig att förstå varför mina barn bråkar?
- Hjälp mig att förstå varför min son inte vill ligga kvar i sängen?

Jag är nämligen helt övertygad om att man inte kan hitta en långsiktigt hållbar, och gentemot alla inblandade respektfull lösning på dessa och andra problem i vuxen-barn-relationen förrän man förstår varför de uppkommer! På samma sätt som jag inte tror att värktabletter kan bota magont eller huvudvärk. De kan tillfälligt ta bort symtomen, men orsaken finns kvar och riskerar att så småningom ta sig nya och mer smärtsamma uttryck.

Nej, barn är inte ute efter att jäklas

Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över

Tänk dig att ditt barn gråter och klagar över ont i magen. Du tar med henne till doktorn och den första frågan på dina läppar är förstås ”varför?”. ”Varför har hon så ont i magen? Vad är orsaken till de symtom hon uppvisar?” Du vill förstå, och du vill att doktorn skall förstå, eller hur? Förstå för att kunna hjälpa.

Så när jag får frågan vad man gör åt ett återkommande problem i relationen till barn (det jag skriver om i den här artikeln är just återkommande problem, dvs situationer som upprepas ofta i relationen) svarar jag alltid med en motfråga:

Varför tror du att barnet gör som hon gör, eller annorlunda uttryckt, vilket behov tror du att hon försöker tillgodose genom att göra som hon gör?

Frågan brukar väcka undran: ”Hur då behov menar du?”

- Jo, säger jag. Jag tror att allt vi människor gör, oavsett om vi är barn eller vuxna, syftar till att tillgodose behov som vi har. Du ställde den här frågan till mig nu för att du längtar efter hjälp, är det inte så?

- Jo…
- Du hälsade på mig när du kom in i rummet förut, var det för att du ville ha kontakt?
- Ja, det var det väl antagligen.
- När du kommer hem kanske du ska äta lite? Förmodligen för att du har behov av näring?
- Mm, det har jag ju…
- Jag tror att ditt barn är rätt likt dig. Jag tror att hon också försöker tillgodose behov som hon har genom att göra som hon gör.
- Okej.
- Så tillbaka till frågan. Vilket behov tror du att ditt barn försöker tillgodose genom att göra som hon gör?

Share |