Skriv under Socialtjänsten har handlat fel, Emanuel ska hem till sin mor!

En ung familj där socialtjänsten stövlar in och omhändertager deras barn på helt lösa grunder. Socialförvaltningar skövlar och bedrar, det är helt vansinnigt. Vad är det som pågår egentligen?!

Den trettonde januari kom sedan dagen jag fortfarande inte kan tänka tillbaka på utan att få tårar i ögonen. Det var fredagen den trettonde, en riktig otursdag. Jag fick ett telefonsamtal från socialtjänsten där de sade att de bestämt att familjehemsplacera min son. De sade även att de skulle komma på möte på måndagen. Jag började gråta, ringde Erik och sade att han måste komma till Gävle på en gång, han var i skolan just då. Personalen på neonatalavdelningen kom in till mig och försökte trösta mig när jag grät, jag ville verkligen inte ha dem där just då, det går inte att först krossa hela mig och sen försöka trösta mig. Det hemskaste var att under första mötet hade de inte ens gett familjehemsplacering som ett alternativ, och neonatalpersonalen hade sagt till oss när vi frågade oss att vi gjorde betydligt bättre ifrån oss efter mötet. Därför känns det så konstigt att det blev som det blev. Denna text skrev jag under fredagen:

”Nu vet jag vad som kommer hända med Emanuel. De tänker familjehemsplacera honom. Hur kan de bara ta mitt barn ifrån mig? Mitt eget barn. Han är min för helvete! De ringde upp mig ifrån socialtjänsten. Jag började gråta i telefonen. På måndag halv tio kommer de på möte. Hur i helvete kan man ta ett barn ifrån sin mamma? De säger på sin fina byråkratisvenska att de självklart hoppas att han kan komma hem till oss till slut. Fan heller att de gör. De njuter av att ta honom ifrån oss. Han kommer aldrig komma till oss. Ja, vi är unga föräldrar. So what? Vi borde åtminstone få en chans att visa att vi klarar det ändå. De kan inte bara ta honom ifrån oss såhär. Det känns som jag ramlar i tusen bitar. Jag känner mig döende. Varenda liten del av min kropp skriker. Hur kan de göra så här emot mig? Emot oss? Jag klarar inte detta. Jag tror aldrig jag känt denna smärta förut. Det är det värsta jag varit med om. Jag tänker på allt jag drömt om. Min vovve skulle bli hans bästa vän. Jag hade köpt världens finaste vagn. Massa, massa bebiskläder. Detta skulle bli en vändning i mitt liv. Allt skulle bli perfekt. Sen hörde kuratorn på sjukhuset av sig till soc för att hon tyckte att jag var i behov av hjälp. Hade jag vetat detta hade jag mer än gärna hamnat på hem tillsammans med honom istället. Kanske är det det faktum att jag motsatte mig det som fått dom att fatta detta beslut. Jag vill få vara med mitt barn. Jag bara gråter när jag skriver detta. Ser knappt vad jag skriver. Jag vet inte heller hur jag ska förklara detta för min mamma, för alla i min närhet. Alla kommer bli så förkrossade. Och jag bävar inför det ögonblick de för honom från mig. När de kör iväg honom i en bil utan mig, eller när hans nya fosterföräldrar kommer för att hämta honom. Jag fattar inte hur de kan. Han måste få vara med sin mamma, jag måste få vara med mitt barn.

Snälla, ta bara bort mig.”

Läs resten och skriv på:
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=6388



Share |