I de flesta andra kommuner utom Marks kommun, så finns möjligheten att få familjerådgivning för par såväl som familjer med tonåringar och styvfamiljer, detta utan att en utredning inleds och utan att journaler förs, man får vara anonym om man vill. Men i Marks kommun görs en inledande utredning som går ut på att smutskasta föräldern och sedan får barnet/ungdomen ta del av denna vidriga utredning, vilket sätter igång en oerhörd känslomässig storm. Det är den yttersta kränkningen, både mot barn såväl som förälder. Socialtjänsten stjälper istället för hjälper. Ändå är det ingen garanti - utan snarare tvärt om - att man får familjeterapeutisk hjälp. I socialtjänstlagen står det klart och tydligt att kommunen skall bistå med familjeterapeuter om man så önskar, men detta följs inte i Marks kommun, det tog mig 10 månader, en massa tjat och en ny handläggare för att vi skulle få en familjeterapeut. Där vi nu tyvärr har haft ett långt uppehåll i samtalen på grund av lång julledighet och sjukdom hos terapeuten.
De man älskar mest på denna jord görs till ens fiender. Man kan undra vems ärenden socialtjänstens tjänstemän går EGENTLIGEN - för att inte tala om resterande myndigheter. Någonstans innerst inne måste de veta att det de gör är fel - ändå gör de det. Eller om man nu skall göra en psykologisk djupdykning i handläggarnas egna liv, så skulle nog en och annan råtta komma fram. Deras egna trauman färgar deras ageranden mot försvarslösa familjer och deras barn. Men det största problemet är ju trots allt hela systemet, som tillåter och möjliggör att detta får ske. Jag har fått ta del av så många ohyggligt vidriga berättelser på den här resan, och jag kan bara komma fram till att socialtjänstens hantering av barn- och familjeärenden är en styggelse. Det som sker är inte förenligt med ett rättssamhälle.
Jag känner det som om denna socialförvaltning har skapat en enorm bubbla med
massa förutfattade meningar om mig, som faktiskt är oändligt långt ifrån
sanningen, i den bubblan har de gisslantagit mina barn. Socialförvaltningen
har gjort det orimliga i sitt agerande till rimligt, ungefär som det gamla
talesättet att upprepar man en lögn tillräckligt många gånger blir den en
sanning. Men det är ju vi som familj som skadas av detta.
Socialförvaltningens enda uppgift är att alienera barn från föräldrar, jag
visste inte att det var så, jag trodde de var till för att hjälpa människor
och att det jobbade personer där med denna intention. Men så är det inte. De
gör allt för att få in material för att rättfärdiga ett alienerande av barn
från sin förälder, även om det innebär att barnet kommer att hamna under sämre
förhållanden än innan och får soc inte in material så ljuger man och
förvanskar ihop något lämpligt och bortser från allt annat som skulle tala
emot att barnet/ungdomen far illa. De påstår att jag och min dotter har
bråkat mycket, men det är inte sant, under hennes uppväxt har jag aldrig
behövt höja min röst mot henne. Problemen började när socialförvaltningen
kom in i bilden vad det gäller min son och hans data spelande, där jag
var naiv nog att kontakta dem och be dem om hjälp avseende den konflikt
som uppstått kring detta. Redan där blev deras svar i utredningen att min son
hade det bäst om han bodde ensam i sin studentlägenhet och att jag var en
’dum’ och tjatig förälder. Där började smutskastningen och alieneringen som
försatte hela familjen i en oändlig sorg. Min son har inte mått bra detta korkade
beslut, ingen i familjen har gjort det. Samtidigt drabbades jag av cancer.
När sedan detta med min dotter hände, så var det droppen för mig, då insåg jag
verkligen att dessa människor vid socialförvaltningen inte är riktigt kloka. De kör
dessa goa ungar rakt ner i träsket. Det är ungefär som när ens barn kommer in i ett
dåligt umgänge, där de manipuleras till att göra olämpliga saker - samma
krafter råder här, fast det är en myndighet som står för det dåliga
umgänget. Visst har jag grälat på min dotter en handfull gånger innan det
att socialförvaltningen omhändertog henne, vilken förälder har inte gjort
det. Men de största grälen har skett det senaste året när vi varit under
denna ohyggliga press av socialförvaltningen. De sociala myndigheterna
bygger murar mellan barn och familjemedlemmar istället för att bygga broar.
Dåliga utredningar som har sådan negativ slagkraft i familjeliv - tack vare
myndighetsutövningen - sätter igång en serie av känslor och ohygglig
förtvivlan som nästan är omöjligt att hantera för de drabbade. Socialtjänstens
handläggare gör en besvärlig till en omöjlig situation för de drabbade.
De man älskar mest på denna jord görs till ens fiender. Man kan undra vems ärenden socialtjänstens tjänstemän går EGENTLIGEN - för att inte tala om resterande myndigheter. Någonstans innerst inne måste de veta att det de gör är fel - ändå gör de det. Eller om man nu skall göra en psykologisk djupdykning i handläggarnas egna liv, så skulle nog en och annan råtta komma fram. Deras egna trauman färgar deras ageranden mot försvarslösa familjer och deras barn. Men det största problemet är ju trots allt hela systemet, som tillåter och möjliggör att detta får ske. Jag har fått ta del av så många ohyggligt vidriga berättelser på den här resan, och jag kan bara komma fram till att socialtjänstens hantering av barn- och familjeärenden är en styggelse. Det som sker är inte förenligt med ett rättssamhälle.
Här är exempel på vad Göteborgs stad erbjuder till par, familjer med tonåringar och styvfamiljer:
Familjerådgivning
Familjerådgivningen erbjuder hjälp och stöd i relationsproblem. Foto: Colourbox
Att leva ihop innebär svårigheter för alla par. Förväntningar som inte infrias skapar besvikelse och ilska. I en relation som inte fungerar försvinner lust, ömhet, omtanke och respekt. Hos familjerådgivningen kan ni få hjälp att få en fungerande dialog och klara ut vad ni kan förvänta er av varandra.
Familjerådgivningen erbjuder hjälp och stöd till par och familjer som vill få det bättre i sin relation eller avsluta sitt förhållande. Share |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar