SvD: Vi riskerar missa barn som verkligen far illa

Fick ett tips om artikeln nedan idag. De skriver om precis det jag har sagt hela tiden. Måtte Sverige börja vakna upp inför vad som pågår inom socialförvaltningarna, de kör oskyldiga barn rakt ner i ett träsk, istället för att i familjen ge relevant stöd, samtidigt som socialförvaltningarna riskerar att missa de barn som på riktigt far illa och behöver hjälp. Socialförvaltningarna lägger inte resurser på rätt saker idag, utan ofta så skjuter de med sitt vapen myndighetsutövning från höften, hej vilt, med resultat att vem som helst kan träffas, men kanske inte den som verkligen behöver det. Nu när jag själv har upplevt hur undermåligt socialförvaltningen i Mark fungerar, och över hur hela systemet fungerar blir jag förskräckt. Att jag nu även har fått ta del av hur andra socialförvaltningar agerar, gör mig bedrövad, det kanske inte är lika illa i andra kommuner som i Marks kommun, men det är illa nog att det fungerar så dåligt över hela landet.

I många andra kommuner så har man möjlighet att få samtalshjälp vid konflikter i tonårsfamiljer precis som i parrelationer, i form av familjeterapi, utan att en utredning inleds, denna möjlighet finns inte i Marks kommun trots att det står i socialtjänstlagen att socialförvaltningen är skyldiga att ordna familjeterapeutiska samtal om familjen ber om det.

Det är dessutom bedrövligt att man inte ens kan överklaga ett utredningsbeslut, om den är helt felaktig och baserad på oriktigheter. För begäran av rättelser på sakinnehållet är ju nästintill en omöjlig uppgift och hörsammas inte. Bara för man har en titel som socionom, så innebär inte det att man är lämplig för uppgiften. Denna person kan göra mer skada än nytta för barnet/ungdomen och familjen, det kan leda till oanade konsekvenser för den unges framtid av ett dåligt och felaktigt beslut.

Svenska Dagbladet brännpunkt i dag:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-riskerar-att-missa-barn-som-verkligen-far-illa_6821171.svd


Utsatta barn måste få större likhet inför lagen

Barn som far illa måste få den hjälp och det stöd de behöver. En anmälan till socialtjänsten förhandsbedöms för att avgöra om en genomgripande barnavårdsutredning ska inledas eller ej. Men det finns varken tydlig lagstiftning eller riktlinjer om hur en förhandsbedömning ska gå till. I dag riskerar vi både att utreda familjer som inte är i behov av det och – än värre – att missa de barn som verkligen far illa, skriver flera socialchefer gemensamt.


4 februari 2012 kl 19:19, uppdaterad: 4 februari 2012 kl 22:02 BRÄNNPUNKT  UTSATTA BARN

Otydlig lagstiftning och riktlinjer gör att socialförvaltningar runt om i Sverige bedömer barn och familjer mycket olika. En barnavårdsutredning, som ska inledas snarast möjligt efter att en anmälan har kommit in, är en mycket stor affär – ett stort integritetsintrång som inte bör genomföras om det inte är nödvändigt. En utredning är en myndighetsutövning, och ett beslut om att utreda kan inte överklagas.

I en barnavårdsutredning är socialtjänstens befogenheter vittgående. Socialtjänsten har till exempel rätt att hämta in uppgifter från barn- och ungdomspsykiatri, vuxenpsykiatri, skolan/förskolan, polisregister, tidigare akter från andra socialkontor och att samtala med släkt och vänner till familjen.

Att alltid automatiskt inleda en barnavårdsutredning är ett för stort ingrepp i barns och familjers liv. Helt i linje med barnskyddsutredningens (SOU 2009:68) slutsatser anser majoriteten av socialförvaltningar i Sverige att man inte ska utreda alla anmälningar.

I vissa fall står det utom allt tvivel att en utredning behöver inledas. I andra fall gör socialtjänsten en så kallad förhandsbedömning. Begreppet existerar inte i svensk lagstiftning men är i dag en väletablerad och självständig aktivitet i svensk barnavård.

Den lagstiftning som berör ämnet är Socialtjänstlagen 11 kap. 1 §, samt en handfull utlåtanden från Justitieombudsmannen. Trots att förhandsbedömning inte är en del av lagstiftningen är Socialstyrelsen, inom ramen för utredningsmallen Barns behov i centrum, tydlig med att en dylik ska genomföras. Men Socialstyrelsens handböcker, som är praktikerns rättesnören, ger ospecifika och ibland motstridiga uppgifter.

I Barn och unga i socialtjänsten (2006, s. 31) står det att ”Socialtjänsten kan också kontakta den eller de personer som anmälan rör, informera om innehållet i anmälan och ge honom eller henne möjlighet att bemöta uppgifterna”, medan det i den senast utkomna handboken Barn och unga som begår brott (2009, s. 32) står att ”Nämndens ställningstagande till om en utredning ska inledas eller inte baseras på en bedömning av den unges situation och om han eller hon kan vara i behov av stöd. Den kunskap som finns om risk- och skyddsfaktorer för att utveckla ett normbrytande beteende kan vara vägledande för nämndens ställningstagande till om en utredning ska inledas eller inte”. Med så vaga direktiv är det inte förvånande att praktiken utvecklas i olika riktningar.

Under årens lopp har detta gjort att socialförvaltningar i Sverige utvecklat sina egna rutiner för förhandsbedömningar. I dag finns det nästan lika många rutiner och metoder som det finns socialförvaltningar. En del förvaltningar träffar familjerna flera gånger innan man fattar beslut om huruvida utredning ska inledas, andra nöjer sig med ett telefonsamtal till familjen. En del använder bedömningsinstrument, i andra förvaltningar har den enskilde socialsekreteraren inga rutiner att följa.

Hur en anmälan hanteras beror med andra ord på var barnet och familjen bor. Statistiken talar sitt tydliga språk. Flera kartläggningar och länsstyrelsernas tillsyn visar på en stor variation, inte bara i hur anmälningar hanteras, utan också på vad den första gallringen med hjälp av förhandsbedömningen resulterar i. Som exempel kan nämnas att i en riksrepresentativ studie (Wiklund, 2006) sorteras inkomna anmälningar ut innan utredning med en mycket stor variation mellan kommunerna – mellan 0 och 83 procent.

Denna variation beror i sin tur på avsaknaden av nationella riktlinjer.

Det finns vare sig tydlig lagstiftning eller evidensbaserade riktlinjer kring vad en förhandsbedömning är, vilken information om barnet och familjen som den ska innehålla eller vad utredaren ska fokusera på. Situationen är mycket angelägen – vi måste vara säkra på att vi når fram till de mest utsatta barnen.

Barnskyddsutredningen drog slutsatsen att ”Socialstyrelsen bör utarbeta vägledning för att uppnå en mer likvärdig bedömning av vilka typer av anmälningar som i normalfallet bör föranleda en utredning.”

Det finns i dag mycket forskningsbaserad kunskap om faktorer som ökar och minskar risken för långvariga psykosociala problem. Den kunskapen kan och bör användas för att utforma en mer evidensbaserad och strukturerad förhandsbedömning.

Som det ser ut idag, utan säkra kunskaper om vad förhandsbedömningar ska innehålla, riskerar socialtjänsten dels att gripa in när allvarlighetsgraden är låg, dels att missa de barn som verkligen far illa.

Med de oftast begränsade resurser som socialtjänsten har är det ytterst angeläget att vi använder dem för de barn och unga som har de allra största behoven. De utsatta barnen i Sverige måste få en mer likvärdig förhandsbedömning än de får idag och därmed en större likhet inför lagen.


LOTTA PERSSON
ordförande i Föreningen Sveriges Socialchefer, socialchef, Botkyrka kommun

BRITT-MARIE KARLÉN
förvaltningschef, Huddinge kommun

GILDA JOHANSSON
socialdirektör, Södertälje kommun

INGELA EVEGÅRD
vård- och omsorgschef, Nykvarn kommun

CHRISTINA HÄCKNER
socialchef, Salem kommun

YLVA SJÖGREN
socialchef, Värmdö kommun