Om ilska

När man under en lång tid har utsatts för socialtjänstens terror och lögner, så är ilska en fullt naturlig och sund reaktion enligt min mening, men de sociala rovdjuren kommer troligen att använda det mot dig, precis som de gör med allt annat. Men faktum kvarstår, det kommer inte spela någon roll hur man än gör, för de vinklar sanningen efter sina egna behov och tillfredsställelse, eller hur man nu vill uttrycka det... 

När man hamnar i sorg och kris går man igenom flera faser, ett av dem är ilska, men detta förstår inte de sociala rovdjuren, eller rättare sagt, de utnyttjar det till sin egen fördel, för dem är det just ett socialt spel, det handlar inte om barnens bästa ett endaste dugg... Det värsta är när socialtjänstens terror får pågå alltför länge så utvecklas det till posttraumatisk stress och det kan sluta precis hur illa som helst. Familjer dras ner i ett träsk utan dess like - socialtjänstens IFO är en lagligt kriminell verksamhet som gömmer sig bakom sekretess - en annan värld långt ifrån den värld vanliga människor normalt lever i. Det är inte alls svårt att dra paralleller mellan IFO och kriminella organisationer samt sekter.

Det är verkligen en sanning, att det enda socialtjänsten bidrar till att göra är att stjälpa snarare än hjälpa. Det är ett lotteri och man kan aldrig ana vilken lott som kommer att tilldelas just dig och när cirkusen väl är igång så går det inte att få stopp på eländet. Man skall aldrig, aldrig någonsin vända sig till dem om man är rädd om sin familj och man skall aldrig ge dem någonting överhuvudtaget, inte ens fragment, för de kommer att vinkla det och använda det mot dig. För denna metod (uppenbarligen en effektiv sådan) har socialtjänsten satt i system att använda mot individer.

Och om någon vill dra upp Bobby eller andra barn som på riktigt farit illa som argument, så är de faktiskt praktexempel på att socialtjänstens hantering av barn just är ett lotteri (eller slumpgenerator som någon annan uttryckte det). Kanske är det som så att de barn som har kommit att hamna i socialtjänstens nät och som blir kvar där, är de barn som aldrig riktigt lyckas knäcka socialtjänstens kod (det sociala spelet) - det är de mest lätthanterliga barnen som vill vara andra till lags, som låter sig dras med, duperas, tryckas ner och som inte säger ifrån mot överhetens indoktrinering, eller de som protesterar högt men där snaran dras allt hårdare åt dem just därför, det är dem som blir socialtjänstens verkliga sorgebarn. Inte kanske, det är så…

Jag vet ju allt detta, trots det så vägrar jag - som är vuxen - konsekvent att spela med i deras vidriga spel, envis som jag är... Kanske inget smart drag, men jag är i varje fall ärlig och det kan jag leva med...

Share |